\dadilydoo

Torka mina tårar med ett sista andetag

2010-04-18T21:28:00.001+02:00

Döden är någonting vackert.

Precis som jag kan hänföras av skönheten i människans skapelse kan jag finna en lika stark lidelse för livets slut. Det är vår bräcklighet som gör oss vackra och jag räds den inte mer än att jag låter den påminna mig om att ta vara på min tid. För mig är vetskapen om att vår existens endast är tillfällig kanske den viktigaste vetskap jag besitter. Må vi alla vara ömtåliga och vår framtid oviss men utan ett avslut kan det aldrig finnas mening i en början.

Idag avled en människa som stått mig väldigt nära under hela min barndom, ungdom och i mitt vuxna liv. Hennes död var väntad efter flera års sjukdom som sedan hösten förvärrats och slutligen låtit Henne insomna i frid och utan plågor. 79 år, 4 månader och 24 dagar var den tid Hon gavs och 20 år, 10 månader och 5 dagar var den tid som gavs till mig.

Hon räddade mig, Hon stöttade mig, Hon fanns för mig och Hon älskade mig.

Villkorslöst. Varsamt. Ömt.

Döden är fruktansvärd i många avseenden då den tar våra nära vänner och älskade familj ifrån oss närhelst den behagar. Med orättvisa och största uselhet är den vår största fiende och vårt absoluta förakt. Men idag välkomnar jag dig, min fiende, med en öppen dörr. Du är väntad och du är rättvis. Ge min fågel sina vingar och låt Henne flyga genom min dörr. Efter allt Hon gav mig under sin livstid är det den enda gåva jag har kvar att ge.

Det var med sorg jag tog ett sista farväl av min mormoder på Ljusdals sjukhus men det är med varmaste kärlek jag minns Hennes skratt, Hennes tårar och Hennes sista starka andetag.

Försök att hålla andan i evighet/
Eller torka mina tårar med ett sista andetag

Lilly Ingegärd Kihlman
*1930-11-25 | † 2010-04-18

Med varmaste ömhet,
Ditt barnbarn

Anders

2010-02-07T23:55:00.005+01:00

Anders - När Anders lägger pek-, lång- och ringfingret i samlad trupp på lysknappen i köket gör han inte som 99% av Sveriges övriga befolkning. Vanliga, normala människor trycker invant på lysknappen utan att tänka sig för och vandrar sedan över kökströskeln för att möta skenet av sextio watt glödlampa. Men inte Anders. Han drar de tre fingertopparna över den fyrkantiga anordningen på väggen uppifrån och ned. Tre gånger. Med kärleksfull precision smeker Anders lysknappen i triss innan han slutligen trycker in knappen och hör dess klickande ljud ringa ut i det nästintill tomma rummet. Välkommen in, tänker han!

Samma procedur tillämpas på kylskåpet innan dörren dras utåt och blottar ketchupflaskor och kaviartuber. Fast med en liten variation. Tre tysta och försynta knackningar uppstår när det högra pekfingrat slår mot skåpets handtag. Likt en frågande gest. Får jag komma in? Men ingen svarar någonsin Anders.

Det är dessa små egenheter som utgör Anders liv. Utan dessa vore han inget annat än en grå klump som likt alla andra rör sig från arbetsplatsens rutinuppställda sysslor till vardagsrumssoffans beigea plyschkuddar. Denna ticks-artade treenighet ger en sorts identitet som för honom själv är ytterst oumbärlig. I alla andra avseenden finns inget nämnvärt i hans personlighet, själ eller hjärta. Allt han ser hos sig själv har han redan sett hos andra långt innan det kunde synas i den egna spegelbilden. Hans glastvilling som lojalt följt med under alla år är enbart en reflektion av varje människa han träffat, varje rum han besökt och varje Aftonbladet han läst. Allt utom treenigheten.

På de kalla plasthyllorna har livsmedel prydligt radats upp för enklast möjliga navigation. Konsum, 7,90:-/kg. ICA, 1671 bonuspoäng för maj månad. Gröna kossor betar på vita mjölkförpackningar med Tetra tryckt på ovansidan. Intill står smörpaketet i nästan identisk nyans. Anders har ännu inte lyckats bestämma sig om innehållet i kylen ska sorteras enligt färgkod eller innehåll. Mjölkprodukter överst, pålägg under. Eller rött överst och blått underst? Han har ännu inte bestämt sig men inbillar sig likväl att där finns ett system. Ordning. Ordning är viktigt. Essentiellt, till och med.

Kärlekslivet har varit oerhört spartanskt för Anders de senaste tjugofem åren. Spartanskt är i det här sammanhanget ett finare ord för onani. Och mytomani. Och saknad och jämmer. En kvinnas sköte har inte sett en skymt av Anders nakna kropp sedan han miste oskulden under gymnasietiden och det, mina damer och herrar, var tamigfan inte igår! Åren har ogenerat fallit förbi medan magen fyllts av sockerrör och alkohol. På huvudskalpen ringas en stor, oval hudfläck in av till synes sporadiskt utspridda hårstrån i mörkbrun nyans. Håret, ja. Vilket djävla öde att bli flint innan trettio!

Ibland tänker Anders lite extra mycket på att få knulla. De gångerna slår ångesten honom hårt över käften och han tvingas svälja den stora klumpen. Begrava den i saltsyra och pepsin. Livet hytter med näven och säger "ge fan i att tro nånting, fittgubbe!". Anders nickar och ler men gråter inombords. Han vill ju för fan också bli älskad. Eller i alla fall knulla nånting.

Nu står han vid kylskåpet igen. Det flourescerande skenet kastar en jättelik skugga bakom Anders. Man kan nästan räkna bilringarna var för sig i den här pikétröjan, tänker han. På tredje hyllan syns rödbetsburken med sin vinröda färgning. Varför har jag köpt rödbetor? Jag äter väl för fan inte rödbetor? Datumstämpeln på locket visar åtminstone att innehållet i glasflaskan kommer hålla sig länge. Kanske hinner han börja uppskatta dem. Några prinskorvar ligger instängda i en svettig vakuumförpackning. Två liter cola skvalpar intill. Anders önskar att där var tre liter istället. För ordningens skull.

För ordningens skull.

Anders drar de åtsittande jeansen i skrevet för att separera tyglagren mellan penis och kök. Rättar till sömmarna. Gör sig bekväm. Han ser återigen burken med rödbetor. Kärlekens färg. Han flyttar blicken till de svettiga korvarna. Dörren stängs. Lunkandes försvinner Anders ut ur köket. I ett annat rum hörs tre knackningar mot en trälist. Men ingen säger välkommen in! Ingen svarar någonsin Anders.

Dödshjälp

2010-01-07T18:06:00.010+01:00

Välkommen till Supporten. Du talar med Cornelis. Vad kan jag hjälpa dig med?

Det är vad jag säger. Över hundra gånger. Varje dag. I resten av mitt liv.

Jag jobbar för en av världens ledande datortillverkare. Jag är deras ansikte utåt. Bildligt talat. I själva verket är jag datortillverkarens länk mellan kunden och företaget, eller snarare länken mellan konsumenten och skattkistan. Du kan kalla mig cynisk om du vill men vi kan väl säga så här: Jag är arbetsskadad.

På andra änden sitter Agda, 73, med en ny bärbar dator. Hon fick den av sin givmilde son i julklapp då hon vid tidigare tillfälle klämt ur sig att det var bättre förr. Sonen triumferar då med den billigaste konfigurationen vi erbjuder och skriker i örat på henne: "DET ÄR TRÅDLÖST MAMMA! TRÅDLÖST! SOM EN MOBILTELEFON!".

Agda blir imponerad av den nya tekniken. Faktum är att manicken är det mest tekniska hon hållit i händerna sedan TVn fick fjärrkontroll som standardutrustning på 60-talet. Jag å andra sidan vill slå ihjäl sonen med den plastigt blänkande datorn som tack för att Asta ringer in. Eller vad hon nu sa att hon hette. Kärringjävel.

Välkommen till Supporten. Du talar med Rupert. Vad kan jag hjälpa dig med?

Det meddelande jag helst av allt vill framföra är "Välkommen till dödshjälpen. Du pratar med en seriemördare. Hur vill du dö?". Men det kan jag ju inte. Jag skulle kunna få en tillsägelse!

När tanten med vänlig men osäker röst långsamt förklarat sitt ärende ber jag lika vänligt men kyligt om hennes serienummer. Alma förstår inte så bra. Hon undrar givetvis vad det är för ett nummer jag önskar. "Jo, Agnes, det är numret som står på datorns undersida, på en vit klisterlapp med svart text, skrivet med blandade siffror och bokstäver. Det står 'SN' följt av ett tjugofyra tecken långt nummer som börjar på 'HP'", säger jag då med klar och tydlig irritation orsakad av hennes totalt bristfälliga kompetens i den ädla konsten att ringa en datorsupport. Förbannade äckliga jävla as!

Nu börjar det roliga. Jag hör hur Astrid med stor möda, pust och stånk försöker vända den gudsförgätna apparaten för att hitta klisterlappen med det beryktade serienumret. Som ett eko hör jag hur hennes handleder nästan går av då reumatismen gör sig påmind. Men det märker ju inte hon som är totalt tjackad på slemlösande och förtunnande läkemedel.

"Ojojoj", ojar sig rösten i andra änden.

"JA, OJ-JVÄLA-OJ!", skriker jag högt i huvudet. "Fy satan, så mycket begärt av dig att lyfta din tvåkilosklump till dator! Vart fan är hemtjänsten när jag behöver dem?"

Sen är ju Aina blind på ena ögat och har grönstarr på det andra. Då är det ju klart att texten skriven med 14 punkters typsnitt är för liten. Och svart på vitt är ju inte kontrastrikt nog. Så 2 och Z blir samma sak. Och 0 och D. och Q och 4. Och katten som ligger på stolen bredvid ser ut ungefär som John Lennons frisyr skulle se ut om man försökte fotografera den i 200 km/h med en engångskamera. Rätt jävla knepigt att gissa rätt, med andra ord.

Vi har nu med varsamhet och noggrant utvald information spenderat närapå tre minuter av samtalet i sökandet på det enda som kan identifiera hennes enhet i mitt system. Och ett snittsamtal får ta fem minuter. Ögonen på klockan. Den saten har nu dryga två minuter kvar till undergången. En sekund över och jag lovar mig själv att spåra samtalet och gasa ihjäl den jäveln med hemmagjord vätecyanid, Karl Fritzsch style.

Vår konversation är fruktlös. När Alicia väl stakat ur sig det 24 tecken långa serienumret, med svarta siffror och tecken skrivna, på en vit klisterlapp tryckta, på datorns undersida placerad, för femte gången... Då kommer vi fram till att hon ringt till fel support. "Tänka sig! Det var en annan dator. Nämen ojsan, hopsan! Jisses Amalia! GUDARS SKYMNING! Hade du läst fel? Ajaj! Så det kan gå, Anna-Greta!"

S Å D E T K A N G Å!!!

"Haha! Ingen fara, söta tanten", skrockar jag på som en hora med sprucken ändtarm som ändå ska visa uppskattning för hundringen. "Nej, gud! Det är sånt som händer! HAHA! Men om det inte var något lilla jag kunde hjälpa söta tanten med så får jag önska dig en fortsatt trevlig eftermiddag i alla fall. Och god jul på dig! Ja, god jul! Hälsa din givmilde son också! Hälsa god jul till hela tjocka släkten! Ja, då. Ja, då! Ja, då, Aina-Stina! Ja, då! Jo, jag sa 'JAAAA, DÅÅÅÅ'! Japp! Jajemän. Ja! Tack, hej!"

Tack? Jo, så säger man på support. Tack för att du gör mitt liv ett brinnande inferno. Tack för att du sätter krydda på tillvaron. Tack, för mig. Det var så lite så. Jag ställer mig här synlig i hörnet så du enklare kan kasta bajs på mig.

Tack.

Välkommen till Supporten. Du talar med Jack. Vad kan jag hjälpa dig med?

(Cornelis, Rupert och Jack hade egentligen hetat någonting annat. Om det här vore baserat på verkliga händelser.)

sauna

2009-12-20T00:39:00.002+01:00

Jag har alkohol i blodet.
Termometern skvallrade om 80 grader inne i bastun.
Hett nog att min ölburk ska kunna bränna mina läppar.
När vi hällde vatten på elementets hettande stenar avdunstade det så fort att man nästan kunde höra de smärtsamma skriken från vätebindningar som bröts itu.
Utanför var det 100 graders skillnad i temperatur. Med 20 minusgrader skymdes kvicksilversträngen av ett tjockt lager av renaste is.
Jag badade i snö. Jag rökte min första cigarett på 7 dagar. I snön. Mina fötter dolda i vitt pulver. Pulserande smärta.
Armhävningar i fruset vatten och vinterluft. Du borde prova det. Min kropp nästan knäckt, likt en kall sten skållad av kokande vatten.
Jag kunde känna min puls i varje molekyl i min kropp. Vibrationer i huden.
När kroppen träffar snön känns det som om tvåhundra miljoner nålar penetrerar huden. Och du kan inte fatta om det är en vacker känsla att omfamna eller en hemsk känsla att avsky. Man får besluta sig för något mittemellan, rymma åter till bastuns trygghet.
Jag tänkte på Soundtape. Jag tänkte på en massa saker. Jag tänkte på mig.
Jag slog huvudet mot mig själv och vaknade.
Jag ville aldrig att det skulle sluta.
Men jag ger upp. Slutligen. Du skulle också ge upp.
Och efteråt kan man inte säga om man gav upp eller om man bara bestämt sig för att man har fått tillräckligt och att det är okej med tillräckligt.
Men skit i det.

Jag har alkohol i blodet och du borde verkligen, verkligen inte bry dig om mig.

kvällsdopp

2009-12-18T00:03:00.005+01:00

Klockan är några minuter över midnatt och jag rannsakar mig själv.

Är det en känsla?
Eller luras jag bara att tro att där finns något dylikt?

Ska det vara så svårt att älska en annan människa?
Det verkar så självklart.

Ubi amor, ibi dolor.

First tattoo: Full leg.

2009-12-03T16:19:00.002+01:00

Jag skrev detta på engelska häromdagen. Orkar inte översätta. Och det är lite upprepning av tidigare inlägg. Men ja. Enjoy!

"The worm"

Our story begins, as these stories often do, with a young boy dreaming of becoming a pirate. Pirates have wooden legs, scurvy, eye-patches and monstrous tattoos filling their big, hairy, Caribbean-sun burnt arms. I guess you know where this story is heading already.

Honestly I have no exact memory of when I encountered tattoos for the first time but I'm pretty sure it was through comic books rather than actual events from real life. I grew up in a pretty secluded village where the only ones with tattoos were the ones considered to be feared. Or maybe they just seemed scary when I was that age - I'm not really decided.

To keep things interesting let's just go with the idea that my first inspiration to get tattooed derives from the world of cartoons and move on further towards the present. As far as I can remember decorations in general always felt natural to me and since my body always has been my only home of course it felt just as natural to decorate it. I still have pictures of me at the age of five sitting in my parent's bedroom reading a book about dinosaurs with my arms covered up by rub-ons resembling the beasts I was beholding in my book. Indeed my fascination for body modification seems to have started far earlier than any person would imagine if they saw me today. For most people this is just a trend. A phase we outgrow. Necessary but unimportant. Well, we'll see about that.

It was through the song "Dig" by nu-metal band Mudvayne that I first saw heavy tattoos on legs. The music video for "Dig" was released in 2000 when I was eleven years old but it must've taken me a couple more years to find the behind-the-scene footage of the video. In it the drummer Matthew McDonough shows off his beautiful legs to the camera unveiling colorful tattoos that went all the way covering over both his legs. I was awestruck by the sight and couldn't really let go of the memory. Ever.

The next I step I took was fairly natural in the development of my perspectives: The first visit in the world of BMEzine. I read every FAQ I could get my hands on and went through the entire encyclopedia with the same eager I had read about Tyrannosaurus Rex just a few years earlier. I was mesmerized by the depth of body modification and finally started to understand the significant link between decoration of the body and its impact on ones soul. All of a sudden there was a deeper meaning behind the modification than just the aesthetic appeal. Featured experiences told me stories of men transforming themselves spiritually through their bodies physically and again my interest reached a new peak. Indefatigably I continued the search for more knowledge and the further I walked on my journey the deeper I sank into the culture. For good and for bad.

Like many others IAM and bme.com gave me a sort of false contentment about myself and who I was or wanted to be. Online I was normal, a freak even compared to the other heavily modified forum users, but in the real world my ideas and wishes seemed unorthodox to others (of course this has changed a lot by the years but I think many of you can recognize the feeling of alienation at young age and how it has affected you as adults). IAM, bme.com and the like were treacherous this way but of course it continued to feed me with information I kept hunger for, and for that I am thankful. In the encyclopedia I read about one of the most influential men in my life; Fakir Musafar. He taught and showed me things about myself and others that truly helped me clear out the path for my future. Somehow his teachings aided me to put my feelings into thoughts and words and really made things easier in pursuing my dreams. It was also through bme and Modblog that I came in contact with Little Swastika, whom I to this day state to be my absolute favorite artist in the world of body modification.

I never decided on tattooing my legs. It never came to me like a struck of lightning one day. I never thought "this is what I really want and need". Somehow I just knew. To me it felt like I had had my mind set on it since day one. I kept looking at Little Swastika's designs and there was no argue that his work was the only art I craved. And that was that.

"The cocoon"

My best friend in the whole wide world (imagine Christopher Robin and Winnie the Poo and you're getting remotely close) bought a painting from me that I had made in 2008 - a self-portrait. The painting was based on the bme calm-logo (which I found fitting since I really loved that logo and thought it was a good reference for a self portrait) but looks nothing like me , although at the time it represented my emotional side very well. On the sides of the painting are some words written in Swedish. To the right is "självrespekt" (self-respect) written in an Arabic-like font and on the left you can see "ingen skam" (no shame). The friend who bought the painting actually went to Little Swastika in Germany and got half of it - självrespekt - tattooed as a full sleeve. Like anyone would be I was very humbled by her gesture and happy that my art could inspire and make her more satisfied in life.

Our relationship possibly grew even stronger after that. Who could have though a tattoo could make a difference? On a superficial level it never did but emotionally it actually gave me a good shake. It affected to me to such an extent that I decided to honor her the same way she had. Getting the same tattoo as someone else is usually a pretty bad idea from many points of view but so far I haven't found a single reason why I shouldn't have. Apparently the tattoo she chose was highly personal for her and something she was proud of doing, and how much more personal do you get than when you make a self-portrait?

The word self-respect means a lot to me. No matter where I turn in life I always wish to look back at my achievements and think that all efforts were worth it because in the end I succeeded. I don't want to live a mediocre life. I don't want to end up without achievements. I don't want to die forgotten by the world. And to make that happen I need to respect myself and my strengths and my limits more than anything.

"The butterfly"

When I finally reached Little Swastika in November 2009 after several years of wait I was really happy with life. This was my time. He was going to help me further down the line to completion.

Once at his working place he drew the designs directly on my leg. We talked about a few ideas and discussed my vision back and forth. The major layout was finished since long in my head but the details were very vague. I said 'flower', 'självrespekt', 'sketchy', 'black' and 'pink'. He stopped to think for ten minutes and then drew the brilliant design. This was my very first tattoo so I didn't know what to expect of it. Retrospectively, I'm not one of those who enjoy the pain of tattoos.

Time flew by and to be honest I'm not sure how many hours I was under the needle. Little Swastika is incredibly fast both with designs and fillings and I didn't think time had any relevance for my experience. We split the whole tattoo into two sittings. Day one we did the flower together with its shading, the text and the few outlines for the black parts. Day two we went on filling all the black spaces. I'm not sure which I preferred. The black didn't hurt as much (partly, but we'll come to that) as the outlines and text but on the other hand was more focused on one spot at the time. As you can see on the photos the black parts were pretty large so it took a lot of my energy to endure it. He started to fill the front of my leg first moving down the thigh, knee, shin and foot and then I turned around to do the back part done. The worst covering was on my knee caps, which felt really awkward since the vibration of the needle got all the way to my tail bone and continued up my spine. Also the hock was pretty horrible with it being so sensitive. The sweat was flowing out of my body and all my muscles were tired from flexing all the time. There wasn't much left and I had gotten incredibly tired. However he did save the worst for last...

Little Swastika told me (in his cute German accent) that tattooing the butt cheeks was less like tattooing and more like "a knife stabbing you in the ass". Sure, that was intimidating to hear but I still remembered how I had endured every ordeal so far in my life and this couldn't be the worst yet.

Well.

I was wrong.

Terribly fucking wrong.

The pain caused by a mere needle going up and down the skin in the buttocks was beyond words. It wasn't like a knife stabbing. It was like a saber plowing rapidly in and out through my complete torso via the rectum. If I was to pile up all the pain I have gone through so far in my life and throw myself in it I would thrive in that pile compared to tattooing the ass. When he went over me with his machine I was screaming my lungs out, and not the fuck-that-hurts-so-bad kind of way. Rather the stupid-American-character-in-X-horror-film-gets-tortured-for-fun kind of way. No air could reach my lungs if there was the slightest pressure on my stomach so that I had to support my upper body with my elbows. If I relaxed my arms and let the torso down I felt like I was gonna vomit any second. My focus was pointed directly towards my breathing to keep a constant rhythm of breaths and make sure they were deep enough. In my hand I held a plastic bottle that was completely shredded by the time we were done from the squeezing and biting. During those minutes I experienced a proper wish for death. Had I had the choice of a bullet or five more minutes in hell the bullet had seem like a golden relief. Honestly. True fucking story. Not even trying to be funny.

So how did I feel afterwards? The moment he said the beautiful word "Done" and I could get down from the bunk I felt something really awesome. The torture I had just abided made me feel incredibly alive afterwards. The fantastic restfulness in my body was stronger than anything I had felt before. It was... I don't know. Empowering.

Yes, that's the word.

I looked at myself in the mirror and stood before it both in awe and disgust. With a stare on both my legs I felt so unnatural. This was just so very wrong. What had I done? It seemed so weird and alien that leg I was looking at. How did this happen? Why do I feel like this? And then I realized. My reaction was not directed to my beautiful left leg, it was the empty white page that still was left untouched that felt so unfamiliar. I kept looking at it and wondered how I could ever have lived without a black leg. The right leg seemed so strange to me and yet I should be very much used to the look of it after 20 years attached to it.

A very peculiar discovery. Peculiar indeed.

suspensionüberalles

2009-11-27T18:37:00.010+01:00

För en vecka sedan fick jag uppleva min andra suspension. Och den upplevelsen var perfektion.

Många frågar mig hur det känns, varför jag gör det, om det gör hemskt ont och alla andra tänkbara frågor som dyker upp i huvudet när man ser någon hänga i krokar. Många är till och med "men usch, det är ju han som hänger i krokar - då är han säkert jättekonstig."

Fine. Jag köper det. Det är en jävligt underlig aktivitet.

a) Det gör ont.
b) Det kostar pengar.
c) Det tar upp dyrbar tid.
d) Det anses vara konstigt och man riskerar därmed att få en etikett som inte alltid är helt fördelaktig.

Well, I got my arguments.

a) Det gör oftast mindre ont än man föreställer sig och smärtan tonas generellt ut väldigt snabbt.
b) Ja, det kostar pengar, men det gör även allt annat i livet också och hur jag än vrider och vänder på det så känns upplevelsen för mig ovärderlig. Det är dessutom inga fantasisummor vi pratar om.
c) Tid är pengar och alla vet vi ju att konsumtion är det viktigaste i livet. Fast det är klart. Skippar man krogen två-tre helger så har man plötsligt råd att testa något som för de flesta är en livsförändrande upplevelse.
d) Man kan alltid vara anonym. Ingen annan än du och din utövare behöver någonsin veta vad du gjort.

Fast varför argumentera? Jag behöver inte övertyga dig. Erfarenheten är helt min och egentligen skriver jag det här för att ge dig min sida av det hela, inte få dig att sticka krokar i kroppen. My body, my temple, my choice liksom. Men det vet du ju redan.

Nu och då

Det var en rejäl skillnad i känslan denna gång och förra gången. Förmodligen kommer inget (kanske någonsin) kunna toppa den känsla jag hade första gången jag hängde. Det var helt sinnessjukt, och inga ord i vår vokabulär kan möjligtvis kombineras till adjektivsprudlande meningar för att göra känslan rättvis. Men den här gången var annorlunda. Det finns nog inget bättre sätt att få dig att förstå förutom att säga så här: Om första gången var en orgasmisk kaskad av välbehag så var detta en lekfull karusell av glädje. Prettoformulering? I don't give a damn.

Efteråt var jag så oerhört lycklig - båda gångerna - men om första gången var en dörröppning var det här en orientering på andra sidan. Där euforin slutade när jag gjorde min "Coma" tog glädjeruset mig vidare i min "Suicide". Känslorna är så överväldigande starka vid en suspension men ändå sublima nog att kunna vara greppbara. Det är ofattbart men ändå helt självklart.

Den största skillnaden mellan de båda gångerna tordes vara smärtan.

Jag vet inte om det var på grund av krokarnas placering men att pierca huden och få dem isatta var verkligen enkelt den här gången. Vid min första hängning var inte krokandet särskilt farligt heller men den här gången kände jag mig verkligen stark. Det var så befriande att upptäcka att smärtan jag var rädd för innan inte berörde mig. Det var en vacker känsla.

Att lyfta den här gången gick jättebra. Efter ett par minuters stretching och vägande fram och tillbaka för att vänja mig vid den där konstiga känslan att någonting drar mig mot luften lämnade fötterna marken och hela jag var en svallvåg av välmående. Det som möjligtvis kunde identifieras som smärta byttes genast ut mot ett översköljande välbehag. Det var helt enormt.

Resten av resan är ett enda töcken av dimmande eufori. Med fantastisk musik i öronen och vänner som gungade mig fram och tillbaka försvann allt vad vardag och måsten heter. Vid det tillfället var jag verkligen jag.

Efter vad som kändes som ett par sekunder och en halv evighet på samma gång sänktes jag ner till marken igen. Och tro mig på orden när jag säger att en människa som varit i luften upphängd i krokar och får komma ner på jorden igen känner sig som en kolossalt tung klump. När man når marken och gravitationen slår tillbaka i solarplexus känns det som om hela världen sätter sig på ens axlar och pressar ner kroppen samtidigt som det snarare verkar som om allt blir vakuum och inget kan på bättre sätt få en att känna sig helt fri från kvantfysikens krafter. Det är underligt, det är påfrestande och det är underbart. Kort sagt: allt blir upp och ner, in och ut, och alla andra aviga sidor man nu kan ha.

Efter att ha hängt själv en lång stund möttes jag och Yukiko upp för en "Spinning beam". Idén är mycket enkel: En lång balk med öglor i vardera ände och en fast punkt i mitten ger två personer chansen att snurra runt i en cirkel, åka upp och ner och samtidigt rotera runt sin egen axel. Helt enkelt är det en gunga för vuxna.

Jag säger bara ett ord: latjo!

Klura på det här ett tag nu. Läs ovanstående hur underbart och fullkomligt fenomenalt det är att hänga själv och föreställ er sedan att vi tar det till en nivå där man delar upplevelsen med någon annan. I en enorm gungställning. Latjo.

Vi snurrade och skrattade och stönade och tjöt och log och skuttade och försvann i ett virrvarr av eufori. Gastronomiskt!

Efter den dagen känns det rätt självklart att suspensions är något jag kommer behöva mer av.

Åt helvete med kontorsjobb.
Åt helvete med kriser.
Åt helvete med trivialiteter.

Heja livet.

Aftermath

2009-11-18T17:23:00.003+01:00

Jaha. Några dagar senare alltså. Hur mår då mitt ben?
Svullnaden (som var enorm) har gått ner så gott som helt och den döda huden har börjat falla av. Varje morgon ligger det en fin samling svärtade hudflagor på lakanet. Känns inte jättefräscht men det är väl ett måste, antar jag.

Jag har även kommit på ett par saker som jag vill nämna.

Det här var min absolut första tatuering, och ja, den blev stor som satan. Men inte kan jag väl säg att "jag har en tatuering"? Det är ju liksom inte en tatuering som i ett motiv. Kan man verkligen säga så om vad jag har? Jag har väl snarare en halv taturing med tanke på att det högra benet är helt blankt och fult. Att jag är tatuerad kan jag gå med på men att kalla det för "ett motiv" eller "en tatuering" tycker jag känns lite fel.

En annan tanke som slog mig idag var min reaktion på det hela. När Marc lagt ifrån sig maskinen, spritat av mig och torkat mig ren från blod, och jag äntligen fick ställa mig framför spegeln for denna tanke genom mitt huvud: "vilket konstigt ben jag har. Det är alldeles vitt". Jag syftade alltså på mitt högra ben - det ben som fortfarande såg ut som innan min Tysklandsresa. Det känns verkligen naturligt att ha ett stort konstverk på benet medan det där andra, långa bredvid känns om möjligt ännu mer främmande än innan tatuerandet.

Jag vet inte riktigt vad jag vill komma fram till mer än att jag är otroligt nöjd och känner mig mer hemma i min kropp idag. Längtan efter läkt hud är verkligen enorm.

Och det här blogginlägget saknar verkligen struktur. Förlåt.

Mr Fancypants

2009-11-16T00:34:00.006+01:00

Att tatuera sig i Tyskland innebär en del problem. Dels är de logistiska, dels är de korkade. De korkade problemen är i form av frågor, och de vanligaste tänkte jag försöka besvara här.

Varför åka till das Vaterland?

Helt enkelt för att det på vår jord finns ett tiotal konstnärer pysslandes med människohuden som faktiskt är värda namnet. Vi har bl.a fransosen Lionel, brasilianerna på Life under Zen, och så har vi även den eminente Little Swastika från Swastika Freakshop i Radolfzell, Tyskland. Dessa ovan nämnda artister har en gemensam nämnare: de är några av de jag anser vara de bästa tatuerarna i världen, och tamigfan är inte Little Swastika (Marc) den bästa! Ge mig då en enda bra anledning till att inte knalla dit för att få min kropp fulländad. Enough said.

Men han gör ju såna där hakkors, eller vad de heter!

Jadu, så kan det vara. Om dina samhällsorienterade kunskaper sträcker sig längre än till lågstadienivå så vet även du att Addemannen inte var den första att använda symbolen. Jag tänker inte gå vidare inpå ämnet men om du inte själv förstår att varken Marc, jag eller någon annan av hans kunder använder våra hudar för att sprida nynazistisk propaganda så har jag bara en sak att säga: Det är INTE menat som nynazistisk propaganda.

För mig är svastikan helt enkelt en vacker symbol som jag inte räds använda enbart pga en liten detalj i modern historia. Jag fnyser åt blotta tanken! Nej du! Här krävs betydligt mer för att avskräcka än några futtiga decennier av global feltolkning och dåliga associationer.

Gjorde det ont då?

Ja, det gjorde förbannat jävla ont. Faktum är att jag inte tror ett skit på de där som påstår sig gilla känslan av att tatueras. Hua! Visst, det hade sina höjdpunkter då det var mindre smärtsamt och mest bara behagligt men det var ju enbart i jämförelse med den tidigare känslan.

Givetvis fanns även olika grader och typer av smärta. Den rosa texten kändes betydligt mer än att fylla i framsidan av låret med svartaste svart. Det säger väl mest sig själv. Och det gjorde ont hela tiden. Varje lång timme var smärtsam. När vi körde över diverse ben eller kom i närheten av insida lår gjorde det till och med jävligt ont.

Men.

Nu ska ni tamigfan få höra.

Under min resa i Tyskland så lät jag mig utsättas för en känsla utan dess like. Jag trodde inte att något i världen som inte innefattade en Vietcong med examen i tortyr, bestyckad med vässad bambu, kunde göra så ont.

På riktigt.

Jag kommer aldrig någonsin mer kunna mysa så där grabbigt när den vältränade huvudkaraktären blir torterad så han skriker i näst sista scenen, alldeles innan klimax kommer och skurken får en roundkick ut genom stridshelipkoptern. No fucking more, not me!

Jag kommer bli tyst, börja kallsvettas och se med tomma ögon på den tv-skärm som efter år av trogen vänskap utelämnat mig till den kalla verklighet som heter: tatuera skinkan.

Häng upp mig i krokar, pierca min kuk, slå mig på käften - YOU CAN'T FUCKING HURT ME! Sådan överdjävlig smärta det var! Som bilden illustrerar gick Marc ganska djupt in i stjärten på mig (hiho!). Och varje streck som drogs kändes som en lång sabel, spetsande från rektum och hela vägen till adamsäpplet. Det fanns inget utrymme för syre, ögonen svartnade, världen rasade samman och det som blev kvar var ett enda mörker av hetta, kräk och kvälningar. Inga ord kan egentligen beskriva hur vidrigt det hela var så jag kan lika gärna sluta försöka.

När vi väl var klar sa jag, svettig och trasig, till min vän Tomas: "Det där var det värsta jag någonsin upplevt." Hans svar var: "Det där var det värsta jag någonsin behövt se någon uppleva."

Dagen efter hade jag mer ont i överkroppens muskler och i halsen av alla spänningar och skrik än vad jag hade i mitt nytatuerade ben/arsel. Jag skrek, slogs, svor, bet i saker och mig själv, spände varje muskel, hulkade, fräste och fnyste. Jag kan fortsätta rabbla verb. Fast jag har redan sagt att inga ord kan beskriva vad jag utsatte för. Så jag slutar nu.

Hur lång tid tog det?

Det kan jag inte svara på. Jag och Tomas fick två hela dagar. På de dagarna hann vi med hela hans vänstra arm och hela mitt vänstra ben. Första dagen började kl. 10.00 och slutade 20.00. Har du gått ut grundskolan precis som jag så får du det inte till 10 timmar effektiv tid. Precis. Där inräknat är så klart även pauser, toalettbesök, skissning (gick iofs fort) och prepp inför varje sittning. Dagen efter var kortare. Den påbörjades kl. 10.00 och slutade redan vid 16.00 om jag inte missminner mig.

Kort sagt: Jag har ingen aning. Men jag är en jävel på att uppskatta tid. Jag säger 7 timmar och 42 minuter. Damn fast!

Vad kostade kalaset?

Priset per sittning är 400 euro och jag hade två. Resan gick på 1600 sek, hotellet likaså. Resor utanför flygbiljetten landade på 600-800 sek, maten blev i slutändan billigare än spriten (vi smugglade och åkte fast i tullen, men det är ett annat kapitell) och resten är inte särskilt intressant.

Så, vad har jag lärt mig av denna resa?
Här är listan:

*) Ta med egna sängkläder, annars får du betala för de du saggar ner med bläck, blod och andra kroppsvätskor.
*) Dub Trio är bra som fan.
*) Tatuera arslet är en jävligt dålig idé.
*) Apotekare har ett mekka och det heter Radolfzell. Bagare och bankirer verkar också vara överförtjusta i staden. Faktum är att staden är uppbyggd runtom en by av apotek, bagerier, pubar och banker. Värt!
*) I Tyskland finns det fulla rappare som vill visa sina skills på kullerstensgatorna. Även klockan 11.00 en söndagmorgon.
*) Man får endast ta in en (1) flaska sprit från Tyskland till Schweiz. Inte tio (10).
*) Ingen av de du vill prata med i Tyskland förstår engelska. Dock verkar det alltid finnas minst en i samma rum med måttlig förståelse och förmåga att tala språket.
*) De har åttioprocentig strohrom på Lidl. Den kan man smuggla.
*) På pizzeriorna är Coca Cola dyrare än starköl.

Vi var väl klar där å!

Jag kallar det progression

2009-11-10T08:53:00.002+01:00

Igår lyckades jag med en bedrift över vad jag trodde var min förmåga. Vi körde bänkpress precis som vanligt där jag först värmer upp på låga vikter, sedan kör ett reps max och avslutar med min back cycling-progression. Den här gången var vikterna 82,5 kg x 1 reps samt 70 kg x 6 reps (nästa cykel 72,5 x 5 osv.)

(82,5 kg maxvikt kan verka aningen fjuttigt kanske men betänk då att jag är relativt liten och väger endast 60 kg. 80 kg är således 1,3 x kroppsvikt. So fuck you.)

Det här var en bra prestation för mig. Det var tyngre än vad jag någonsin pressat tidigare och repsen var snygga. Kort sagt: jag var nöjd. Efter dessa set är det tänkt att jag ska vara färdig vad gäller bänkpress. Det kallas inte max set för skojs skull. Det ska helt enkelt inte finnas mycket kraft till övers för att fortsätta i övningen.

Jag började då bläddra i min lilla svarta träningskalender och landade på sida 1.

Bänk: 50 kg x 6, 5, 4 reps

Det här är bara några månader tidigare. Givetvis blir jag glad av att kunna se resultatet, och min träningspartner herr Larsson klappade mig grabbigt på axeln. Och i vanlig ordning slängde han ur sig den briljanta idén: "Kör de där tre seten på 50 kg nu när du är helt slut och se hur tungt det är."

Sagt och gjort.

På det sista repset lät jag tom stången vila på bröstet två sekunder för att tvinga varenda muskel att pressa från viloläge.

Tro mig: det var länge sedan jag var så nöjd med mig själv. Och det var längesedan jag blev så förundrad över min egen förmåga.

Jag älskar min kropp. Jättemycket.

Män söker

2009-11-03T10:15:00.002+01:00

Spontan och skojfrisk 20-åring söker dig, självsäker,
driftig, lättsam och vacker. Jag: konstnärssjäl med
trohetssvårigheter, helt oförmögen att kompromissa
men med ett stort hjärta och sinne. Du: Sharon
Osbourne-typen som enkelt förlåter och inte tar ett
snedsteg som ett hugg i ryggen, som gillar utsmycka
din kropp med bläck och metall och som gärna följer
med på berikande resor världen över för att hängas
upp i krokar. Vi är båda kreativa och intelligenta
och tar gärna för oss, spelar tv-spel nätter igenom
och ser Gudfadern-trilogin med Coppolas kommentarspår.
Du är minst lika upptagen som jag själv och kan
således inte klaga när jag inte har tid/vill/orkar
träffas. Du är snyggare, äldre och mer erfaren än mig.
Du är helst perfekt. Sv. t. ”Annon 462” Läroverksgatan
43A, 82133, Bollnäs.

49:- ren och skär lycka.

2009-11-02T17:13:00.005+01:00

Vid helgens Stockholm-besök fick jag den äran att besöka det magiska landskap som Ben & Jerry's givit oss svenskar i Gamla Stan. 'Total jävla glädje' tror jag mitt sinnestillstånd kallades när jag möttes av färgsprakande inredning, doften av nygräddade våfflor och glassmaker som får valfri impotent man att styvna. Lite äcklig association med en glassbar men det illustrerar gott väl min upphetsning.

Givetvis var jag tvungen att testa de unika (så jävla unika är de väl inte men i Sverige finns de ingen annanstans vad jag förstått) smakerna som fanns att tillgå. Mint Chocolate Chunk och Lemony var helt utom synhåll men Coffe, Coffe BuzzBuzzBuzz! och Coconut Almond Fudge Chip hamnade genast i en choklad- och kokosdragerad väffelstrut.

Båda smakerna var något så satans goda att endorfinerna nästan hoppade ut ur munnen på mig och dansade hula-hula på möblemanget. Kaffeglassen var rent av livsdjävlafarlig! Frågan är om man ska gråta eller glädjes över dess frånvaro i B&J-frysen på ICA. Den skulle ruinera mig och göra mig fetare än din mamma men å andra sidan skulle den ge mig en ny anledning att leva vidare på vår jord.

Knulla mig baklänges och i sidled. Det var fin djävla glass de serverade i Fjollträsk!

Welcome to Rivendale, Mr. Anderson

2009-10-28T10:02:00.005+01:00

Idag är det bara två veckor kvar till jag åker till Tyskland för att tatueras. Onsdag förmiddag går flyget mot Zürich varifrån jag sen tar mig med tåg till Radolfzell i Tyskland. Just nu är min hud helt ren från det ädla bläcket så under mina två dagar i studion hoppas jag förgylla min kropp med vackra dekorationer.

Varför åka ända till Tyskland för att tatuera mig? Det kanske är svårt att förstå men jag vill nästan låta bilderna här tala för sig själva. Jag tatuerar mig inte för att följa ett mode eller "för att få det gjort" som så många andra gör (erkänn det eller ej). Det är fullt så enkelt att det bara finns en handfull artister jag skulle låta röra min hud och den bästa av dem alla bor i Tyskland.

Det finns ingen anledning för mig att knalla in på första bästa studio och plocka ner en flash från väggen gjord av en artist jag varken respekterar eller beundrar. Visst, det kryllar av duktiga tatuerare i vårt avlånga land, men det handlar inte om att vara tekniskt överlägsen utan om att skapa ett konstverk som talar till hjärtat. Det är få som kan det.

Sen måste väl även erkännas att det inte enbart handlar om överlägsenheten hos min valda tatuerare. Det är även något av en ritual, och valet av motiv är väl anknutet till den transformation jag önskar göra. Låt mig säga så här: Det är inte två svalor och ett hjärta som ska tatueras...

Så länge jag kan minnas har jag längtat efter dagen då jag tatuerar mig. Men bråttom har jag inte haft! Jag valde att vänta just för att det är så pass stort och viktigt för mig och jag tror inte att jag vore redo för min lilla förvandling för ett eller två år sedan. Idag känns det som en naturlig del av mig. En "rite of passage" om du vill. Jag skiter i vilket. För mig handlar det om att ta mig från där jag står i mitt liv idag till en annan, högre, nivå. Må det så bara vara en avbildning av något vackert på mitt skinn med det döljer sig betydligt mer än så under ytan.

Kalla mig pretto. Det handlar aldrig någonsin om din åsikt i alla fall. Visst är det tufft att vara obetydlig?

Så vem är då denna gudabenådade konstnär? Marc från Swastika Freakshop är mannen som kommer göra mig vacker. Enligt mig finns ingen bättre passad man till jobbet. Det är perfektion på hud.

Svastikor? Oh, my! Ja, det är kontroversiellt att tatuera in en svastika på en annan människas hud men om du inte förstår att det här inte har något som helst att göra med de fascistiska värderingar som blev så populära i Europa under slutet av 30-talet, läs då detta.

Nog för att nynazism är intressant nog för att fascineras av svastikor men det är väl kanske inte en vidare trevlig anledning att tatuera in skiten på kroppen.

Kommer jag ha den mångtförbannade (och väldigt missförstådda) symbolen på min kropp vid hemkomst 15 november? Skit i det du! Eller kolla på bilderna när de slängs upp här.

Hoppas jag inte låter alltför bitter i detta inlägg. Jag är bara så trött på att förklara och försvara mina val i livet. Som om det vore upp till dig vad jag gör med min kropp och mina pengar. Verkar det idioti för dig att jag åker för att förverkliga mina drömmar i ett annat land? Well, fuck you then! Verkar jag konstig som inte går till grannen och gaddar mig när det är så du gör? Fuck you, fuck you very much!

Och jag vill absolut inte klanka ner på andra eller deras val i det här inlägget. Du får jättegärna ge fan i att åka till Tyskland för min del. Så länge du blir nöjd är jag en glad lax. Men kom då inte här och påstå att du skulle gjort ett annat val i min situation, för där har du med absolut aldrig varit.

"It's time for you to experience it on your own level.
Because you can't experience it on mine"

- Joe Aylward

Quads v.002

2009-10-21T21:49:00.002+02:00

NES-kontroller

My weapon of choice. Den första konsolen jag ägde. Den första spelmagin jag fick uppleva. Ni som var med vet vad jag menar. Mina tummar har fortfarande ärr efter Track and field.

Det var väl här någonstans det började. Eller fick utlopp för första gången. Verklighetsflykten. Sedan dess har det hållit i sig. Idag är jag möjligtvis av annan åsikt men då kändes min verklighet väldigt färglös och krystad. Min existens kändes mållös. I spelens värld kunde jag åtminstone få vara någon annan ett tag. Om så bara till extraliven tog slut och skärmen blinkade

GAME OVER!

Fattigmansmakro

2009-10-21T21:38:00.004+02:00

Makrobilder: detaljfoto av på väldigt nära håll.

Så nu var det förklarat.

Vad man behöver: En systemkamera (i mitt fall Canon 400D) och ett halvschysst objektiv (i mitt fall Canon EF 50 f1,8 II).

Steg 1: Ta av gluggen från huset.
Steg 2: Vänd bakochfram på gluggen.
Steg 3: Håll tätt mellan objektiv och hus för att undvika ljusinflöde i kamerahuset.
Steg 4: Ta en bild.
Steg 5: Vinn polarpriset. Fast för foto. Typ.

Sjukt enkelt att ta spännande makrobilder utan att det ska kosta skjortan! För övrigt är Canons EF 50 f1,8 II världens bästa objektiv och bör vara obligatriskt i fotoutrustningen. För de få kronor skiten kostar får du apabra optik. Galet prisvärd. GO BUY!

Quads v.001

2009-10-21T21:12:00.007+02:00

Jag har en idé till en liten serie som jag har börjat genomföra lite smått.

Fyra makrobilder av objekt jag förknippar 90-talet med (eller snarare min uppväxt) som är komponerade intill varandra.

Cigaretter och 5,9%

Det känns rätt tragiskt att behöva medge det men cigaretter och öl är förmodligen två av de saker i världen som väcker starkast minnen och känslor från min barndom. Under hela mitt liv har jag omgetts av rökare som lärt mig att både hata och åtrå cigaretterna. Både på grund av fylla och röklukt har jag verkligen fått uthärda mycket skit genom åren, men samtidigt har det gjort mig till den jag är idag. På gott och ont.

Det är med hatkärlek jag ser den här bilden. Men jag gillar den. Särskilt bildtekniskt. Den blev så skitig.

Glada laxen!

2009-10-21T16:00:00.003+02:00

Det här blir man ju bara helt glad av :D Jag hoppas verkligen fler får det intrycket och att glädjen sprider av sig lite. Hiho!

<3

I sold my soul to the devil

2009-10-19T20:25:00.005+02:00

Så här ser alltså mitt kylskåp ut. Enkelt, kort, koncist, strukturerat.

From the top!

1. 500 g kyckling som blev över. Ca 500 kcl, 100 g protein, 0 g kolhydrat, 10 g fett.
2. Tonfisksbrukar. Ca 160 kcl, 40 g protein, 0 g kolhydrater, <1 g fett. Per burk alltså.
3. Stekfett. Essential! Ca 660 kcl, 0 g pros och carbs, 75 g fett per 100 g.
4. Äggkartong. Ca 100 kcl, 10 g protein, 0 g kolhydrater, 5-10 g fett per ägg.
5. Vatten. We all need it.
6. 25 kg kvarg. 350 kcl, 60 g protein, 40 g kolhydrater, <1 g fett per bytta (en bytta är 500 g kvarg = en måltid).
7. Äpplen. Adam och Evas pryl. 60 kcl, 0 g protein, 10 g kolhydrater, 0 g fett. Roughly.

Så vad fan ska man nu med 25 kg kvarg till? Well, jag äter minst 1 kg om dagen. Mest för att jag är konstig, men även för att det är kalorisnålt, proteinrikt, billigt, enkelt, diskfritt och gött som snus!

* 500 g kvarg
* 0,5-1 dl lightsaft
* 0,5-1 dl vatten (gärna kolsyrat. Makes it all fizzy, yaaaw!)
* Shaker
* Sked

Now shake it!

Så här ser alltså den utsökta måltiden ut ^^, Hiho! Like yoghurt, I tell you!
Än så länge har de flesta som testat att äta skiten, efter att ha betvivlat dess utsökta kvaliteter, ändrat åsikt. Flera har tom lagt in det i sin diet.

Try one!

Suspensionüberalles!

2009-10-19T09:16:00.002+02:00

Frankie goes to Holly... Malmö!

Fuck me sideways, 21 november är det jag som gör en knee suspension i Malmö :D Damn!

Magi

2009-10-18T13:05:00.003+02:00

När jag var liten ville jag fly. Ingen förstod mig, ingen lyssnade.

De vuxna spelade kort, fimpade cigaretter i tomma femtvåor och skrattade åt saker som för mig bara var gråa och suddiga i deras dimma. Ingen kunde förklara det för mig, för jag var för liten. Då ville jag fly. Ingen förstod mig, ingen lyssnade.

När jag var liten älskade jag min pyjamas. Den höll mig varm på havet i min båt. Det slitna tyget doftade av vattnets sälta och små vita kristaller hade bildats i sömmarna från det våta havsstänket. Pyjamasen var lappad och lagad. Jag fick ingen ny pyjamas, för jag slet ut dem så snabbt att de hellre lagade den.

Det är därför vi inte har fina saker.

De kalla nätterna i min båt var ibland outhärdligt ensamma. Men månen och stjärnorna höll mig sällskap och gav mig hopp. Min pyjamas höll mig varm. När jag var liten och ville fly höll eldkloten mig sällskap och min pyjamas mig varm, och jag älskade dem för det.

På min egna ö var jag aldrig ensam. Där fanns mina vänner. Där fanns vildingarna som alltid hade tid för mig. Som kunde mina lekar. Som pratade mitt språk.

Mitt egna språk.
Mina egna lekar.
Mina egna vildingar.

Att säga att Maurice Sendaks barnbok Till vildingarnas land var viktig för mig som barn är ingen underdrift. Jag var Max som barn.

När jag var liten hade jag ingen pyjamas. Jag hade ingen egen ö heller, eller ens en båt för den delen. Men i mina drömmar hade jag det. Och mina drömmar är de enda som spelar någon roll.

27 november har Spike Jonzes filmatisering av boken biopremiär i Sverige.
I'll see you in front row.

2009-10-18T10:49:00.003+02:00

Med lite tur har Concrete Jungle Tribe hittat en lucka 21 november så jag kan göra min andra suspension. Good news, in deed!

Det har gått på tok för lång tid sedan sist! Om platsen finns kvar när lönen kommer och ekonomin tillåter tar jag första bästa tåg till Malmö.

Second hand, I tell you!

2009-10-18T10:19:00.005+02:00

Second hand är så jävla underskattat. Häromdagen köpte jag den här skitfula lampan. Stomme i vitt stål dekorerad med torkad djurhud och en mörk kätting. Stiligt!

Jag drog om elen lite, rensade den från död kossa och sprayade den röd.

Inköp:
Lampa - 100:-
El - 22:-
Spray - 30:-

Resultat:
Priceless!

Screen, I tell you!

2009-10-17T19:47:00.003+02:00

Lyckades snubbla över en apasnygg skärmsläckare :)

FLIQLO kan du tanka hem här.

Tidsfördriv

2009-10-16T12:03:00.004+02:00

Jag snubblade över en lista med världens 100 bästa filmatiseringar av böcker.
Givetvis snodde jag åt mig de titlar jag inte sett. Jag fetmarkerade även de titlar som jag skäms över att inte ha sett...

The Joy Lick Club
The Mambo Kings
Stekta gröna tomater
Patrioter
Wag the dog
Charlotte's Web
Friday Night Lights
Color of money
Apollo 13
Den tillfällige turisten
Verdict
Drugstore cowboy
Ragtime
Psycho
Engelska patienten
Once upon a time in America
Fly
Den bästa
Dr Strangelove
Girl Interrupted
Quiz Show
Den vilda jakten på stenen
Purpurfärgen
Dead Zone
Häftigt drag i plugget
Out of sight
First blood - Herregud, vilken 20-årig kille har INTE sett Rambo?
I faderns namn
Mystic river
Sophie's choice
Kiss of the spider woman
Kalle och chokladfabriken (1971)
Möss och människor
The year of living dangerously
En familj som andra
Thing
L.A. confidential
Apornas planet (1968)
Secret of Nimh
Sideways
Stand by me
Dansar med vargar
The assasination of Jesse James by the coward Robert Ford
Tjuren från Bronx
Den siste mohikanen
Postmannen ringer alltis två gånger
3:10 to Yuma
Misery/Lida
Shadowlands
Princess bride
Bron över floden Kwai
Jakten på Röd Oktober

Jag vet. Jag är nörd. Fuck you!

Följa bloggar

2009-10-16T09:40:00.002+02:00

Jag har sällan tid att egentligen bry mig om vad andra har att säga, men det finns ju undantag. Här är några kanonbloggar :D

Modblog - Har varit min startsida i flera år. Leddes förr av BMEs grundare Shannon Larratt (höll betydligt högre standard då) men presenterar fortfarande feta modds och vackra människor.

Inredningsbloggen - Uppdateras ofta. Texten är väl rätt intetsägande men den ger mig apamycket inspiration.

Room Service - Samma som ovan; inspiration. Fast å andra sidan är det mindre budget och mer lyx. Inte min grej. Men drömma får man ju!

Pink Tentacle - Underbar blogg med allt möjligt skoj från Japan. Don't get me wrong. I ain't one of those J-freaks. Men ja... De slänger alltsomoftast up grym design och info om ny teknik. Sånt där som ger mig stånd, ni vet.

Life Under Zen - Tatooing is dead. Haha! Brasiliansk studio med mad, mad skills! Gå in och börja runka!

Zentastic! - Shannon Larrats blogg. Läses rätt sporadiskt, men jag gillar hans konst och bilder :) De ger mig lite hopp om en bättre värld.

Orvars filmblogg - Denna uppdateras veckovis och är perfekt som fredagsläsning. Filmkåt som jag är kan den vara rolig att läsa. Oftast görs associationer till nya storfilmer med lite intressant kuriosa.

Movie Blog - Bra skit. Här kommer det fram mycket roligt varje vecka :D

2009-10-16T08:32:00.006+02:00

And while we're at it: 2007/2008 års bästa album, alla kategorier.
Dillinger Escape Plan - Ire Works.

Var fan börjar man? Titta på omslaget. Bara där inser man ju hur briljant skiten är. Konvolutet är så vidrigt väldesignat och enkelt vackert att man knappt ids öppna det och stoppa in CDn i anläggningen.

Det här är svårsmält. Det är rörigt, till synes (höres?) oorganiserat och jätteargt. Det låter ungefär som om någon håller fast trummisen bakifrån medan denna i spasmiska ryck förtvivlat försöker träffa allt samtidigt. Blanda in två skitförbannade gitarrister, en groteskt aggressiv sångare samt en synthesizer som sprutar ur sig melodier värda att dö för.

Antingen har du öra för det här, eller så har du det inte. Men om du väljer att lyssna och inte bara höra finns det så fantastiskt mycket att hämta från Ire Works. Så sjukt spännande komponerade låtar, klockren produktion och energi likvärdig en kärnreaktor.

Ire Works finns inte på Spotify men den 5-spåriga EPn Irony is a Dead Scene (2002) finns här :)

Don't miss!

We'll never feel like anything is wrong
The tragedy is not just our own sad song
Walls we have built and bridges we have burned
Deeper the hole the farther we feel from harm

- Greg Puciato "Dead as History"

GrooGrux!

2009-10-16T08:20:00.008+02:00

Jag älskar hösten. Really, I do. Men klockan 06.30 är vädret föga inspirerande och uppiggande. Därför har jag bytt ut morgonkaffet mot en daglig dos Dave Matthews Band - Big Whiskey and the GrooGrux King. Satan i gatan vilken energikick!

Kiss kiss make a wish
Hope that it comes true
I ain't waiting for the world to change
Gonna change the world for you

Come on pretty baby
Make you lose your mind
Everybody get together
Gonna make love shine

Hur glad blir man inte?

Här är Spotify-länken till albumet :)

2009-10-15T09:14:00.010+02:00

Ovan är Donald's Dead - Disneyland's Down, Mickey's Dead - Disneyland's Down och Cunt!

Mickey har länge varit klar men jag bestämde mig för att göra om den lite.

Cunt! är egentligen gjort enbart för att matcha mitt kök.

De två översta är till salu. Kika mer på http://karatemuffin.deviantart.com/gallery och maila till dadilydoo@gmail.com vid intresse.

Choklad

2009-10-14T11:52:00.012+02:00

Jag hittade dessa underbara chokladkakor på jobbet. Själva choklad, om än så god, var inte ens i närheten så intressant som omslagen. Chokladen får de andra dela på medan jag snor åt mig förpackningarna och dekorerar köket med dem. Sweet :D

På finns en hel hög med schyssta choklader. Smaken Chocolate negri bio 70% cacao con flor de Sal de Ibiza var riktigt häftig med sin havssaltsfyllda choklad.

Marklyftarben

2009-10-14T07:57:00.004+02:00

Så här ser man ut dagen efter marklyft.

Träning

2009-10-14T07:10:00.005+02:00

Många har undrat vilken typ av träning jag kör och hur ofta jag tränar. För det mesta är jag inte i gymmet mer än en gång i veckan men ibland kan jag sträcka mig till två pass, särskilt om jag delar upp muskeltyperna.

Anledningen? Ja, inte är det för att jag är lat i alla fall. Den typen av träning jag kör kräver lång återhämtning, och med rätt teknik behövs inte fler pass än så.

Under några månaders tid har jag tekniktränat olika basövningar, främst med fria vikter. De fria vikterna är allt som oftast lite bättre än maskinerna eftersom alla rörelser kräver mer balans från kroppen. Exempelvis om du kör bänkpress i en maskin behöver du aldrig ge balans åt stången genom att hålla bålstyrkan, vilket ger sämre träning åt mage och rygg. Bänkpress är inte en bröst- och tricepsövning enbart (sen att rörelsen blir helt annan i maskin är en annan femma).

Chins
Jag börjar oftast ett pass med chins (smalare grepp om stången, handflatorna mot ansiktet) eftersom det är bra uppvärmning för överkroppen. 4 reps, 3 set med vikter är grejen. Ökningen i chins är förvånansvärt liten per pass(ungefär lika liten som biceps är som muskeltyp). Jag brukar öka antalet vikter med 1.25 kg när jag dragit 4 reps, 3 set perfekt. Jag är inte girig! Girig är dåligt!

Säg att jag har kommit så långt att jag kör kroppsvikten + 5 extra kg. Då gör jag 4, 3 och 2 reps på 5 kg. Nästa gång 4, 4 och 3 och tredje och sista passet 4, 4 och 4. Därefter går jag vidare till 6.25 kg, 7.5 kg, 8.75kg, 10 kg osv.

Bänkpress

Här har jag påbörjat ett cykliskt upplägg. Det innebär att jag värmer upp, kör sedan ett max set med ett reps, sedan antal reps och vikt beroende på det cykliska upplägget. Säg att jag startar på 60 kg. Första setet ska vara 10 reps - det är mitt enda mål. Jag kör två set till och landar kanske på 10, och 6 reps. Nästa gång jag bänkar lastar jag på 2,5 kg både i ett reps max och i cykeln. 62,5 kg - 8 reps första set. Nästa gång - öka 2,5 kg: 65 kg, 6 reps osv. till man är nere på två reps. Därefter börjar jag om på 5 kg från det första målet (från 60 kg till 65 kg) och gör samma ökning med 2,5 kg och 2 reps färre.

Marklyft

Den underbart mördande helkroppsövningen! Hujedamig... Att lyfta en stång från marken med raka armar är fan så enkelt när det är mer än 100 kg. Plötsligt är inte lilla jag så kaxig längre! Men det går :) Här kör jag vanlig progression. Värmer upp med några lätta lyft, lastar på för att köra ett reps max (vilket ökas med 2,5 kg varje gång - no more, no less). Därefter körs ett set med 20 reps på tyngsta möjliga vikt (ökas med 2,5 kg varje gång. Ni ser ett mönster va? ;) 20 reps i mark är ingen picknick! DAMN! Det blir en hel del pauser för andning i de sista 10 repsen. Men det får ta den tid det tar. Stången ska i alla fall lyftas 20 gånger innan jag får sitta ner.

Benböj

Varannat pass marklyft, varannat pass benböj. Den värsta övningen jag vet. Samma apporach som mark; 1 max reps, 20 reps på tyngsta möjliga (ökning med 2,5 kg även här.) Jag har på sistone börjat köra det cykliska upplägget även här med reps om 10, 8, 6, 4 och 2 och jag gillar det!

Triceps och axlar

Här testar jag fortfarande olika tekniker för att hitta min grej. Jag har fastnat för hantel press både i triceps och axlar, så jag fortsätter nog där. I båda kör jag 10 reps, 3 set. När de sitter felfritt blir det en ökning med 2 kg till den dag jag sätter 10 reps, 3 set klockrent.

Övrigt

Givetvis latjas det en del med repchins, extra triceps och lite annat roligt men det är ovanstående jag verkligen räknar varje dag.

Jag vet att det blev en hel del text här nu men... det var roligt :D

2009-10-13T08:14:00.003+02:00

Jag hittade dessa underbara affischer på Discshop. Kommer bli sweetassfathermucker i tre ramar i vardagsrummet.

DAMN!

2009-10-12T22:48:00.000+02:00

Fuck you, I got a penis.

2009-10-12T22:09:00.004+02:00

Donald's Dead - Disneyland's Down

Den börjar bli färdig. Den har stått och vilat på staffliet i flera månader men nu har jag äntligen fått tummen ur. Lite mer prick-fyrkanter så flyter den sen.

2009-10-12T21:34:00.003+02:00

Man skriver i en blog för att man vill dokumentera sitt liv. Och plötsligt slutade jag dokumentera.
Varför?

Ja, inte var det då för att mitt liv plötsligt stannade upp. Jag sket bara i det. Högaktningsjävlafullt.

Häftig va?

Aja, skit i det nu.

Jag har i alla fall börjat en lite nyare livsstil. Kort och gott finns all info här: men jag räknar med att folk är för lata för att leta bland all information. Det är en blogg av Grandmaster Martin Berkhan som revolutionerat träning och diet genom att helt enkelt vara smartast och ihärdigast. Ovan syns alltså mitt resultat efter en månads teknikträning och ytterligare en månads deff + träning. Jag gillar!

Nedan är en bild på karldjäveln som han såg ut när han var som mest rippad. Här snackar vi om en kille som vägde 80 pannor fläsk under gymnasietiden. Men är man sjukt smart och pallar göra metaanalyser av ämnesomsättningen så blir man duktig.

Upp

2009-02-14T20:58:00.003+01:00

Klockan är två minuter i nio och jag har tjugo färska sår i kroppen.

Jag är utmattad både köttsligt och sinnligt på ett sätt jag inte kan minnas att jag varit förr. Det är frustrerande för jag har så mycket jag vill göra, så mycket jag vill säga, men samtidigt är det oerhört rofyllt. Tro mig när jag säger att i natt kommer jag sova lika tungt som en nyfödd.

För åtta timmar sedan gjorde jag min första suspension - en ritual jag mentalt förberett mig för i fyra år. Varför man vill göra en suspension är för många obegripligt, och det förstår jag. För mig fanns det flera anledningar och de flesta var grundade i nyfikenhet. Dels ville jag se gränsen för min förmåga. Att fästa 4 mm tjocka köttkrokar i huden är inget människokroppen är anpassad för och den reagerar därmed därefter. Möjligheten att kunna säga "jag klarade det" efter att ha satt mig i en situation som till synes är omöjlig att ta mig ur utan att backa undan vore belöning nog. En andra anledning var möjligheten att kunna sväva fritt. Enligt andras erfarenheter domnar huden bort och kroppen försätts i ett sorts chocktillstånd som närmast kan beskrivas vid att flyga. Om deras historier ens var i närheten av verkligheten så ville jag uppleva det. Den största och förmodligen mest uppenbara anledningen var adrenalinet och endorfinerna. Vid en traumatisk upplevelse bokstavligen sprutar det hormoner i kroppen. Människor som hoppar fallskärm, spelar poker eller tävlingsdansar har känt samma sak.

Med facit i hand kan jag bara säga en sak: Precis så var det!

Samtidigt vill jag mena att det var väldigt långt från hur jag föreställt mig. Och det är nu den långa förklaringen kommer.

Den typen av suspension jag gjorde kallas för "coma" just för att den som hänger ser ut att vara i dvala. Kroppen är helt horisontell och alla krokar fäst på kroppens framsida. Jag valde coma för att jag ansåg att om jag skulle uppleva tyngdlöshet så skulle jag göra det svävandes på rygg. Coma görs vanligen med minst åtta krokar beroende på personens vikt och önskemål. Jag hade tio krokar.

Steg ett i att göra en suspension är att rengöra huden. Desinfektionstvål och sprit är det som gäller, munskydd och gummihandskar likaså (googla kortkontamination så förstår du vad det handlar om). Steg två blir att rita ut var ingångs- och utgångshål blir i kroppen. Steg tre är att fästa krokarna. Det är här någonstans folk börjar blunda och gör grimaser.

Det som skiljde sig mest från min vision var smärtnivån. Jag var väl medveten om att tio stycken krokar, vardera mantlade med 5 mm kanyler, skulle träs genom min kropp. Min smärtgräns är inte omänskligt hög och om sanningen ska fram tycker jag att ett nyp kan göra nog så ont Krokarna pressades igenom parvis av två personer samtidigt. Jag andades in. Jag andades ut. Krokarna var i. Vissa gjorde att jag började blöda, andra drog med sig kroppsfet ut. Mysigt.

Den första positiva vågen kom när jag insåg att det inte gjorde särskilt ont. Eller snarare att jag inte lät det göra ont. Det var så oerhört mäktigt att veta att jag kunde fokusera på mig själv istället för min smärta - att den inte bekom mig. När jag låg på bordet med alla tio krokar i kroppen och med den känslan i magen så visste jag att jag skulle kara det och att det skulle bli helt fantastiskt.

När alla krokar, linor, änterhakar, knutar och människor var där de skulle vara började min upplevelse på allvar. Sakta, sakta drogs repet som länkade alla krokar. Sakta, sakta sträcktes mitt skinn ut och min kropp började lätta. Här börjar det helt fantastiska. Det som jag trodde skulle vara en ryslig smärta var istället ett starkt tryck och en brännande intensitet i min kropp. Självklart fanns där en smärta, förmodligen mycket värre än något jag uthärdat förr, men jag hade fullständig fokus och jag har inget minne av att tappa kontrollen över den.

De höjde mig så att mitt skinn var utsträckt maximalt och jag bad dem stanna. Min kropp var statisk i några sekunder så att jag skulle kunna vänja mig vid den underliga känslan. Två tankar for genom mitt huvud:

1. "Herregud, ta mig härifrån! Så här konstigt ska inte en kropp må! Varför gör jag så här mot mig själv?"

2. "Herregud, hissa upp mig! Det enda som stoppar mig nu ären rädsla jag redan bevisat att jag kan övervinna. Det här är helt underbart!"

Nu kommer ett av de starkaste ögonblicken i mitt liv. Det är nu jag beordrar min kropp att uthärda smärtan, traumat, chocken, energin, intensiteten och gravitationen. Efter att ha vilat min kropp ett par sekunder i det läge där krokarna känns som mest signalerade jag med handen att de skulle hissa upp mig.

Upp, upp, upp...

Väl i luften var det tre perioder som var så oerhört tillfredsställande att jag inte kan finna ord starka nog. Den första perioden var den första minuten efter att jag lämnat bänken. En otrolig självkänsla sköljde över mig när jag insåg att jag enkelt klarade av att göra det jag drömt om att göra i fyra år men aldrig trott mig kunna klara av utan att få kämpa livet ur mig. När jag väl hängde från tio krokar i den tomma luften med ögonen slutna och med en enorm fokus på mig själv, min andning, min tankegång och varje procentenhet av min kropp så var min enda tanke "nu klarar jag vad som helst." Den andra perioden kom några minuter senare. Den slog i magen som en slägga i solarplexus; när jag började gunga. Känslan som slog mig såhårt var så oerhörd och mäktig att den aldrig går att beskriva. Ruset av adrenalin och endorfiner som pumpade genom mig var den mäktigaste känslan jag upplevt till denna dag. Inget negativt fanns kvar i mitt liv. Allt som inte kretsade kring det ögonblick jag just precis upplevde var borta. Det enda som fanns kvar var ett glimmer av allt underbart och skönt i hela världen. Det fanns ingen smärta, det fanns inga hinder: Jag hade klivit över dem alla. Jag var den enda kraften imitt liv som var mäktig nog att ta mig till mina mål. Det ruset jag fick talade om för mig att om jag kan kontrollera min rädsla så finns inga hinder stora nog. Jag kan kliva över dem alla.

Den tredje och sista perioden var den som var starkast fysiskt. Detta var när jag hissades ner och återvände till bänken. Aldrig tidigare hade jag upplevt hur tung min kropp är. När jag landade hände något mycket märkligt och jag kan fortfarande inte bestämma mig för om trycket lättade eller blev helt enormt. Det var som om hela världen pressade sig mot min kropp men orkade inte trycka ner mig tillräckligt utan gav plötsligt vika. Eftersom jag inte känt trycket innan var det helt fantastiskt när det försvann.

Jag var lätt och jag var tung. Jag var enkel och jag var komplex. Jag var allt mellan djävulen och gud.

Jag anser mig inte skilja mig avsevärt från de flesta andra individer som aldrig skulle göra något liknande. Faktum är att jag tror det enbart handlar om att jag ser smärtan som ett hinder att ta mig över medan andra ser smärta som en fiende att fly från. Jag vägrar fly från något så trivialt. Jag vägrar fly alls.

Tidigare trodde jag mig kunna möta för stora hinder. Det har jag nu slutat tro.

Dans med en djävul.

2008-08-11T19:07:00.001+02:00

Jag har inte ätit på fem dagar.
Mitt förråd börjar sina.
Kanske ska jag försöka ta mig upp till ytan?
Där sanddynorna är oändliga
och där scarletten kramar oss orkeslösa.
Där viljan är mitt enda driv.
Där mitt fort är utom räckhåll.

Här är jag trygg, bakom min mask.
Det lilla i livet känns så mycket större;
ett vingslag, ett andetag, en färgpalett.

När jag var liten ville jag inte sova på helgerna. Jag ville vara vaken med de äldre och leka i deras lekar. De skrattade åt saker jag inte kunde förmå mig att begripa och de rörde sig på sätt jag aldrig gjort. De svävade. De susade.

Jag var rädd då för de osynliga nattvarulvarna som bet dem. Varje lördagsnatt var det likadant. En lång dans, suddig och förvrängd. Alla former tedde sig runda och golvet reste sig mot taket. Allt bytte format. Ljuden sprängde omkring mig men en vägg av vantrivsel blockerade dem och lämnade bara ett dovt pip kvar.

När jag var liten ville jag aldrig somna ifrån sötman. Jag kallar det ”sötman” för det var så de luktade. Indränkta i kroppsvätskor, dryck och parfym. Inget var riktigt som det skulle vara. Allting hade ny smak. Det jag annars var så van vid drunknade hjälplöst i stanken. Där fanns en svallvåg av de äldres nöjesamma förnedringar. Varje natt var jag rädd att det inte skulle försvinna. Att eftersmaken inte skulle försvinna. Men varje natt jag somnat i fåtöljen och vaknat upp dagen efter i min säng var det precis som vanligt. Fast tystare.

Jag var rädd då för ovissheten. Skulle förändringen komma till det bättre eller skulle de jag sökte trygghet hos fastna i sin ritual? Fanns risken att de inte kunde ta sig iland? Att de skulle få simma oändligt i saltvattnet till deras muskler inte kunde få dem närmre kusten, till kropparna vibrerade av ansträngning och trötthet, till deras vilja gav vika och lämnade dem åt deras öde, för evigt gungande och skvalpande utan ett medvetande.

Jag älskade ju dem. Jag önskade dem ingen ondska. Varför ville de lämna mig? Varje lördagsnatt var det ju likadant. ”Bara en dans till!”

”Du, bara en…

dans…

till…”

Jag har inte ätit på fem dagar.
Mitt förråd börjar sina.
Jag ser upp mot ytan och tänker tillbaka.
På de gränslösa vetefälten
som alla var exakt likadana.
Där ansträngningar är förutsättningar.
Där jag är blottad för analys.

Här är jag trygg, bakom min mask.
Det lilla i livet känns så mycket större;
ett snapsglas, ett knytnävesslag, en dans i min natt.

Labellum

2008-08-10T03:41:00.004+02:00

Jag är rädd.

Jag är så fruktansvärt rädd för mig själv. För det jag känner. För det jag söker.

Oftast önskar jag mig vara på ett annat sätt. Att det jag känner, begär och trånar efter inte skulle vara så underbart. Att min drog inte skulle tillfredsställa mig så enormt.

Om jag träffar dig kommer jag utnyttja dig. Jag varnar dig. Jag förgör dig.

Det finns inget du kan ge mig som gör dig tillräcklig. Hur kan det någonsin? Hur skulle du kunna vara så fullständig? Till slut har jag tömt dig på allt ditt ljus. Till slut är du tom. Och då söker jag en ny eld. För det är din värme jag vill ha. Inget annat.

Om du ger mig din uppmärksamhet och om du visar att du söker mig kommer du finna den ömmaste själ du kan tänka dig. Du blir min drottning. Men bara för en dag.

Du doftar så gott. Du är så skön att se. Din hud mitt land. Men jag vill ha mer.

Jag är rädd.

Jag är så fruktansvärt rädd för mig själv. För det jag känner. För det jag kräver.

Det handlar inte om kärlek – aldrig någonsin! Det känner jag inte. Men din skönhet, din passion, ditt liv och dina skalv, det är vad jag känner. Och jag känner dem oavsett vilka gränser du än .

Hur kan jag varna dig? Hur ska jag någonsin kunna ge mig tillkänna? Det är ju din åtrå jag vill ha!

Det handlar inte om kärlek – jag kan inte känna den - och det kan inte du heller. Du är blind och stum men ändå ser och hör du bara mig. Du är inte kär, du är blind! Du tror du funnit det du söker men det enda du fullbordat är att tappa greppet och fatta det första du ser: Yta.

Om jag träffar dig kommer jag utnyttja dig. Jag varnar dig. Jag förgör dig.

När mitt bästa inte räcker.

2008-04-04T21:48:00.004+02:00

Jag har min musa men var är min tro?

Era vackra ord ger hjärta och blodrus åt mina kreationer. Ni beundrar estetiken men jag ser ett svart hål. Vad är en vacker kropp utan en själ? Vad är ett ljus utan ett flammade bål?

Ser ni inte hur mina skapelser faller isär? Briljansen saknas i ett flöde av vision. Må så tro att där är det perfekta alstret när egentligen där bara finns en halvdan illusion.

Hur jag kunde lura er så grundligt det förgår mig. Var det min passion som gjorde er blid? Sluta förneka det enda jag vet nu. Sluta förföra mig, ge mig min frid.

Det verkar förgäves det frö jag lät gro.
Jag har min musa men var är min tro?

Advertising has us chasing cars and clothes, working jobs we hate so we can buy shit we don't need

2008-02-20T20:23:00.008+01:00

Om jag tvingas läsa ytterligare en mode-blogg blir jag klassad som en samhällsrisk.

Jag blir rabiat!

Ni är så jävla genomskådade! Ingen av er var intresserade av mode innan ni läste er första mode-blogg, ni hade aldrigt haft detta kall att skriva om hemliga Victoria och ni hade aldrig - aldrig någonsin - brytt er om att nämna vad som är designat av vem i H&Ms äckliga vårkollektion!

Snälla jag ber er.

Försök inte passa in i en ny trend (att bara börja blogga var väl trendigt nog?) utan skriv om något ni verkligen bryr er om istället.

Idag är en annan dag, precis som igår.

2008-02-14T08:42:00.003+01:00

I en hård verklighet växer barnet upp och bästa vännen börjar skjuta heroin.

Det är med på festen.

I en hård verklighet kan en människa tappa värde om dens kropp väger för tungt.

Kilon lyser starkare än värdighet.

I en hård verklighet står antisemitister uppradade i varje trapphus.

Ingen kan peka ut Gambia på världskartan.

I en hård verklighet är hat mer lättillgängligt en kärlek.

All konst föds ur ilskan.

I en hård verklighet accepterar vi att varannan tonåring känner någon som blivit utsatt för grova sexuella trakasserier.

Våldtäckt är inte ens en tidningsrubrik.

I en hård verklighet lever heterosexuella i området bredvid flatorna och bögarna.

Min granne är homosexuell, min pappa homofob.

I en hård verklighet är utseende viktigare än kompetens.

Jag har förstört min egen kropp.

I en hård verklighet finns ungdomsutveckling längst bak i prioriteringen.

Ingen lyssnar på oss.

I en hård verklighet krossas de svaga av de rika.

Nasdaq gick ner 0,32%

I en hård verklighet kan man köpa intimitet av svaga människor och få mängdrabatt.

Igår såg jag en prostituerad.

I en hård verklighet lever varje människa sitt liv med ögonen utskurna.

Vem är du, alltid så blind?

I en hård verklighet måste jag stå för allt som sker, för jag är en del av er värld

Men jag vägrar vara en del av era äckliga ideal!

cinnamonfordinner is the only way to be

2008-01-30T10:26:00.001+01:00

Vad jag var då

Ett hav av isblomster

Idag en flammande ocean

Lämnar eld efter mig

Det vackraste jag någonsin kunnat tänka mig

2008-01-27T14:21:00.001+01:00

Händerna och armbågarna mot kaklet. Min nakna kropp stod lutad, totalt utlämnad till det porlande vattnet, luften och friheten. Jag var fullständigt avslappnad men ändå kändes musklerna blytunga. Allt var ljust för mina ögon. Alla ljud försvann till ett stillsamt brus.

Jag kunde känna varje tråd i alla muskler och alla nerver längs ryggraden. Ryggraden bärande mitt tonårsliv. Totalt utlämnad.

Hennes första rörelse var en våg, hennes omfamning ett hav. Alla impulser jag köpte var dyrare än någonsin, och de räckte en evighet! Hon tog i mig och min kropp skalv! Hon tog i mig och jag kunde känna mitt eget hjärta i hennes kvinnobröst.

Hennes dansande fingrar korsade mig med räfflad stuktur. Varje rörelse var en del i ett mönster färgat av passion och perfektion. Vibrerande, fuktiga, svullna, sprängande. Det finns inget vackert nog!

De få sekunder som var tog aldrig någonsin slut. Den energi jag besatt sögs ur mig och samlades i min bröstkorg. En flod av välbehag sköljde över min hud. En hud så brinnande het, svalkad av hennes ömhet.

Jag lovar dig du, dyrt och heligt; funnit jag en penna i min hand och ett ark på min vägg, skulle jag skriva det vackraste du någonsin aldrig kunnat tänka dig.

En förundrans tid är förbi

2008-01-15T15:56:00.001+01:00

Försök att nå lite till. Sträck dig upp, för i helvete!

Jag ville upp på molnen och vandra på de vita tygtrasorna.
Jag trodde att min tunna, sköra kropp kunde bäras.
De lärda sa mig att moln var av ånga och gas.
Ska jag då chansa eller låta mig läras?

Ett stipendie för mod och ambition gav de mig.
Med vackert papper köpte de min själ.
Drömmar må vara flyktiga.
Men mina vill mig väl.

Jag, liksom ni, har nog fruktat det okända.
Jag vet att ni har det, för ni har fruktat mig.
Alla nätter utan tröst för rädslan av att vara annorlunda.
Alla nätter av ångest för att tvingas vara som dig.

Musiken sa mig att egenhet var vackrast av allt.
Konsten berättade att det kan ta mig dit jag vill.
Idag ser jag tillbaka på förundrans tid med ett leende.
Men med iskalla tårar precis intill.

Jag försöker att nå lite till. Jag sträcker mig upp, för i helvete!

<3 - Mindre än tre

2008-01-07T09:31:00.001+01:00

Det här är en kärleksförklaring.

Jessica, jag älskar dig.

Det här är en kärleksförklaring.

Jessica, jag älskar dig.

Det här är en kärleksförklaring.

Jessica, jag älskar dig.

Det här är en kärleksförklaring.

Jessica, jag älskar dig.

Det här är en kärleksförklaring.

Jessica, jag älskar dig.

Det här är en kärleksförklaring.

Jessica, jag älskar dig.

Det här är min kärleksförklaring.

Jessica, lämna mig aldrig.

Kuk, fitta eller både och?

2008-01-01T23:19:00.001+01:00

Sexuell läggning. En definition av subjektet för att andra ska kunna fastställa om subjektet fantiserar om fittor, kukar eller både och.

Sexuell läggning är bra. Det finns ju bara tre att välja mellan. Vanlig, ovanlig eller bägge. Jag tror personligen att bägge är vanligast.

I Sverige håller man käften. En svensk tiger, heter det ju.

Om en fitta vill knulla en annan fitta så tycker man det ibland är skitfränt. Om fitta 1 säger att hon alltid vill knulla med fitta 2, 3, 4 osv. så blir vissa arga och lita illa till mods. Någon jävla måtta får det väl ändå vara!

Men att vilja knulla både fitta och kuk är okej. I alla fall om den som vill knulla är en fitta. Är det en kuk som gärna får lite ombyte i tillvaron så är det betydligt äckligare. Kuk får bara knullas av fitta, inte av kuk!

I Sverige håller man käften. En svensk tiger, heter det ju.

I de svenska hemmen smygrunkar män i duschen och fantiserar om hur de dubblar frugan tillsammans med Janne från jaktlaget. I största hemlighet vill varje man känna på Jannes lem. Bara en endaste liten gång! En gång och aldrig mer! Varje man vill veta hur det känns, om mannen så bara vill veta för en sekund i en väldigt kort och känslig period i mannens livscykel. Men den perioden pratar vi inte om! Inte en kuk och en annan kuk samtidigt! Håll käften!

I Sverige håller man käften. En svensk tiger, heter det ju.

När frugan sitter i bilen till och från dagis får hon en stund för sig själv. Då minns hon hur Birgitta råkade stryka till henne med handen dagen innan under kvart-över-tio rasten. Det spränger till en sekund i underlivet, men det skakar hon av sig. Hon undrar. Den där korta, sensuella, passionerade, energiska, villiga rörelsen? Var den avsiktlig? Spränger det en sekund i fittan på Birgitta med? Fast så var det ju så klart inte! Allt var ju bara inbillning! Och inbillning behöver man ju aldrig prata med någon om. Lika bra att hålla käften!

I Sverige håller man käften. En svensk tiger, heter det ju.

Sexuell läggning är bra. Det finns ju bara tre att välja mellan. Vanlig, ovanlig eller bägge. Jag tror personligen att bägge är vanligast.

Vi vandra över splitter genom det karga och grå

2007-11-20T18:44:00.001+01:00

Jag sitter här och väntar på dig
Ute finns det karga, grå och dödliga - men det når oss inte för jag har rest en vägg
Det försöker men lyckas aldrig komma genom

Höstmörkret vimlar av svärta i olika nyanser
Ute ligger bädden av stjärnskärvor - men splittret rår inte på för jag har rensat marken
De vill skära men hittar oss inte

Hand i hand, eller hur?

Du vet
Jag älskar dig och den luft du andas
Tar syret slut lever vi på närhet
Ta det djupaste andetaget och dyk med mig
Och strunta i all säkerhet

Du vet
Jag älskar dig och hela din rymd
Tappar vi bort oss hittar vi nytt
Ta chansen med mig, släpp taget om allt
Släpp din rädsla och från allt du flytt

Du vet
Jag gör vad som helst om jag gör det med dig

Hand i hand, eller hur?

Jag tycker inte om...

2007-09-02T13:12:00.001+02:00

att jag har skänkt pengar till svenska kyrkan varje år.att våldtäkter blir vanligare i Sverige hela tiden.
att jag har mindre chans att få vissa jobb än någon annan på grund av mina öronsmycken, trots att jag är bättre utbildad.
att promiskuöst sex ses som något smutsigare än äktenskapligt sex.
att man bör leva tillsammans med endast en människa, eller ingen alls.
att man som skattefifflare kan få värre straff än misshandlare.
att människor gör samma - oftast tunga - sysslor varje dag från åtta till fem, hela livet.religion.
att folk inte kan acceptera enstöringar för att de inte passar in i en norm.
att MTV gick från att vara en musikkanal till att vara en repetitiv ljudspelande kassako, proppfylld med dålig, amerikansk underhållning och lifestyle commercials.
att idealen får de vackraste människor att skämmas över hur de ser ut.
att X-trafik återigen höjt priset på alla zoner.
att skivbolagen tjänar mer än artisterna och att de inte ser sammanhanget mellan ökande skivpriser och ökande fildelning.att alkoholkonsumtionen i Sverige kostar skattebetalarna mer per år än vad alla grundskolor gör.
att USA attackerar Iraq när Al-Qaeda och Bin Laden-familjen är från Saudiarabien.
att oljebolagen förnekar växthuseffektens existens.
att jag är otroligt bitter över så många saker, och det enda jag gör är att skriva ett blogginlägg bara du läser och som får dig att tänka efter i 30 sekunder innan din närmsta vän vibbar dig på MSN och du försvinner igen.

Att vara eller inte vara, det är inte frågan

2007-09-01T16:41:00.001+02:00

Kommer du att komma ihåg den här dagen resten av ditt liv? Tror du att du en dag minns tillbaka och ser att varje dag var helt underbar? Gör du allt som du vill göra? Tar du chanserna när de kommer eller kör du safe och upprepar gårdagen - med en smula variation?

Om varje dag är exakt likadan, kan man kalla sig synsk då?

Jag tar examen med bra betyg och resa jorden runt och besöka alla bortglömda stammar i Sydamerika. Jag hjälper till att stoppa svälten i tredje världen genom att skänka 100 kronor i månaden till Rädda Barnen, mest för att det får mig att må bättre. Jag tycker synd om alla utdöende djurarter och oroar mig för efterföljden av femtio års koldioxidutsläpp. Jag köper den vitaste iPoden jag kan hitta. Den vitaste. För jag är svensk.

Föds, utbilda dig, jobba, konsumera. Utbilda dig, jobba, konsumera. Repetera. Reproducera, reproducera, dö. Repetera inte.

Jag klagar på invandringen och skyller det ökade våldet på "alla svartingar". Jag ger min tonårsdotter kondomer och berättar om den gången jag nästan blev pappa. Jag läser Metro på tunnelbanan medan jag sneglar över tidningskanten och ser med avsky på ambitionslösa ungdomar. Jag pratar aldrig med någon okänd. Jag besvarar alltid ett "tack" med ett nytt "tack". Jag köper den plattaste skärmen med högst kontrastvärde. Jag jobbar åtta till fem resten av mitt liv. Hela långa jävla livet. Och jag hatar det, men jag håller käften. För jag är svensk.

* "Jag" heter egentligen något annat (reds. anm.).

Att dyka i buske

2007-08-27T18:00:00.001+02:00

Dyka i buske;

I hoppa framstupa i buskage i syfte att underhålla andra och sig själv [vard.]

II oralt tillfredsställa en kvinnas könsorgan [i vetenskapl. sammanhang]

Sex. Höjden av mänsklig perfektion där två nakna kroppar ursinnigt slår mot varandra ? kolliderar och möts igen och igen och igen och igen. Sedan kommer orgasmerna och det underbara får plötsligt ett abrupt - men behagligt - slut. Sedan ligger man där och svettas och skakar så mycket att man knappt orkar kyssas. Hjärtat bultar sönder och lungorna utvidgar och drar ihop sig som enorma blåsbälgar.

Men ibland får man chansen att uppleva en annan sorts perfektion, innan allt tagit slut. Den kvinnliga kroppens perfektion.

Bådas blickar är fixerade och riktade mot varandra. Jag betraktar henne och ser frågande in i hennes ögon, utan att säga ett ord. Inga meningar behöver utbytas. Så fort hon märker var min kropp rör sig förstår hon vad som komma skall. Hon flyttar sina händer från min rygg och spänner fingrarna innan hon greppar tag om sängkläderna och knyter nävarna, tar ett djupt andetag och låter ögonlocken stänga ute allt ljus.

Här stannar jorden upp. Till och med sängen har slutat snurrat och min hjärna börjar tänka klart. Jag vet att detta handlar om precision. Varje rörelse min tunga gör måste vara fulländad, varje kurva den tar måste vara en perfekt, självsäker båge. Inga halvtaffliga skruvar, inga hårda ryck och absolut inga plötsliga avbrott som helt förstör. D e t h ä r ä r t h e r e a l d e a l . . .

Tro det eller ej men det här kan vara det bästa som har hänt, händer och kommer hända på väldigt länge. Från och med den sekunden hon öppnar sig för mig och låter mig ta del av hennes kropp, låter mig göra vad jag vill och ger mig kontrollen över hennes njutning. Från och med den sekunden är jag förbi himlen, utan planer att återvända.

Då är allt annat obetydligt. Det enda som finns är hon och jag i en stund som jag vill ska vara för evigt. En ögonblick av den kvinnliga kroppens perfektion.

Imorgon är det en ny dag

2007-08-05T13:14:00.001+02:00

Jag är så otroligt trött i hela kroppen och i hela hjärtat på mig själv och allt jävla skit jag skapar bara för att förstora mitt självförtroende. Uppblåst, kall, tom, idiot. Varför får jag aldrig nog?

Det har hänt igen. Jag har sårat någon. Eller nej, inte någon. Några. Och inte "några"; nära vänner och människor jag älskar. Vad håller jag på med?

Längst inne har jag vetat att det här inte kommer fungera i längden. Till slut kommer något ifatt mig och drar med mig ner. Ner, tillsammans med de jag sårade på vägen. Nu är jag också på väg ner.

Men jag kan ta mig upp igen. Jag hoppas ni kan det med.Jag är så otroligt trött. Trött på mig själv och allt jag frammanar hos mig. Jag är trött på tomma, betydelselösa relationer - flyktiga och ytliga. Jag är så trött. Det är ju inte värt det.

Imorgon är det en ny dag. Jag ska försöka fånga den.

Andras åsikter

2007-08-03T13:46:00.001+02:00

Jag tar ogärna åt mig av vad andra säger och tycker om mig. Oftast saknar deras åsikter helt grund och de är mer känslomässigt drivna än rationellt. Men vissa saker får mig att tappa modet en gnutta.

"Du mår inte bra!"

Låter det fjuttigt? Den meningen får mig att tappa modet. En gnutta.

Jag tänker inte ljuga dig rätt i ansiktet. En gång i tiden var jag också en plågad femtonåring med känslor som slet mig i stycken och som fick mig att vilja förstöra allt vackert världen hade att erbjuda. Mådde jag bra? Nej. Men jag skyller det på skilsmässor, hormoner och skolterminer som varade två livstider.

Det är flera år sedan. Det är praktiskt taget hur länge sedan som helst. Hormonerna har stannat upp nu och vet precis var de vill på helgkvällarna. Jag har inte ens en enda motgång. Allt går ju för fan precis som jag vill. Förstår ni? Jag har aldrig mått så här bra!

"Du mår inte bra!"

När okända människor ser på mig så blir de oftast lite nyfikna på vad som driver mig till att göra det jag gör mot min kropp. Jag menar, mina kroppsmodifikationer är inte särskilt extrema med dagens mått mätt, men de flesta inser nog att det här bara är början. Så de frågar. Och jag svarar. "Var kommer det sluta?". De frågar men blir ändå bestörta. Jag pekar och säger "Där kommer det att sluta". Då kommer det. "Du mår inte bra, Robin!"

Du kunde inte vara lite mer respektlös? Det vackraste jag vet, det som får mig att vara trygg i mig själv, det jag använder mig av för att bearbeta det som händer. Min drog. Det mår inte jag bra av?!

Egentligen är de människor som förnekar mig rätten att må bra av det jag gör mot mig själv exakt lika blinda som vissa av mina vänner. Ta inte det här fel, jag älskar mina vänner. Ibland har de bara lite otur när de tänker.

Vid det här laget vet de flesta av mina närmaste vad jag vill få ut av mitt liv. De förstår det bara inte. Och det har jag inget problem med. Jag förstår inte alltid dem, jag heller.

Men när en nära vän till mig näst intill blir arg över vad jag vill göra härnäst, bara för att de inte anser det hela vara vackert... Jag spricker av ilska. Vad? Vet du vad som är bäst för mig? Är det din rätt att säga till mig vad jag ska göra med min kropp? Okej. Du förstår inte att jag vill göra det här, men kommer din arrogans att hjälpa mig det minsta lilla? Nej!

Slutsatsen

Oavsett om du känt mig i flera år eller om du precis knackat på min axel på krogen, tänk på det här: Du har ingen rätt i världen att säga åt mig vad som är rätt eller fel för mig att göra - så länge det inte skadar någon annan än mig själv. Ha gärna en åsikt, föreställ dig gärna hur du vill slå sönder mitt ansikte bara för att jag inte gör som du vill. Om jag inte ber om din åsikt så vill jag med största sannolikhet att du håller käften, för så länge du inte stöttar mig så gör du mig inget gott.

Det bästa någon kan göra - förstående eller ej - är att stötta mig i det jag vill göra för att bli lyckligare. Du tycker inte det är vackert? Nehe, men jag tycker det, och jag behöver gå igenom det här just nu.

Ta det om du vill, jag sväljer det helt.

Min kropp

2007-08-01T00:01:00.001+02:00

Jag är instäng i ett skal. Ett väldekorerat, vackert skal. Inuti finns något större och starkare, men pulsen slår inte fort och hårt nog för att kunna utnyttja all kompetens. Därför är jag instängd.

Jag vill så gärna tro på själen. Livet kan inte bestå av tolkningar min hjärna gör med hjälp av mina organ och mina sinnen. Det måste finnas något mer där inne.

Människokroppen är perfektion. Min kropp är inte perfekt, och inte din heller men människokroppen är en perfekt skapelse. Det vackraste man kan tänka sig. För mig handlar mina kroppsmodifikationer om en enda sak: narcissism. Att förändra något vackert till något vackrare. Ta ett steg närmre perfektion och därmed älska min exteriör lite till.

Det finns en koppling mellan min själ och min kropp. Just nu är förbindelsen helt av, men när jag gör något extremt mot min kropp så finner plus och minus varandra igen. Det är ungefär som en orgasm. Hela tiden.

Lösa tankar

2007-07-31T23:34:00.001+02:00

Om det inte riktigt framgått så skäms jag inte för den jag är. Jag är stolt över hur förbannat frispråkig jag är och att jag kan säga vad jag tycker, samtidigt som jag kan argumentera för mina åsikter mer än väl. För mig är det en belöning då halvrabiater kommer fram (eller skriver under korkade pseudonymer (jag fick nyligen en kommentar av en person här på bloggen som skrev att jag var "sjuk i huuvveet" och skrev under med signaturen "Äckel") utan giltigt betyg i sitt modersmål) och påpekar hur konstig jag är. Då får jag en chans att förklara mig och oftast står de där med öppen mun och gapar. De förväntar sig inte att någon som drömmer om att få hänga sig i krokar även kan öppna munnen och faktiskt formulera meningar på korrekt svenska.

Fördomar är något jag alltid förföljts av. Att växa upp i en liten by i Norrland, där fördomar är vanligare än höbalar, med högre ambitioner än att jobba på charkuteriet i lokala matbutiken har inte alltid varit det enklaste. Varje gång jag visat att jag inte nöjer mig med mediokert och att tradition är ett dödsfördömt ord som bör ifrågasättas lyfter folk på ögonbrynen och skakar på huvudet. Varför lämna något som fungerat för oss i alla år? frågar de. Varför avfärda något som korrekt bara för att majoriteten följer dessa riktlinjer? undrar jag.

Ni är bakåtsträvande och ni är dömda att leva era nio till fem-liv i en sardinburk köpt på IKEA. Och jag kommer fan inte sakna er.

Invandrare. Det ordet är nästan lika smutsigt att säga som "neger". Ofta hör man att det är okej att säga "neger" på grund av ordets ursprung, men nej, det är inte okej att använda ett så otroligt negativt ord om en folkgrupp. Detsamma håller på att hända med ordet invandrare. Jag kan inte minnas sist jag hörde ordet användas i positiv benämning. Jag mår illa.

Kan folk välkomna begreppet "mångkulturellt" istället för att fördöma det?

Ni är bakåtsträvande och ni är dömda att leva era nio till fem-liv, förtryckta och förtryckande med era enfaldiga fördomar om allt ni inte känner till. Och jag kommer fan inte sakna er.

Flockdjuret människan

2007-06-25T20:55:00.001+02:00

Människan är ett flockdjur, inget annat. Ändå letar vi oss ut ur flocken för att stadga oss med en enskild individ. Jag har valt bort det sättet att leva och har väldigt svårt att tänka mig hur jag någonsin kommer ändra min åsikt. Varför? Jag ska försöka förklara - men att lyckas förklara detta utan att såra någon på vägen kommer bli svårt. Därför ber jag redan här så hemst mycket om ursäkt, och tillägger förklaringen att jag behöver få det här ur mig.

Efter en rejält krisande period i mitt liv valde jag att leva mitt liv lite annorlunda än tidigare. Jag bestämde mig för att i alla tänkbara situationer försöka låta bli att ha några begränsningar, att alltid tänka på vilket vis jag kan få ut så mycket njutning som möjligt, utan att skada någon annan. För mig kändes livet mediokert, vardagligt och medel-Svensson. Så ville jag inte ha det. Jag ville något annat.

Vid "vändpunkten" hade jag allt jag tänkas kunde behöva; ett lyckat förhållande med en underbar människa jag älskade och fortfarande älskar, fler vänner än någonsin, en fotoutställning att se fram emot och en skolgång som verkade mer än lovande. Men hela tiden kliade det i ryggmärgen. Jag ville bort. Jag ville något annat. Ville något nytt. Och något nytt fick jag.

Att binda mig har alltid varit en rädsla jag haft, och tanken att spendera min tid sida vid sida med en annan individ för evigt är för mig helt surrealistiskt. Ju mer jag vande mig vid att ha någon intill mig så ofta desto mer drevs tankarna iväg mot min rädsla. Var det verkligen värt det? Skulle jag skada mer om jag fortsatte istället för att sätta stopp redan nu? Ett tag visste jag varken ut eller in men till slut insåg jag att hur mycket gott en person gjorde för mig så kunde jag aldrig tillförlita mig till denne fullständigt. Jag kunde inte sätta mig i en situation jag älskade men samtidigt så desperat ville ur. Jag behövde vara själv.

Det beslutet var det tyngsta jag tagit på mycket länge - kanske någonsin. Det kändes som halva mitt hjärta slutat slå och mina lungor kollapsat av ensamheten. Jag visste att jag mist något jag skulle ångra resten av mitt liv.

Begränsning. Ett hårt ord att kalla någon man älskar. Kallt och metalliskt. Men det hjälps inte. Jag har lovat mig själv att vara ärlig. Att vara i ett förhållande var för mig en begränsning, men det handlade inte om att någon inte räckte riktigt till, det handlade om att jag inte kunde räcka till för någon. Jag är inte skapt för att leva med en annan människa, och jag är fullt övertygad om att de flesta människor inte heller är det. Det är för mig en begränsning att dela mitt liv med en människa när jag hela tiden längtar efter att träffa nya. Jag är inte anpassad för att leva ensam. Jag behöver en flock. En flock med hondjur.

Oskulden

2007-06-03T00:55:00.001+02:00

Jag minns första gången jag fascinerades av nålar. En enda erfarenhet, en halv livstids paus, och till slut, en helt nyfödd passion.

När jag var sex-sju år fick jag ett kontors-kit med hålslagare, häftapparat, gem, pennvässare och stiftpennor av mamma och pappa. Jag var i ett kapitel av mitt liv då jag såg upp till min morfar mer än någonsin. Morfar jobbade då på kontor, och det var ungefär samtidigt jag fick syn på min första dator. Jag avgudade morfar och ville jobba på kontoret med honom. Därav kontors-kitet.

Jag var som sagt i sjuårsåldern och det var samtidigt dags för mig att upptäcka det lilla hudveck jag hade mellan bene. Om jag säger att en helt ny värld öppnade sig så överdriver jag inte. Hudvecket var askalas.

Kontors-kitet lektes med var dag inne på mitt rum, vid mitt nya skrivbord med tillhörande arkiveringsskåp och grafunderlägg. Allt var så snyggt och prydligt. Det enda som saknades var en söt sekreterare.

Hudvecket lektes med var dag inne på mitt rum, i min nya säng med tillhörande vitt nattduksbord och ett överkast med en tiger på. Allt var så snyggt och prydligt. Det enda som saknades var sexleksakerna.

Jag minns det så väl. Första gången.

Det var så förbjudet.

Jag satt på vardagsrummets plastgolv framför TVn en helt vanlig dag. Mamma var i köket - två rum bort - och jag hade mitt kontors-kit framför mig. Allt var så snyggt och prydligt. Inget låg fel. Gemen för sig, sudden för sig.

I min hand höll jag ett gem som jag böjt för att få den så rak som möjligt. Jag kikade på den och dess form. Rörde försiktigt med fingertoppen vid gemets spetts och kände hur den pastellfärgade plasten slutade och en halv millimeter stål stack ut i änden. Något med känslan fick mig att rysa - delvis av obehag men även av en sorts upprymdhet jag tidigare aldrig upplevt.

Min hand var innanför byxorna, som den brukar i dessa dagar av extremexperimentering. Idén slog mig plötslig och stenhårt. En kvick paus och en försäkran om att ingen var i närheten. Känslan sekunderna innan var precis densamma som när man står i affären och tvekar innan man snattar något, och kicken börjar ta vid. Exakt samma känsla.

Min blick hade flyttats från gemet till snoppen mellan mina fingrar. Försiktigt, försiktigt förde jag gemet närmre till det bara var ett par centimeter mellan spetsen och min hud. Försiktigt, försiktigt petade jag på min snopp på olika sätt och från olika håll.

Plötsligt hör jag mitt namn ropas från köket. Plötsligt hörs ljudet av vuxna fotsteg i hallen.

Hjärtat bultade sönder mitt sköra sjuårsbröst. Jag kände mig skyldig. Jag hade snattat och affärsbiträdet var på väg mot mig.

Men biträdet såg inte vad jag gjorde. Hon meddelade bara att maten var klar innan hon vände och gick tillbaka till sina sysslor.

Gemet låg fortfarande i min hand när mamma gått sin väg. Jag vägde det i min hand. Det var blytungt.

För första och sista gången inom de närmsta sju åren ville jag sticka mig med något vasst för min egen njutning. En enda erfarenhet, en halv livstids paus, och till slut, en nyfödd passion.

Lita på mig

2007-06-01T18:08:00.001+02:00

Jag försöker att inte ha några begränsningar.

Jag äter kött så sällan jag kan och väljer vegetabilisk protein före animalisk så fort jag får chansen. Men jag kallar mig inte vegetarian för den sakens skull.

Jag dricker väldigt sällan alkohol eller konsumerar andra halvskumma substanser. Men jag kallar mig inte nykterist för den sakens skull.

Jag attraheras i första hand av det motsatta könet och jag har aldrig haft något sexuellt umgänge med en kille att skryta med. Men jag kallar mig inte heterosexuell för den sakens skull.

Jag älskar mig själv mer än dig och är mer än nöjd med allt som har med mig att göra. Men jag säger inte att jag är bäst i världen för den sakens skull.

Jag försöker bara att inte ha några begränsningar.

Skoltoaletter och pizza-kartonger

2007-06-01T17:42:00.001+02:00

♠

Herregud vad jag är kåt. Typ hela tiden. Typ så där mycket så att jag blir tvungen att ha ett tidsfördrivsrunk på skoltoan varannan dag. Typ så kåt.

Att runka på skolan är ungefär som att skaka hand med en ny människa, varje gång. Först ser man människan framför sig och man längtar lite efter att få hälsa, för det är ju alltid trevligt med människor. Så sträcker man ut handen och rör vid den andras. Pulsen stiger en aning innan man öppnar munnen och hälsar. Man skakar i ett par sekunder, ler, och släpper taget. Plötsligt är det över. Den pirrande känslan man hade sekunden innan är över. Klimax är över och man är tilbaka på noll. Man går därifrån och allt är precis som innan. Man är lika kåt igen.

Ungefär så är det att runka.

Det där med att välja partner är ju väldigt omtalat. Ska man ligga med någon och andra får reda på det så är det tamigfan bäst att hon ser bra ut och inte har för lång lista med tidigare ligg på samvetet. Herregud, annars kan hon ju vara en slampa! Och det värsta som finns är väl för fan att ligga med en slampa?! Då är du ju en lika stor slampa själv och du har praktiskt taget knullat alla som tjejen knullat med. Inte så jävla ballt kanske.Men om man inte bryr sig då? Om man tycker att sex är för bra för att bry sig? Kan ni inte bara hålla käften? Är jag intresserad av vad du tycker om mitt sexliv? Visst, du kan sitta hemma i din fula jävla lägenhet med dina äckliga pizza-kartonger på bordet och vara stolt över dig själv för att du inte njuter av ditt liv med vem fan som helst. Allt medan jag ligger hemma bredvid någon med alldeles för lång lista med tidigare ligg på samvetet och säger "Var det skönt för dig med?".

Jag menar, vad gör det dig om jag ligger med någon som har legat med fler än mig? Innan jag blivit skrynklig är ju min lista dubbelt så lång som hennes ändå. Och vem fan räknar egentligen?

Kan inte folk bara ligga med vem dom vill? Helst med sina vänner och bekanta med. Herregud, sex mår du ju bra av. Längst lista när den dör vinner.