Torka mina tårar med ett sista andetag

Döden är någonting vackert.

Precis som jag kan hänföras av skönheten i människans skapelse kan jag finna en lika stark lidelse för livets slut. Det är vår bräcklighet som gör oss vackra och jag räds den inte mer än att jag låter den påminna mig om att ta vara på min tid. För mig är vetskapen om att vår existens endast är tillfällig kanske den viktigaste vetskap jag besitter. Må vi alla vara ömtåliga och vår framtid oviss men utan ett avslut kan det aldrig finnas mening i en början.

Idag avled en människa som stått mig väldigt nära under hela min barndom, ungdom och i mitt vuxna liv. Hennes död var väntad efter flera års sjukdom som sedan hösten förvärrats och slutligen låtit Henne insomna i frid och utan plågor. 79 år, 4 månader och 24 dagar var den tid Hon gavs och 20 år, 10 månader och 5 dagar var den tid som gavs till mig.

Hon räddade mig, Hon stöttade mig, Hon fanns för mig och Hon älskade mig.

Villkorslöst. Varsamt. Ömt.

Döden är fruktansvärd i många avseenden då den tar våra nära vänner och älskade familj ifrån oss närhelst den behagar. Med orättvisa och största uselhet är den vår största fiende och vårt absoluta förakt. Men idag välkomnar jag dig, min fiende, med en öppen dörr. Du är väntad och du är rättvis. Ge min fågel sina vingar och låt Henne flyga genom min dörr. Efter allt Hon gav mig under sin livstid är det den enda gåva jag har kvar att ge.

Det var med sorg jag tog ett sista farväl av min mormoder på Ljusdals sjukhus men det är med varmaste kärlek jag minns Hennes skratt, Hennes tårar och Hennes sista starka andetag.

Försök att hålla andan i evighet/
Eller torka mina tårar med ett sista andetag

Lilly Ingegärd Kihlman
*1930-11-25 | † 2010-04-18

Med varmaste ömhet,
Ditt barnbarn

Anders

Anders - När Anders lägger pek-, lång- och ringfingret i samlad trupp på lysknappen i köket gör han inte som 99% av Sveriges övriga befolkning. Vanliga, normala människor trycker invant på lysknappen utan att tänka sig för och vandrar sedan över kökströskeln för att möta skenet av sextio watt glödlampa. Men inte Anders. Han drar de tre fingertopparna över den fyrkantiga anordningen på väggen uppifrån och ned. Tre gånger. Med kärleksfull precision smeker Anders lysknappen i triss innan han slutligen trycker in knappen och hör dess klickande ljud ringa ut i det nästintill tomma rummet. Välkommen in, tänker han!

Samma procedur tillämpas på kylskåpet innan dörren dras utåt och blottar ketchupflaskor och kaviartuber. Fast med en liten variation. Tre tysta och försynta knackningar uppstår när det högra pekfingrat slår mot skåpets handtag. Likt en frågande gest. Får jag komma in? Men ingen svarar någonsin Anders.

Det är dessa små egenheter som utgör Anders liv. Utan dessa vore han inget annat än en grå klump som likt alla andra rör sig från arbetsplatsens rutinuppställda sysslor till vardagsrumssoffans beigea plyschkuddar. Denna ticks-artade treenighet ger en sorts identitet som för honom själv är ytterst oumbärlig. I alla andra avseenden finns inget nämnvärt i hans personlighet, själ eller hjärta. Allt han ser hos sig själv har han redan sett hos andra långt innan det kunde synas i den egna spegelbilden. Hans glastvilling som lojalt följt med under alla år är enbart en reflektion av varje människa han träffat, varje rum han besökt och varje Aftonbladet han läst. Allt utom treenigheten.

På de kalla plasthyllorna har livsmedel prydligt radats upp för enklast möjliga navigation. Konsum, 7,90:-/kg. ICA, 1671 bonuspoäng för maj månad. Gröna kossor betar på vita mjölkförpackningar med Tetra tryckt på ovansidan. Intill står smörpaketet i nästan identisk nyans. Anders har ännu inte lyckats bestämma sig om innehållet i kylen ska sorteras enligt färgkod eller innehåll. Mjölkprodukter överst, pålägg under. Eller rött överst och blått underst? Han har ännu inte bestämt sig men inbillar sig likväl att där finns ett system. Ordning. Ordning är viktigt. Essentiellt, till och med.

Kärlekslivet har varit oerhört spartanskt för Anders de senaste tjugofem åren. Spartanskt är i det här sammanhanget ett finare ord för onani. Och mytomani. Och saknad och jämmer. En kvinnas sköte har inte sett en skymt av Anders nakna kropp sedan han miste oskulden under gymnasietiden och det, mina damer och herrar, var tamigfan inte igår! Åren har ogenerat fallit förbi medan magen fyllts av sockerrör och alkohol. På huvudskalpen ringas en stor, oval hudfläck in av till synes sporadiskt utspridda hårstrån i mörkbrun nyans. Håret, ja. Vilket djävla öde att bli flint innan trettio!

Ibland tänker Anders lite extra mycket på att få knulla. De gångerna slår ångesten honom hårt över käften och han tvingas svälja den stora klumpen. Begrava den i saltsyra och pepsin. Livet hytter med näven och säger "ge fan i att tro nånting, fittgubbe!". Anders nickar och ler men gråter inombords. Han vill ju för fan också bli älskad. Eller i alla fall knulla nånting.

Nu står han vid kylskåpet igen. Det flourescerande skenet kastar en jättelik skugga bakom Anders. Man kan nästan räkna bilringarna var för sig i den här pikétröjan, tänker han. På tredje hyllan syns rödbetsburken med sin vinröda färgning. Varför har jag köpt rödbetor? Jag äter väl för fan inte rödbetor? Datumstämpeln på locket visar åtminstone att innehållet i glasflaskan kommer hålla sig länge. Kanske hinner han börja uppskatta dem. Några prinskorvar ligger instängda i en svettig vakuumförpackning. Två liter cola skvalpar intill. Anders önskar att där var tre liter istället. För ordningens skull.

För ordningens skull.

Anders drar de åtsittande jeansen i skrevet för att separera tyglagren mellan penis och kök. Rättar till sömmarna. Gör sig bekväm. Han ser återigen burken med rödbetor. Kärlekens färg. Han flyttar blicken till de svettiga korvarna. Dörren stängs. Lunkandes försvinner Anders ut ur köket. I ett annat rum hörs tre knackningar mot en trälist. Men ingen säger välkommen in! Ingen svarar någonsin Anders.

Dödshjälp

Välkommen till Supporten. Du talar med Cornelis. Vad kan jag hjälpa dig med?

Det är vad jag säger. Över hundra gånger. Varje dag. I resten av mitt liv.

Jag jobbar för en av världens ledande datortillverkare. Jag är deras ansikte utåt. Bildligt talat. I själva verket är jag datortillverkarens länk mellan kunden och företaget, eller snarare länken mellan konsumenten och skattkistan. Du kan kalla mig cynisk om du vill men vi kan väl säga så här: Jag är arbetsskadad.

På andra änden sitter Agda, 73, med en ny bärbar dator. Hon fick den av sin givmilde son i julklapp då hon vid tidigare tillfälle klämt ur sig att det var bättre förr. Sonen triumferar då med den billigaste konfigurationen vi erbjuder och skriker i örat på henne: "DET ÄR TRÅDLÖST MAMMA! TRÅDLÖST! SOM EN MOBILTELEFON!".

Agda blir imponerad av den nya tekniken. Faktum är att manicken är det mest tekniska hon hållit i händerna sedan TVn fick fjärrkontroll som standardutrustning på 60-talet. Jag å andra sidan vill slå ihjäl sonen med den plastigt blänkande datorn som tack för att Asta ringer in. Eller vad hon nu sa att hon hette. Kärringjävel.

Välkommen till Supporten. Du talar med Rupert. Vad kan jag hjälpa dig med?

Det meddelande jag helst av allt vill framföra är "Välkommen till dödshjälpen. Du pratar med en seriemördare. Hur vill du dö?". Men det kan jag ju inte. Jag skulle kunna få en tillsägelse!

När tanten med vänlig men osäker röst långsamt förklarat sitt ärende ber jag lika vänligt men kyligt om hennes serienummer. Alma förstår inte så bra. Hon undrar givetvis vad det är för ett nummer jag önskar. "Jo, Agnes, det är numret som står på datorns undersida, på en vit klisterlapp med svart text, skrivet med blandade siffror och bokstäver. Det står 'SN' följt av ett tjugofyra tecken långt nummer som börjar på 'HP'", säger jag då med klar och tydlig irritation orsakad av hennes totalt bristfälliga kompetens i den ädla konsten att ringa en datorsupport. Förbannade äckliga jävla as!

Nu börjar det roliga. Jag hör hur Astrid med stor möda, pust och stånk försöker vända den gudsförgätna apparaten för att hitta klisterlappen med det beryktade serienumret. Som ett eko hör jag hur hennes handleder nästan går av då reumatismen gör sig påmind. Men det märker ju inte hon som är totalt tjackad på slemlösande och förtunnande läkemedel.

"Ojojoj", ojar sig rösten i andra änden.

"JA, OJ-JVÄLA-OJ!", skriker jag högt i huvudet. "Fy satan, så mycket begärt av dig att lyfta din tvåkilosklump till dator! Vart fan är hemtjänsten när jag behöver dem?"

Sen är ju Aina blind på ena ögat och har grönstarr på det andra. Då är det ju klart att texten skriven med 14 punkters typsnitt är för liten. Och svart på vitt är ju inte kontrastrikt nog. Så 2 och Z blir samma sak. Och 0 och D. och Q och 4. Och katten som ligger på stolen bredvid ser ut ungefär som John Lennons frisyr skulle se ut om man försökte fotografera den i 200 km/h med en engångskamera. Rätt jävla knepigt att gissa rätt, med andra ord.

Vi har nu med varsamhet och noggrant utvald information spenderat närapå tre minuter av samtalet i sökandet på det enda som kan identifiera hennes enhet i mitt system. Och ett snittsamtal får ta fem minuter. Ögonen på klockan. Den saten har nu dryga två minuter kvar till undergången. En sekund över och jag lovar mig själv att spåra samtalet och gasa ihjäl den jäveln med hemmagjord vätecyanid, Karl Fritzsch style.

Vår konversation är fruktlös. När Alicia väl stakat ur sig det 24 tecken långa serienumret, med svarta siffror och tecken skrivna, på en vit klisterlapp tryckta, på datorns undersida placerad, för femte gången... Då kommer vi fram till att hon ringt till fel support. "Tänka sig! Det var en annan dator. Nämen ojsan, hopsan! Jisses Amalia! GUDARS SKYMNING! Hade du läst fel? Ajaj! Så det kan gå, Anna-Greta!"

S Å D E T K A N G Å!!!

"Haha! Ingen fara, söta tanten", skrockar jag på som en hora med sprucken ändtarm som ändå ska visa uppskattning för hundringen. "Nej, gud! Det är sånt som händer! HAHA! Men om det inte var något lilla jag kunde hjälpa söta tanten med så får jag önska dig en fortsatt trevlig eftermiddag i alla fall. Och god jul på dig! Ja, god jul! Hälsa din givmilde son också! Hälsa god jul till hela tjocka släkten! Ja, då. Ja, då! Ja, då, Aina-Stina! Ja, då! Jo, jag sa 'JAAAA, DÅÅÅÅ'! Japp! Jajemän. Ja! Tack, hej!"

Tack? Jo, så säger man på support. Tack för att du gör mitt liv ett brinnande inferno. Tack för att du sätter krydda på tillvaron. Tack, för mig. Det var så lite så. Jag ställer mig här synlig i hörnet så du enklare kan kasta bajs på mig.

Tack.

Välkommen till Supporten. Du talar med Jack. Vad kan jag hjälpa dig med?

(Cornelis, Rupert och Jack hade egentligen hetat någonting annat. Om det här vore baserat på verkliga händelser.)

sauna

Jag har alkohol i blodet.
Termometern skvallrade om 80 grader inne i bastun.
Hett nog att min ölburk ska kunna bränna mina läppar.
När vi hällde vatten på elementets hettande stenar avdunstade det så fort att man nästan kunde höra de smärtsamma skriken från vätebindningar som bröts itu.
Utanför var det 100 graders skillnad i temperatur. Med 20 minusgrader skymdes kvicksilversträngen av ett tjockt lager av renaste is.
Jag badade i snö. Jag rökte min första cigarett på 7 dagar. I snön. Mina fötter dolda i vitt pulver. Pulserande smärta.
Armhävningar i fruset vatten och vinterluft. Du borde prova det. Min kropp nästan knäckt, likt en kall sten skållad av kokande vatten.
Jag kunde känna min puls i varje molekyl i min kropp. Vibrationer i huden.
När kroppen träffar snön känns det som om tvåhundra miljoner nålar penetrerar huden. Och du kan inte fatta om det är en vacker känsla att omfamna eller en hemsk känsla att avsky. Man får besluta sig för något mittemellan, rymma åter till bastuns trygghet.
Jag tänkte på Soundtape. Jag tänkte på en massa saker. Jag tänkte på mig.
Jag slog huvudet mot mig själv och vaknade.
Jag ville aldrig att det skulle sluta.
Men jag ger upp. Slutligen. Du skulle också ge upp.
Och efteråt kan man inte säga om man gav upp eller om man bara bestämt sig för att man har fått tillräckligt och att det är okej med tillräckligt.
Men skit i det.

Jag har alkohol i blodet och du borde verkligen, verkligen inte bry dig om mig.

kvällsdopp

Klockan är några minuter över midnatt och jag rannsakar mig själv.

Är det en känsla?
Eller luras jag bara att tro att där finns något dylikt?

Ska det vara så svårt att älska en annan människa?
Det verkar så självklart.

Ubi amor, ibi dolor.

First tattoo: Full leg.

Jag skrev detta på engelska häromdagen. Orkar inte översätta. Och det är lite upprepning av tidigare inlägg. Men ja. Enjoy!

"The worm"

Our story begins, as these stories often do, with a young boy dreaming of becoming a pirate. Pirates have wooden legs, scurvy, eye-patches and monstrous tattoos filling their big, hairy, Caribbean-sun burnt arms. I guess you know where this story is heading already.

Honestly I have no exact memory of when I encountered tattoos for the first time but I'm pretty sure it was through comic books rather than actual events from real life. I grew up in a pretty secluded village where the only ones with tattoos were the ones considered to be feared. Or maybe they just seemed scary when I was that age - I'm not really decided.

To keep things interesting let's just go with the idea that my first inspiration to get tattooed derives from the world of cartoons and move on further towards the present. As far as I can remember decorations in general always felt natural to me and since my body always has been my only home of course it felt just as natural to decorate it. I still have pictures of me at the age of five sitting in my parent's bedroom reading a book about dinosaurs with my arms covered up by rub-ons resembling the beasts I was beholding in my book. Indeed my fascination for body modification seems to have started far earlier than any person would imagine if they saw me today. For most people this is just a trend. A phase we outgrow. Necessary but unimportant. Well, we'll see about that.

It was through the song "Dig" by nu-metal band Mudvayne that I first saw heavy tattoos on legs. The music video for "Dig" was released in 2000 when I was eleven years old but it must've taken me a couple more years to find the behind-the-scene footage of the video. In it the drummer Matthew McDonough shows off his beautiful legs to the camera unveiling colorful tattoos that went all the way covering over both his legs. I was awestruck by the sight and couldn't really let go of the memory. Ever.

The next I step I took was fairly natural in the development of my perspectives: The first visit in the world of BMEzine. I read every FAQ I could get my hands on and went through the entire encyclopedia with the same eager I had read about Tyrannosaurus Rex just a few years earlier. I was mesmerized by the depth of body modification and finally started to understand the significant link between decoration of the body and its impact on ones soul. All of a sudden there was a deeper meaning behind the modification than just the aesthetic appeal. Featured experiences told me stories of men transforming themselves spiritually through their bodies physically and again my interest reached a new peak. Indefatigably I continued the search for more knowledge and the further I walked on my journey the deeper I sank into the culture. For good and for bad.



Like many others IAM and bme.com gave me a sort of false contentment about myself and who I was or wanted to be. Online I was normal, a freak even compared to the other heavily modified forum users, but in the real world my ideas and wishes seemed unorthodox to others (of course this has changed a lot by the years but I think many of you can recognize the feeling of alienation at young age and how it has affected you as adults). IAM, bme.com and the like were treacherous this way but of course it continued to feed me with information I kept hunger for, and for that I am thankful. In the encyclopedia I read about one of the most influential men in my life; Fakir Musafar. He taught and showed me things about myself and others that truly helped me clear out the path for my future. Somehow his teachings aided me to put my feelings into thoughts and words and really made things easier in pursuing my dreams. It was also through bme and Modblog that I came in contact with Little Swastika, whom I to this day state to be my absolute favorite artist in the world of body modification.

I never decided on tattooing my legs. It never came to me like a struck of lightning one day. I never thought "this is what I really want and need". Somehow I just knew. To me it felt like I had had my mind set on it since day one. I kept looking at Little Swastika's designs and there was no argue that his work was the only art I craved. And that was that.

"The cocoon"

My best friend in the whole wide world (imagine Christopher Robin and Winnie the Poo and you're getting remotely close) bought a painting from me that I had made in 2008 - a self-portrait. The painting was based on the bme calm-logo (which I found fitting since I really loved that logo and thought it was a good reference for a self portrait) but looks nothing like me , although at the time it represented my emotional side very well. On the sides of the painting are some words written in Swedish. To the right is "självrespekt" (self-respect) written in an Arabic-like font and on the left you can see "ingen skam" (no shame). The friend who bought the painting actually went to Little Swastika in Germany and got half of it - självrespekt - tattooed as a full sleeve. Like anyone would be I was very humbled by her gesture and happy that my art could inspire and make her more satisfied in life.



Our relationship possibly grew even stronger after that. Who could have though a tattoo could make a difference? On a superficial level it never did but emotionally it actually gave me a good shake. It affected to me to such an extent that I decided to honor her the same way she had. Getting the same tattoo as someone else is usually a pretty bad idea from many points of view but so far I haven't found a single reason why I shouldn't have. Apparently the tattoo she chose was highly personal for her and something she was proud of doing, and how much more personal do you get than when you make a self-portrait?

The word self-respect means a lot to me. No matter where I turn in life I always wish to look back at my achievements and think that all efforts were worth it because in the end I succeeded. I don't want to live a mediocre life. I don't want to end up without achievements. I don't want to die forgotten by the world. And to make that happen I need to respect myself and my strengths and my limits more than anything.

"The butterfly"

When I finally reached Little Swastika in November 2009 after several years of wait I was really happy with life. This was my time. He was going to help me further down the line to completion.

Once at his working place he drew the designs directly on my leg. We talked about a few ideas and discussed my vision back and forth. The major layout was finished since long in my head but the details were very vague. I said 'flower', 'självrespekt', 'sketchy', 'black' and 'pink'. He stopped to think for ten minutes and then drew the brilliant design. This was my very first tattoo so I didn't know what to expect of it. Retrospectively, I'm not one of those who enjoy the pain of tattoos.

Time flew by and to be honest I'm not sure how many hours I was under the needle. Little Swastika is incredibly fast both with designs and fillings and I didn't think time had any relevance for my experience. We split the whole tattoo into two sittings. Day one we did the flower together with its shading, the text and the few outlines for the black parts. Day two we went on filling all the black spaces. I'm not sure which I preferred. The black didn't hurt as much (partly, but we'll come to that) as the outlines and text but on the other hand was more focused on one spot at the time. As you can see on the photos the black parts were pretty large so it took a lot of my energy to endure it. He started to fill the front of my leg first moving down the thigh, knee, shin and foot and then I turned around to do the back part done. The worst covering was on my knee caps, which felt really awkward since the vibration of the needle got all the way to my tail bone and continued up my spine. Also the hock was pretty horrible with it being so sensitive. The sweat was flowing out of my body and all my muscles were tired from flexing all the time. There wasn't much left and I had gotten incredibly tired. However he did save the worst for last...



Little Swastika told me (in his cute German accent) that tattooing the butt cheeks was less like tattooing and more like "a knife stabbing you in the ass". Sure, that was intimidating to hear but I still remembered how I had endured every ordeal so far in my life and this couldn't be the worst yet.

Well.

I was wrong.

Terribly fucking wrong.

The pain caused by a mere needle going up and down the skin in the buttocks was beyond words. It wasn't like a knife stabbing. It was like a saber plowing rapidly in and out through my complete torso via the rectum. If I was to pile up all the pain I have gone through so far in my life and throw myself in it I would thrive in that pile compared to tattooing the ass. When he went over me with his machine I was screaming my lungs out, and not the fuck-that-hurts-so-bad kind of way. Rather the stupid-American-character-in-X-horror-film-gets-tortured-for-fun kind of way. No air could reach my lungs if there was the slightest pressure on my stomach so that I had to support my upper body with my elbows. If I relaxed my arms and let the torso down I felt like I was gonna vomit any second. My focus was pointed directly towards my breathing to keep a constant rhythm of breaths and make sure they were deep enough. In my hand I held a plastic bottle that was completely shredded by the time we were done from the squeezing and biting. During those minutes I experienced a proper wish for death. Had I had the choice of a bullet or five more minutes in hell the bullet had seem like a golden relief. Honestly. True fucking story. Not even trying to be funny.

So how did I feel afterwards? The moment he said the beautiful word "Done" and I could get down from the bunk I felt something really awesome. The torture I had just abided made me feel incredibly alive afterwards. The fantastic restfulness in my body was stronger than anything I had felt before. It was... I don't know. Empowering.

Yes, that's the word.



I looked at myself in the mirror and stood before it both in awe and disgust. With a stare on both my legs I felt so unnatural. This was just so very wrong. What had I done? It seemed so weird and alien that leg I was looking at. How did this happen? Why do I feel like this? And then I realized. My reaction was not directed to my beautiful left leg, it was the empty white page that still was left untouched that felt so unfamiliar. I kept looking at it and wondered how I could ever have lived without a black leg. The right leg seemed so strange to me and yet I should be very much used to the look of it after 20 years attached to it.

A very peculiar discovery. Peculiar indeed.

suspensionüberalles

För en vecka sedan fick jag uppleva min andra suspension. Och den upplevelsen var perfektion.

Många frågar mig hur det känns, varför jag gör det, om det gör hemskt ont och alla andra tänkbara frågor som dyker upp i huvudet när man ser någon hänga i krokar. Många är till och med "men usch, det är ju han som hänger i krokar - då är han säkert jättekonstig."

Fine. Jag köper det. Det är en jävligt underlig aktivitet.

a) Det gör ont.
b) Det kostar pengar.
c) Det tar upp dyrbar tid.
d) Det anses vara konstigt och man riskerar därmed att få en etikett som inte alltid är helt fördelaktig.

Well, I got my arguments.

a) Det gör oftast mindre ont än man föreställer sig och smärtan tonas generellt ut väldigt snabbt.
b) Ja, det kostar pengar, men det gör även allt annat i livet också och hur jag än vrider och vänder på det så känns upplevelsen för mig ovärderlig. Det är dessutom inga fantasisummor vi pratar om.
c) Tid är pengar och alla vet vi ju att konsumtion är det viktigaste i livet. Fast det är klart. Skippar man krogen två-tre helger så har man plötsligt råd att testa något som för de flesta är en livsförändrande upplevelse.
d) Man kan alltid vara anonym. Ingen annan än du och din utövare behöver någonsin veta vad du gjort.

Fast varför argumentera? Jag behöver inte övertyga dig. Erfarenheten är helt min och egentligen skriver jag det här för att ge dig min sida av det hela, inte få dig att sticka krokar i kroppen. My body, my temple, my choice liksom. Men det vet du ju redan.




Nu och då

Det var en rejäl skillnad i känslan denna gång och förra gången. Förmodligen kommer inget (kanske någonsin) kunna toppa den känsla jag hade första gången jag hängde. Det var helt sinnessjukt, och inga ord i vår vokabulär kan möjligtvis kombineras till adjektivsprudlande meningar för att göra känslan rättvis. Men den här gången var annorlunda. Det finns nog inget bättre sätt att få dig att förstå förutom att säga så här: Om första gången var en orgasmisk kaskad av välbehag så var detta en lekfull karusell av glädje. Prettoformulering? I don't give a damn.

Efteråt var jag så oerhört lycklig - båda gångerna - men om första gången var en dörröppning var det här en orientering på andra sidan. Där euforin slutade när jag gjorde min "Coma" tog glädjeruset mig vidare i min "Suicide". Känslorna är så överväldigande starka vid en suspension men ändå sublima nog att kunna vara greppbara. Det är ofattbart men ändå helt självklart.

Den största skillnaden mellan de båda gångerna tordes vara smärtan.

Jag vet inte om det var på grund av krokarnas placering men att pierca huden och få dem isatta var verkligen enkelt den här gången. Vid min första hängning var inte krokandet särskilt farligt heller men den här gången kände jag mig verkligen stark. Det var så befriande att upptäcka att smärtan jag var rädd för innan inte berörde mig. Det var en vacker känsla.




Att lyfta den här gången gick jättebra. Efter ett par minuters stretching och vägande fram och tillbaka för att vänja mig vid den där konstiga känslan att någonting drar mig mot luften lämnade fötterna marken och hela jag var en svallvåg av välmående. Det som möjligtvis kunde identifieras som smärta byttes genast ut mot ett översköljande välbehag. Det var helt enormt.

Resten av resan är ett enda töcken av dimmande eufori. Med fantastisk musik i öronen och vänner som gungade mig fram och tillbaka försvann allt vad vardag och måsten heter. Vid det tillfället var jag verkligen jag.



Efter vad som kändes som ett par sekunder och en halv evighet på samma gång sänktes jag ner till marken igen. Och tro mig på orden när jag säger att en människa som varit i luften upphängd i krokar och får komma ner på jorden igen känner sig som en kolossalt tung klump. När man når marken och gravitationen slår tillbaka i solarplexus känns det som om hela världen sätter sig på ens axlar och pressar ner kroppen samtidigt som det snarare verkar som om allt blir vakuum och inget kan på bättre sätt få en att känna sig helt fri från kvantfysikens krafter. Det är underligt, det är påfrestande och det är underbart. Kort sagt: allt blir upp och ner, in och ut, och alla andra aviga sidor man nu kan ha.




Efter att ha hängt själv en lång stund möttes jag och Yukiko upp för en "Spinning beam". Idén är mycket enkel: En lång balk med öglor i vardera ände och en fast punkt i mitten ger två personer chansen att snurra runt i en cirkel, åka upp och ner och samtidigt rotera runt sin egen axel. Helt enkelt är det en gunga för vuxna.

Jag säger bara ett ord: latjo!

Klura på det här ett tag nu. Läs ovanstående hur underbart och fullkomligt fenomenalt det är att hänga själv och föreställ er sedan att vi tar det till en nivå där man delar upplevelsen med någon annan. I en enorm gungställning. Latjo.

Vi snurrade och skrattade och stönade och tjöt och log och skuttade och försvann i ett virrvarr av eufori. Gastronomiskt!



Efter den dagen känns det rätt självklart att suspensions är något jag kommer behöva mer av.

Åt helvete med kontorsjobb.
Åt helvete med kriser.
Åt helvete med trivialiteter.

Heja livet.

Aftermath

Jaha. Några dagar senare alltså. Hur mår då mitt ben?
Svullnaden (som var enorm) har gått ner så gott som helt och den döda huden har börjat falla av. Varje morgon ligger det en fin samling svärtade hudflagor på lakanet. Känns inte jättefräscht men det är väl ett måste, antar jag.




Jag har även kommit på ett par saker som jag vill nämna.

Det här var min absolut första tatuering, och ja, den blev stor som satan. Men inte kan jag väl säg att "jag har en tatuering"? Det är ju liksom inte en tatuering som i ett motiv. Kan man verkligen säga så om vad jag har? Jag har väl snarare en halv taturing med tanke på att det högra benet är helt blankt och fult. Att jag är tatuerad kan jag gå med på men att kalla det för "ett motiv" eller "en tatuering" tycker jag känns lite fel.

En annan tanke som slog mig idag var min reaktion på det hela. När Marc lagt ifrån sig maskinen, spritat av mig och torkat mig ren från blod, och jag äntligen fick ställa mig framför spegeln for denna tanke genom mitt huvud: "vilket konstigt ben jag har. Det är alldeles vitt". Jag syftade alltså på mitt högra ben - det ben som fortfarande såg ut som innan min Tysklandsresa. Det känns verkligen naturligt att ha ett stort konstverk på benet medan det där andra, långa bredvid känns om möjligt ännu mer främmande än innan tatuerandet.

Jag vet inte riktigt vad jag vill komma fram till mer än att jag är otroligt nöjd och känner mig mer hemma i min kropp idag. Längtan efter läkt hud är verkligen enorm.

Och det här blogginlägget saknar verkligen struktur. Förlåt.

Mr Fancypants

Att tatuera sig i Tyskland innebär en del problem. Dels är de logistiska, dels är de korkade. De korkade problemen är i form av frågor, och de vanligaste tänkte jag försöka besvara här.

Varför åka till das Vaterland?

Helt enkelt för att det på vår jord finns ett tiotal konstnärer pysslandes med människohuden som faktiskt är värda namnet. Vi har bl.a fransosen Lionel, brasilianerna på Life under Zen, och så har vi även den eminente Little Swastika från Swastika Freakshop i Radolfzell, Tyskland. Dessa ovan nämnda artister har en gemensam nämnare: de är några av de jag anser vara de bästa tatuerarna i världen, och tamigfan är inte Little Swastika (Marc) den bästa! Ge mig då en enda bra anledning till att inte knalla dit för att få min kropp fulländad. Enough said.

Men han gör ju såna där hakkors, eller vad de heter!

Jadu, så kan det vara. Om dina samhällsorienterade kunskaper sträcker sig längre än till lågstadienivå så vet även du att Addemannen inte var den första att använda symbolen. Jag tänker inte gå vidare inpå ämnet men om du inte själv förstår att varken Marc, jag eller någon annan av hans kunder använder våra hudar för att sprida nynazistisk propaganda så har jag bara en sak att säga: Det är INTE menat som nynazistisk propaganda.

För mig är svastikan helt enkelt en vacker symbol som jag inte räds använda enbart pga en liten detalj i modern historia. Jag fnyser åt blotta tanken! Nej du! Här krävs betydligt mer för att avskräcka än några futtiga decennier av global feltolkning och dåliga associationer.




Gjorde det ont då?

Ja, det gjorde förbannat jävla ont. Faktum är att jag inte tror ett skit på de där som påstår sig gilla känslan av att tatueras. Hua! Visst, det hade sina höjdpunkter då det var mindre smärtsamt och mest bara behagligt men det var ju enbart i jämförelse med den tidigare känslan.

Givetvis fanns även olika grader och typer av smärta. Den rosa texten kändes betydligt mer än att fylla i framsidan av låret med svartaste svart. Det säger väl mest sig själv. Och det gjorde ont hela tiden. Varje lång timme var smärtsam. När vi körde över diverse ben eller kom i närheten av insida lår gjorde det till och med jävligt ont.

Men.

Nu ska ni tamigfan få höra.

Under min resa i Tyskland så lät jag mig utsättas för en känsla utan dess like. Jag trodde inte att något i världen som inte innefattade en Vietcong med examen i tortyr, bestyckad med vässad bambu, kunde göra så ont.

På riktigt.

Jag kommer aldrig någonsin mer kunna mysa så där grabbigt när den vältränade huvudkaraktären blir torterad så han skriker i näst sista scenen, alldeles innan klimax kommer och skurken får en roundkick ut genom stridshelipkoptern. No fucking more, not me!

Jag kommer bli tyst, börja kallsvettas och se med tomma ögon på den tv-skärm som efter år av trogen vänskap utelämnat mig till den kalla verklighet som heter: tatuera skinkan.

Häng upp mig i krokar, pierca min kuk, slå mig på käften - YOU CAN'T FUCKING HURT ME! Sådan överdjävlig smärta det var! Som bilden illustrerar gick Marc ganska djupt in i stjärten på mig (hiho!). Och varje streck som drogs kändes som en lång sabel, spetsande från rektum och hela vägen till adamsäpplet. Det fanns inget utrymme för syre, ögonen svartnade, världen rasade samman och det som blev kvar var ett enda mörker av hetta, kräk och kvälningar. Inga ord kan egentligen beskriva hur vidrigt det hela var så jag kan lika gärna sluta försöka.

När vi väl var klar sa jag, svettig och trasig, till min vän Tomas: "Det där var det värsta jag någonsin upplevt." Hans svar var: "Det där var det värsta jag någonsin behövt se någon uppleva."

Dagen efter hade jag mer ont i överkroppens muskler och i halsen av alla spänningar och skrik än vad jag hade i mitt nytatuerade ben/arsel. Jag skrek, slogs, svor, bet i saker och mig själv, spände varje muskel, hulkade, fräste och fnyste. Jag kan fortsätta rabbla verb. Fast jag har redan sagt att inga ord kan beskriva vad jag utsatte för. Så jag slutar nu.

Hur lång tid tog det?

Det kan jag inte svara på. Jag och Tomas fick två hela dagar. På de dagarna hann vi med hela hans vänstra arm och hela mitt vänstra ben. Första dagen började kl. 10.00 och slutade 20.00. Har du gått ut grundskolan precis som jag så får du det inte till 10 timmar effektiv tid. Precis. Där inräknat är så klart även pauser, toalettbesök, skissning (gick iofs fort) och prepp inför varje sittning. Dagen efter var kortare. Den påbörjades kl. 10.00 och slutade redan vid 16.00 om jag inte missminner mig.

Kort sagt: Jag har ingen aning. Men jag är en jävel på att uppskatta tid. Jag säger 7 timmar och 42 minuter. Damn fast!

Vad kostade kalaset?

Priset per sittning är 400 euro och jag hade två. Resan gick på 1600 sek, hotellet likaså. Resor utanför flygbiljetten landade på 600-800 sek, maten blev i slutändan billigare än spriten (vi smugglade och åkte fast i tullen, men det är ett annat kapitell) och resten är inte särskilt intressant.


Så, vad har jag lärt mig av denna resa?
Här är listan:

*) Ta med egna sängkläder, annars får du betala för de du saggar ner med bläck, blod och andra kroppsvätskor.
*) Dub Trio är bra som fan.
*) Tatuera arslet är en jävligt dålig idé.
*) Apotekare har ett mekka och det heter Radolfzell. Bagare och bankirer verkar också vara överförtjusta i staden. Faktum är att staden är uppbyggd runtom en by av apotek, bagerier, pubar och banker. Värt!
*) I Tyskland finns det fulla rappare som vill visa sina skills på kullerstensgatorna. Även klockan 11.00 en söndagmorgon.
*) Man får endast ta in en (1) flaska sprit från Tyskland till Schweiz. Inte tio (10).
*) Ingen av de du vill prata med i Tyskland förstår engelska. Dock verkar det alltid finnas minst en i samma rum med måttlig förståelse och förmåga att tala språket.
*) De har åttioprocentig strohrom på Lidl. Den kan man smuggla.
*) På pizzeriorna är Coca Cola dyrare än starköl.

Vi var väl klar där å!

Jag kallar det progression

Igår lyckades jag med en bedrift över vad jag trodde var min förmåga. Vi körde bänkpress precis som vanligt där jag först värmer upp på låga vikter, sedan kör ett reps max och avslutar med min back cycling-progression. Den här gången var vikterna 82,5 kg x 1 reps samt 70 kg x 6 reps (nästa cykel 72,5 x 5 osv.)

(82,5 kg maxvikt kan verka aningen fjuttigt kanske men betänk då att jag är relativt liten och väger endast 60 kg. 80 kg är således 1,3 x kroppsvikt. So fuck you.)

Det här var en bra prestation för mig. Det var tyngre än vad jag någonsin pressat tidigare och repsen var snygga. Kort sagt: jag var nöjd. Efter dessa set är det tänkt att jag ska vara färdig vad gäller bänkpress. Det kallas inte max set för skojs skull. Det ska helt enkelt inte finnas mycket kraft till övers för att fortsätta i övningen.

Jag började då bläddra i min lilla svarta träningskalender och landade på sida 1.

Bänk: 50 kg x 6, 5, 4 reps

Det här är bara några månader tidigare. Givetvis blir jag glad av att kunna se resultatet, och min träningspartner herr Larsson klappade mig grabbigt på axeln. Och i vanlig ordning slängde han ur sig den briljanta idén: "Kör de där tre seten på 50 kg nu när du är helt slut och se hur tungt det är."

Sagt och gjort.

På det sista repset lät jag tom stången vila på bröstet två sekunder för att tvinga varenda muskel att pressa från viloläge.

Tro mig: det var länge sedan jag var så nöjd med mig själv. Och det var längesedan jag blev så förundrad över min egen förmåga.

Jag älskar min kropp. Jättemycket.