Jag kallar det progression

Igår lyckades jag med en bedrift över vad jag trodde var min förmåga. Vi körde bänkpress precis som vanligt där jag först värmer upp på låga vikter, sedan kör ett reps max och avslutar med min back cycling-progression. Den här gången var vikterna 82,5 kg x 1 reps samt 70 kg x 6 reps (nästa cykel 72,5 x 5 osv.)

(82,5 kg maxvikt kan verka aningen fjuttigt kanske men betänk då att jag är relativt liten och väger endast 60 kg. 80 kg är således 1,3 x kroppsvikt. So fuck you.)

Det här var en bra prestation för mig. Det var tyngre än vad jag någonsin pressat tidigare och repsen var snygga. Kort sagt: jag var nöjd. Efter dessa set är det tänkt att jag ska vara färdig vad gäller bänkpress. Det kallas inte max set för skojs skull. Det ska helt enkelt inte finnas mycket kraft till övers för att fortsätta i övningen.

Jag började då bläddra i min lilla svarta träningskalender och landade på sida 1.

Bänk: 50 kg x 6, 5, 4 reps

Det här är bara några månader tidigare. Givetvis blir jag glad av att kunna se resultatet, och min träningspartner herr Larsson klappade mig grabbigt på axeln. Och i vanlig ordning slängde han ur sig den briljanta idén: "Kör de där tre seten på 50 kg nu när du är helt slut och se hur tungt det är."

Sagt och gjort.

På det sista repset lät jag tom stången vila på bröstet två sekunder för att tvinga varenda muskel att pressa från viloläge.

Tro mig: det var länge sedan jag var så nöjd med mig själv. Och det var längesedan jag blev så förundrad över min egen förmåga.

Jag älskar min kropp. Jättemycket.