Välkommen till Supporten. Du talar med Cornelis. Vad kan jag hjälpa dig med?
Det är vad jag säger. Över hundra gånger. Varje dag. I resten av mitt liv.
Jag jobbar för en av världens ledande datortillverkare. Jag är deras ansikte utåt. Bildligt talat. I själva verket är jag datortillverkarens länk mellan kunden och företaget, eller snarare länken mellan konsumenten och skattkistan. Du kan kalla mig cynisk om du vill men vi kan väl säga så här: Jag är arbetsskadad.
På andra änden sitter Agda, 73, med en ny bärbar dator. Hon fick den av sin givmilde son i julklapp då hon vid tidigare tillfälle klämt ur sig att det var bättre förr. Sonen triumferar då med den billigaste konfigurationen vi erbjuder och skriker i örat på henne: "DET ÄR TRÅDLÖST MAMMA! TRÅDLÖST! SOM EN MOBILTELEFON!".
Agda blir imponerad av den nya tekniken. Faktum är att manicken är det mest tekniska hon hållit i händerna sedan TVn fick fjärrkontroll som standardutrustning på 60-talet. Jag å andra sidan vill slå ihjäl sonen med den plastigt blänkande datorn som tack för att Asta ringer in. Eller vad hon nu sa att hon hette. Kärringjävel.
Välkommen till Supporten. Du talar med Rupert. Vad kan jag hjälpa dig med?
Det meddelande jag helst av allt vill framföra är "Välkommen till dödshjälpen. Du pratar med en seriemördare. Hur vill du dö?". Men det kan jag ju inte. Jag skulle kunna få en tillsägelse!
När tanten med vänlig men osäker röst långsamt förklarat sitt ärende ber jag lika vänligt men kyligt om hennes serienummer. Alma förstår inte så bra. Hon undrar givetvis vad det är för ett nummer jag önskar. "Jo, Agnes, det är numret som står på datorns undersida, på en vit klisterlapp med svart text, skrivet med blandade siffror och bokstäver. Det står 'SN' följt av ett tjugofyra tecken långt nummer som börjar på 'HP'", säger jag då med klar och tydlig irritation orsakad av hennes totalt bristfälliga kompetens i den ädla konsten att ringa en datorsupport. Förbannade äckliga jävla as!
Nu börjar det roliga. Jag hör hur Astrid med stor möda, pust och stånk försöker vända den gudsförgätna apparaten för att hitta klisterlappen med det beryktade serienumret. Som ett eko hör jag hur hennes handleder nästan går av då reumatismen gör sig påmind. Men det märker ju inte hon som är totalt tjackad på slemlösande och förtunnande läkemedel.
"Ojojoj", ojar sig rösten i andra änden.
"JA, OJ-JVÄLA-OJ!", skriker jag högt i huvudet. "Fy satan, så mycket begärt av dig att lyfta din tvåkilosklump till dator! Vart fan är hemtjänsten när jag behöver dem?"
Sen är ju Aina blind på ena ögat och har grönstarr på det andra. Då är det ju klart att texten skriven med 14 punkters typsnitt är för liten. Och svart på vitt är ju inte kontrastrikt nog. Så 2 och Z blir samma sak. Och 0 och D. och Q och 4. Och katten som ligger på stolen bredvid ser ut ungefär som John Lennons frisyr skulle se ut om man försökte fotografera den i 200 km/h med en engångskamera. Rätt jävla knepigt att gissa rätt, med andra ord.
Vi har nu med varsamhet och noggrant utvald information spenderat närapå tre minuter av samtalet i sökandet på det enda som kan identifiera hennes enhet i mitt system. Och ett snittsamtal får ta fem minuter. Ögonen på klockan. Den saten har nu dryga två minuter kvar till undergången. En sekund över och jag lovar mig själv att spåra samtalet och gasa ihjäl den jäveln med hemmagjord vätecyanid, Karl Fritzsch style.
Vår konversation är fruktlös. När Alicia väl stakat ur sig det 24 tecken långa serienumret, med svarta siffror och tecken skrivna, på en vit klisterlapp tryckta, på datorns undersida placerad, för femte gången... Då kommer vi fram till att hon ringt till fel support. "Tänka sig! Det var en annan dator. Nämen ojsan, hopsan! Jisses Amalia! GUDARS SKYMNING! Hade du läst fel? Ajaj! Så det kan gå, Anna-Greta!"
S Å D E T K A N G Å!!!
"Haha! Ingen fara, söta tanten", skrockar jag på som en hora med sprucken ändtarm som ändå ska visa uppskattning för hundringen. "Nej, gud! Det är sånt som händer! HAHA! Men om det inte var något lilla jag kunde hjälpa söta tanten med så får jag önska dig en fortsatt trevlig eftermiddag i alla fall. Och god jul på dig! Ja, god jul! Hälsa din givmilde son också! Hälsa god jul till hela tjocka släkten! Ja, då. Ja, då! Ja, då, Aina-Stina! Ja, då! Jo, jag sa 'JAAAA, DÅÅÅÅ'! Japp! Jajemän. Ja! Tack, hej!"
Tack? Jo, så säger man på support. Tack för att du gör mitt liv ett brinnande inferno. Tack för att du sätter krydda på tillvaron. Tack, för mig. Det var så lite så. Jag ställer mig här synlig i hörnet så du enklare kan kasta bajs på mig.
Tack.
Välkommen till Supporten. Du talar med Jack. Vad kan jag hjälpa dig med?
(Cornelis, Rupert och Jack hade egentligen hetat någonting annat. Om det här vore baserat på verkliga händelser.)
