Dans med en djävul.

Jag har inte ätit på fem dagar.
Mitt förråd börjar sina.
Kanske ska jag försöka ta mig upp till ytan?
Där sanddynorna är oändliga
och där scarletten kramar oss orkeslösa.
Där viljan är mitt enda driv.
Där mitt fort är utom räckhåll.

Här är jag trygg, bakom min mask.
Det lilla i livet känns så mycket större;
ett vingslag, ett andetag, en färgpalett.




När jag var liten ville jag inte sova på helgerna. Jag ville vara vaken med de äldre och leka i deras lekar. De skrattade åt saker jag inte kunde förmå mig att begripa och de rörde sig på sätt jag aldrig gjort. De svävade. De susade.

Jag var rädd då för de osynliga nattvarulvarna som bet dem. Varje lördagsnatt var det likadant. En lång dans, suddig och förvrängd. Alla former tedde sig runda och golvet reste sig mot taket. Allt bytte format. Ljuden sprängde omkring mig men en vägg av vantrivsel blockerade dem och lämnade bara ett dovt pip kvar.

När jag var liten ville jag aldrig somna ifrån sötman. Jag kallar det ”sötman” för det var så de luktade. Indränkta i kroppsvätskor, dryck och parfym. Inget var riktigt som det skulle vara. Allting hade ny smak. Det jag annars var så van vid drunknade hjälplöst i stanken. Där fanns en svallvåg av de äldres nöjesamma förnedringar. Varje natt var jag rädd att det inte skulle försvinna. Att eftersmaken inte skulle försvinna. Men varje natt jag somnat i fåtöljen och vaknat upp dagen efter i min säng var det precis som vanligt. Fast tystare.

Jag var rädd då för ovissheten. Skulle förändringen komma till det bättre eller skulle de jag sökte trygghet hos fastna i sin ritual? Fanns risken att de inte kunde ta sig iland? Att de skulle få simma oändligt i saltvattnet till deras muskler inte kunde få dem närmre kusten, till kropparna vibrerade av ansträngning och trötthet, till deras vilja gav vika och lämnade dem åt deras öde, för evigt gungande och skvalpande utan ett medvetande.

Jag älskade ju dem. Jag önskade dem ingen ondska. Varför ville de lämna mig? Varje lördagsnatt var det ju likadant. ”Bara en dans till!”

”Du, bara en…

dans…

till…”




Jag har inte ätit på fem dagar.
Mitt förråd börjar sina.
Jag ser upp mot ytan och tänker tillbaka.
På de gränslösa vetefälten
som alla var exakt likadana.
Där ansträngningar är förutsättningar.
Där jag är blottad för analys.

Här är jag trygg, bakom min mask.
Det lilla i livet känns så mycket större;
ett snapsglas, ett knytnävesslag, en dans i min natt.

Labellum

Jag är rädd.

Jag är så fruktansvärt rädd för mig själv. För det jag känner. För det jag söker.

Oftast önskar jag mig vara på ett annat sätt. Att det jag känner, begär och trånar efter inte skulle vara så underbart. Att min drog inte skulle tillfredsställa mig så enormt.

Om jag träffar dig kommer jag utnyttja dig. Jag varnar dig. Jag förgör dig.

Det finns inget du kan ge mig som gör dig tillräcklig. Hur kan det någonsin? Hur skulle du kunna vara så fullständig? Till slut har jag tömt dig på allt ditt ljus. Till slut är du tom. Och då söker jag en ny eld. För det är din värme jag vill ha. Inget annat.

Om du ger mig din uppmärksamhet och om du visar att du söker mig kommer du finna den ömmaste själ du kan tänka dig. Du blir min drottning. Men bara för en dag.

Du doftar så gott. Du är så skön att se. Din hud mitt land. Men jag vill ha mer.

Jag är rädd.

Jag är så fruktansvärt rädd för mig själv. För det jag känner. För det jag kräver.

Det handlar inte om kärlek – aldrig någonsin! Det känner jag inte. Men din skönhet, din passion, ditt liv och dina skalv, det är vad jag känner. Och jag känner dem oavsett vilka gränser du än .

Hur kan jag varna dig? Hur ska jag någonsin kunna ge mig tillkänna? Det är ju din åtrå jag vill ha!

Det handlar inte om kärlek – jag kan inte känna den - och det kan inte du heller. Du är blind och stum men ändå ser och hör du bara mig. Du är inte kär, du är blind! Du tror du funnit det du söker men det enda du fullbordat är att tappa greppet och fatta det första du ser: Yta.

Om jag träffar dig kommer jag utnyttja dig. Jag varnar dig. Jag förgör dig.