Att dyka i buske

Dyka i buske;

I hoppa framstupa i buskage i syfte att underhålla andra och sig själv [vard.]

II oralt tillfredsställa en kvinnas könsorgan [i vetenskapl. sammanhang]

Sex. Höjden av mänsklig perfektion där två nakna kroppar ursinnigt slår mot varandra ? kolliderar och möts igen och igen och igen och igen. Sedan kommer orgasmerna och det underbara får plötsligt ett abrupt - men behagligt - slut. Sedan ligger man där och svettas och skakar så mycket att man knappt orkar kyssas. Hjärtat bultar sönder och lungorna utvidgar och drar ihop sig som enorma blåsbälgar.

Men ibland får man chansen att uppleva en annan sorts perfektion, innan allt tagit slut. Den kvinnliga kroppens perfektion.

Bådas blickar är fixerade och riktade mot varandra. Jag betraktar henne och ser frågande in i hennes ögon, utan att säga ett ord. Inga meningar behöver utbytas. Så fort hon märker var min kropp rör sig förstår hon vad som komma skall. Hon flyttar sina händer från min rygg och spänner fingrarna innan hon greppar tag om sängkläderna och knyter nävarna, tar ett djupt andetag och låter ögonlocken stänga ute allt ljus.

Här stannar jorden upp. Till och med sängen har slutat snurrat och min hjärna börjar tänka klart. Jag vet att detta handlar om precision. Varje rörelse min tunga gör måste vara fulländad, varje kurva den tar måste vara en perfekt, självsäker båge. Inga halvtaffliga skruvar, inga hårda ryck och absolut inga plötsliga avbrott som helt förstör. D e t h ä r ä r t h e r e a l d e a l . . .

Tro det eller ej men det här kan vara det bästa som har hänt, händer och kommer hända på väldigt länge. Från och med den sekunden hon öppnar sig för mig och låter mig ta del av hennes kropp, låter mig göra vad jag vill och ger mig kontrollen över hennes njutning. Från och med den sekunden är jag förbi himlen, utan planer att återvända.

Då är allt annat obetydligt. Det enda som finns är hon och jag i en stund som jag vill ska vara för evigt. En ögonblick av den kvinnliga kroppens perfektion.

Imorgon är det en ny dag

Jag är så otroligt trött i hela kroppen och i hela hjärtat på mig själv och allt jävla skit jag skapar bara för att förstora mitt självförtroende. Uppblåst, kall, tom, idiot. Varför får jag aldrig nog?

Det har hänt igen. Jag har sårat någon. Eller nej, inte någon. Några. Och inte "några"; nära vänner och människor jag älskar. Vad håller jag på med?

Längst inne har jag vetat att det här inte kommer fungera i längden. Till slut kommer något ifatt mig och drar med mig ner. Ner, tillsammans med de jag sårade på vägen. Nu är jag också på väg ner.

Men jag kan ta mig upp igen. Jag hoppas ni kan det med.Jag är så otroligt trött. Trött på mig själv och allt jag frammanar hos mig. Jag är trött på tomma, betydelselösa relationer - flyktiga och ytliga. Jag är så trött. Det är ju inte värt det.

Imorgon är det en ny dag. Jag ska försöka fånga den.

Andras åsikter

Jag tar ogärna åt mig av vad andra säger och tycker om mig. Oftast saknar deras åsikter helt grund och de är mer känslomässigt drivna än rationellt. Men vissa saker får mig att tappa modet en gnutta.

"Du mår inte bra!"

Låter det fjuttigt? Den meningen får mig att tappa modet. En gnutta.

Jag tänker inte ljuga dig rätt i ansiktet. En gång i tiden var jag också en plågad femtonåring med känslor som slet mig i stycken och som fick mig att vilja förstöra allt vackert världen hade att erbjuda. Mådde jag bra? Nej. Men jag skyller det på skilsmässor, hormoner och skolterminer som varade två livstider.

Det är flera år sedan. Det är praktiskt taget hur länge sedan som helst. Hormonerna har stannat upp nu och vet precis var de vill på helgkvällarna. Jag har inte ens en enda motgång. Allt går ju för fan precis som jag vill. Förstår ni? Jag har aldrig mått så här bra!

"Du mår inte bra!"

När okända människor ser på mig så blir de oftast lite nyfikna på vad som driver mig till att göra det jag gör mot min kropp. Jag menar, mina kroppsmodifikationer är inte särskilt extrema med dagens mått mätt, men de flesta inser nog att det här bara är början. Så de frågar. Och jag svarar. "Var kommer det sluta?". De frågar men blir ändå bestörta. Jag pekar och säger "Där kommer det att sluta". Då kommer det. "Du mår inte bra, Robin!"

Du kunde inte vara lite mer respektlös? Det vackraste jag vet, det som får mig att vara trygg i mig själv, det jag använder mig av för att bearbeta det som händer. Min drog. Det mår inte jag bra av?!


Egentligen är de människor som förnekar mig rätten att må bra av det jag gör mot mig själv exakt lika blinda som vissa av mina vänner. Ta inte det här fel, jag älskar mina vänner. Ibland har de bara lite otur när de tänker.

Vid det här laget vet de flesta av mina närmaste vad jag vill få ut av mitt liv. De förstår det bara inte. Och det har jag inget problem med. Jag förstår inte alltid dem, jag heller.

Men när en nära vän till mig näst intill blir arg över vad jag vill göra härnäst, bara för att de inte anser det hela vara vackert... Jag spricker av ilska. Vad? Vet du vad som är bäst för mig? Är det din rätt att säga till mig vad jag ska göra med min kropp? Okej. Du förstår inte att jag vill göra det här, men kommer din arrogans att hjälpa mig det minsta lilla? Nej!



Slutsatsen

Oavsett om du känt mig i flera år eller om du precis knackat på min axel på krogen, tänk på det här: Du har ingen rätt i världen att säga åt mig vad som är rätt eller fel för mig att göra - så länge det inte skadar någon annan än mig själv. Ha gärna en åsikt, föreställ dig gärna hur du vill slå sönder mitt ansikte bara för att jag inte gör som du vill. Om jag inte ber om din åsikt så vill jag med största sannolikhet att du håller käften, för så länge du inte stöttar mig så gör du mig inget gott.

Det bästa någon kan göra - förstående eller ej - är att stötta mig i det jag vill göra för att bli lyckligare. Du tycker inte det är vackert? Nehe, men jag tycker det, och jag behöver gå igenom det här just nu.

Ta det om du vill, jag sväljer det helt.

Min kropp

Jag är instäng i ett skal. Ett väldekorerat, vackert skal. Inuti finns något större och starkare, men pulsen slår inte fort och hårt nog för att kunna utnyttja all kompetens. Därför är jag instängd.

Jag vill så gärna tro på själen. Livet kan inte bestå av tolkningar min hjärna gör med hjälp av mina organ och mina sinnen. Det måste finnas något mer där inne.

Människokroppen är perfektion. Min kropp är inte perfekt, och inte din heller men människokroppen är en perfekt skapelse. Det vackraste man kan tänka sig. För mig handlar mina kroppsmodifikationer om en enda sak: narcissism. Att förändra något vackert till något vackrare. Ta ett steg närmre perfektion och därmed älska min exteriör lite till.

Det finns en koppling mellan min själ och min kropp. Just nu är förbindelsen helt av, men när jag gör något extremt mot min kropp så finner plus och minus varandra igen. Det är ungefär som en orgasm. Hela tiden.