Jag är instäng i ett skal. Ett väldekorerat, vackert skal. Inuti finns något större och starkare, men pulsen slår inte fort och hårt nog för att kunna utnyttja all kompetens. Därför är jag instängd.
Jag vill så gärna tro på själen. Livet kan inte bestå av tolkningar min hjärna gör med hjälp av mina organ och mina sinnen. Det måste finnas något mer där inne.
Människokroppen är perfektion. Min kropp är inte perfekt, och inte din heller men människokroppen är en perfekt skapelse. Det vackraste man kan tänka sig. För mig handlar mina kroppsmodifikationer om en enda sak: narcissism. Att förändra något vackert till något vackrare. Ta ett steg närmre perfektion och därmed älska min exteriör lite till.
Det finns en koppling mellan min själ och min kropp. Just nu är förbindelsen helt av, men när jag gör något extremt mot min kropp så finner plus och minus varandra igen. Det är ungefär som en orgasm. Hela tiden.
1 kommentar:
Vart sitter själen?
Kan den inte bara vara ett samlingsnamn för något vi människor hittat på för att rättfärdiga våra drömmar, vår moral, våra impulser, känslor, värderingar etc? Bara för att vi törstar efter något djupare, mer rent och oförstörbart. Som om att hjärnan inte vore nog vacker eller tillräckligt sinnlig. Vi verkar behöva en koncept som "själen" för att förkroppsliga korrelansen mellan kropp och tanke. Som om den biologiskt förklarbara människokroppen inte vore nog.
Men vart sitter själen? - i hjärnbarken intill illusioner och hopp?
Skicka en kommentar