Andras åsikter

Jag tar ogärna åt mig av vad andra säger och tycker om mig. Oftast saknar deras åsikter helt grund och de är mer känslomässigt drivna än rationellt. Men vissa saker får mig att tappa modet en gnutta.

"Du mår inte bra!"

Låter det fjuttigt? Den meningen får mig att tappa modet. En gnutta.

Jag tänker inte ljuga dig rätt i ansiktet. En gång i tiden var jag också en plågad femtonåring med känslor som slet mig i stycken och som fick mig att vilja förstöra allt vackert världen hade att erbjuda. Mådde jag bra? Nej. Men jag skyller det på skilsmässor, hormoner och skolterminer som varade två livstider.

Det är flera år sedan. Det är praktiskt taget hur länge sedan som helst. Hormonerna har stannat upp nu och vet precis var de vill på helgkvällarna. Jag har inte ens en enda motgång. Allt går ju för fan precis som jag vill. Förstår ni? Jag har aldrig mått så här bra!

"Du mår inte bra!"

När okända människor ser på mig så blir de oftast lite nyfikna på vad som driver mig till att göra det jag gör mot min kropp. Jag menar, mina kroppsmodifikationer är inte särskilt extrema med dagens mått mätt, men de flesta inser nog att det här bara är början. Så de frågar. Och jag svarar. "Var kommer det sluta?". De frågar men blir ändå bestörta. Jag pekar och säger "Där kommer det att sluta". Då kommer det. "Du mår inte bra, Robin!"

Du kunde inte vara lite mer respektlös? Det vackraste jag vet, det som får mig att vara trygg i mig själv, det jag använder mig av för att bearbeta det som händer. Min drog. Det mår inte jag bra av?!


Egentligen är de människor som förnekar mig rätten att må bra av det jag gör mot mig själv exakt lika blinda som vissa av mina vänner. Ta inte det här fel, jag älskar mina vänner. Ibland har de bara lite otur när de tänker.

Vid det här laget vet de flesta av mina närmaste vad jag vill få ut av mitt liv. De förstår det bara inte. Och det har jag inget problem med. Jag förstår inte alltid dem, jag heller.

Men när en nära vän till mig näst intill blir arg över vad jag vill göra härnäst, bara för att de inte anser det hela vara vackert... Jag spricker av ilska. Vad? Vet du vad som är bäst för mig? Är det din rätt att säga till mig vad jag ska göra med min kropp? Okej. Du förstår inte att jag vill göra det här, men kommer din arrogans att hjälpa mig det minsta lilla? Nej!



Slutsatsen

Oavsett om du känt mig i flera år eller om du precis knackat på min axel på krogen, tänk på det här: Du har ingen rätt i världen att säga åt mig vad som är rätt eller fel för mig att göra - så länge det inte skadar någon annan än mig själv. Ha gärna en åsikt, föreställ dig gärna hur du vill slå sönder mitt ansikte bara för att jag inte gör som du vill. Om jag inte ber om din åsikt så vill jag med största sannolikhet att du håller käften, för så länge du inte stöttar mig så gör du mig inget gott.

Det bästa någon kan göra - förstående eller ej - är att stötta mig i det jag vill göra för att bli lyckligare. Du tycker inte det är vackert? Nehe, men jag tycker det, och jag behöver gå igenom det här just nu.

Ta det om du vill, jag sväljer det helt.