Vi vandra över splitter genom det karga och grå

Jag sitter här och väntar på dig
Ute finns det karga, grå och dödliga - men det når oss inte för jag har rest en vägg
Det försöker men lyckas aldrig komma genom

Höstmörkret vimlar av svärta i olika nyanser
Ute ligger bädden av stjärnskärvor - men splittret rår inte på för jag har rensat marken
De vill skära men hittar oss inte

Hand i hand, eller hur?

Du vet
Jag älskar dig och den luft du andas
Tar syret slut lever vi på närhet
Ta det djupaste andetaget och dyk med mig
Och strunta i all säkerhet

Du vet
Jag älskar dig och hela din rymd
Tappar vi bort oss hittar vi nytt
Ta chansen med mig, släpp taget om allt
Släpp din rädsla och från allt du flytt

Du vet
Jag gör vad som helst om jag gör det med dig

Hand i hand, eller hur?

Jag tycker inte om...

att jag har skänkt pengar till svenska kyrkan varje år.att våldtäkter blir vanligare i Sverige hela tiden.
att jag har mindre chans att få vissa jobb än någon annan på grund av mina öronsmycken, trots att jag är bättre utbildad.
att promiskuöst sex ses som något smutsigare än äktenskapligt sex.
att man bör leva tillsammans med endast en människa, eller ingen alls.
att man som skattefifflare kan få värre straff än misshandlare.
att människor gör samma - oftast tunga - sysslor varje dag från åtta till fem, hela livet.religion.
att folk inte kan acceptera enstöringar för att de inte passar in i en norm.
att MTV gick från att vara en musikkanal till att vara en repetitiv ljudspelande kassako, proppfylld med dålig, amerikansk underhållning och lifestyle commercials.
att idealen får de vackraste människor att skämmas över hur de ser ut.
att X-trafik återigen höjt priset på alla zoner.
att skivbolagen tjänar mer än artisterna och att de inte ser sammanhanget mellan ökande skivpriser och ökande fildelning.att alkoholkonsumtionen i Sverige kostar skattebetalarna mer per år än vad alla grundskolor gör.
att USA attackerar Iraq när Al-Qaeda och Bin Laden-familjen är från Saudiarabien.
att oljebolagen förnekar växthuseffektens existens.
att jag är otroligt bitter över så många saker, och det enda jag gör är att skriva ett blogginlägg bara du läser och som får dig att tänka efter i 30 sekunder innan din närmsta vän vibbar dig på MSN och du försvinner igen.

Att vara eller inte vara, det är inte frågan

Kommer du att komma ihåg den här dagen resten av ditt liv? Tror du att du en dag minns tillbaka och ser att varje dag var helt underbar? Gör du allt som du vill göra? Tar du chanserna när de kommer eller kör du safe och upprepar gårdagen - med en smula variation?

Om varje dag är exakt likadan, kan man kalla sig synsk då?

Jag tar examen med bra betyg och resa jorden runt och besöka alla bortglömda stammar i Sydamerika. Jag hjälper till att stoppa svälten i tredje världen genom att skänka 100 kronor i månaden till Rädda Barnen, mest för att det får mig att må bättre. Jag tycker synd om alla utdöende djurarter och oroar mig för efterföljden av femtio års koldioxidutsläpp. Jag köper den vitaste iPoden jag kan hitta. Den vitaste. För jag är svensk.

Föds, utbilda dig, jobba, konsumera. Utbilda dig, jobba, konsumera. Repetera. Reproducera, reproducera, dö. Repetera inte.

Jag klagar på invandringen och skyller det ökade våldet på "alla svartingar". Jag ger min tonårsdotter kondomer och berättar om den gången jag nästan blev pappa. Jag läser Metro på tunnelbanan medan jag sneglar över tidningskanten och ser med avsky på ambitionslösa ungdomar. Jag pratar aldrig med någon okänd. Jag besvarar alltid ett "tack" med ett nytt "tack". Jag köper den plattaste skärmen med högst kontrastvärde. Jag jobbar åtta till fem resten av mitt liv. Hela långa jävla livet. Och jag hatar det, men jag håller käften. För jag är svensk.

* "Jag" heter egentligen något annat (reds. anm.).

Att dyka i buske

Dyka i buske;

I hoppa framstupa i buskage i syfte att underhålla andra och sig själv [vard.]

II oralt tillfredsställa en kvinnas könsorgan [i vetenskapl. sammanhang]

Sex. Höjden av mänsklig perfektion där två nakna kroppar ursinnigt slår mot varandra ? kolliderar och möts igen och igen och igen och igen. Sedan kommer orgasmerna och det underbara får plötsligt ett abrupt - men behagligt - slut. Sedan ligger man där och svettas och skakar så mycket att man knappt orkar kyssas. Hjärtat bultar sönder och lungorna utvidgar och drar ihop sig som enorma blåsbälgar.

Men ibland får man chansen att uppleva en annan sorts perfektion, innan allt tagit slut. Den kvinnliga kroppens perfektion.

Bådas blickar är fixerade och riktade mot varandra. Jag betraktar henne och ser frågande in i hennes ögon, utan att säga ett ord. Inga meningar behöver utbytas. Så fort hon märker var min kropp rör sig förstår hon vad som komma skall. Hon flyttar sina händer från min rygg och spänner fingrarna innan hon greppar tag om sängkläderna och knyter nävarna, tar ett djupt andetag och låter ögonlocken stänga ute allt ljus.

Här stannar jorden upp. Till och med sängen har slutat snurrat och min hjärna börjar tänka klart. Jag vet att detta handlar om precision. Varje rörelse min tunga gör måste vara fulländad, varje kurva den tar måste vara en perfekt, självsäker båge. Inga halvtaffliga skruvar, inga hårda ryck och absolut inga plötsliga avbrott som helt förstör. D e t h ä r ä r t h e r e a l d e a l . . .

Tro det eller ej men det här kan vara det bästa som har hänt, händer och kommer hända på väldigt länge. Från och med den sekunden hon öppnar sig för mig och låter mig ta del av hennes kropp, låter mig göra vad jag vill och ger mig kontrollen över hennes njutning. Från och med den sekunden är jag förbi himlen, utan planer att återvända.

Då är allt annat obetydligt. Det enda som finns är hon och jag i en stund som jag vill ska vara för evigt. En ögonblick av den kvinnliga kroppens perfektion.

Imorgon är det en ny dag

Jag är så otroligt trött i hela kroppen och i hela hjärtat på mig själv och allt jävla skit jag skapar bara för att förstora mitt självförtroende. Uppblåst, kall, tom, idiot. Varför får jag aldrig nog?

Det har hänt igen. Jag har sårat någon. Eller nej, inte någon. Några. Och inte "några"; nära vänner och människor jag älskar. Vad håller jag på med?

Längst inne har jag vetat att det här inte kommer fungera i längden. Till slut kommer något ifatt mig och drar med mig ner. Ner, tillsammans med de jag sårade på vägen. Nu är jag också på väg ner.

Men jag kan ta mig upp igen. Jag hoppas ni kan det med.Jag är så otroligt trött. Trött på mig själv och allt jag frammanar hos mig. Jag är trött på tomma, betydelselösa relationer - flyktiga och ytliga. Jag är så trött. Det är ju inte värt det.

Imorgon är det en ny dag. Jag ska försöka fånga den.

Andras åsikter

Jag tar ogärna åt mig av vad andra säger och tycker om mig. Oftast saknar deras åsikter helt grund och de är mer känslomässigt drivna än rationellt. Men vissa saker får mig att tappa modet en gnutta.

"Du mår inte bra!"

Låter det fjuttigt? Den meningen får mig att tappa modet. En gnutta.

Jag tänker inte ljuga dig rätt i ansiktet. En gång i tiden var jag också en plågad femtonåring med känslor som slet mig i stycken och som fick mig att vilja förstöra allt vackert världen hade att erbjuda. Mådde jag bra? Nej. Men jag skyller det på skilsmässor, hormoner och skolterminer som varade två livstider.

Det är flera år sedan. Det är praktiskt taget hur länge sedan som helst. Hormonerna har stannat upp nu och vet precis var de vill på helgkvällarna. Jag har inte ens en enda motgång. Allt går ju för fan precis som jag vill. Förstår ni? Jag har aldrig mått så här bra!

"Du mår inte bra!"

När okända människor ser på mig så blir de oftast lite nyfikna på vad som driver mig till att göra det jag gör mot min kropp. Jag menar, mina kroppsmodifikationer är inte särskilt extrema med dagens mått mätt, men de flesta inser nog att det här bara är början. Så de frågar. Och jag svarar. "Var kommer det sluta?". De frågar men blir ändå bestörta. Jag pekar och säger "Där kommer det att sluta". Då kommer det. "Du mår inte bra, Robin!"

Du kunde inte vara lite mer respektlös? Det vackraste jag vet, det som får mig att vara trygg i mig själv, det jag använder mig av för att bearbeta det som händer. Min drog. Det mår inte jag bra av?!


Egentligen är de människor som förnekar mig rätten att må bra av det jag gör mot mig själv exakt lika blinda som vissa av mina vänner. Ta inte det här fel, jag älskar mina vänner. Ibland har de bara lite otur när de tänker.

Vid det här laget vet de flesta av mina närmaste vad jag vill få ut av mitt liv. De förstår det bara inte. Och det har jag inget problem med. Jag förstår inte alltid dem, jag heller.

Men när en nära vän till mig näst intill blir arg över vad jag vill göra härnäst, bara för att de inte anser det hela vara vackert... Jag spricker av ilska. Vad? Vet du vad som är bäst för mig? Är det din rätt att säga till mig vad jag ska göra med min kropp? Okej. Du förstår inte att jag vill göra det här, men kommer din arrogans att hjälpa mig det minsta lilla? Nej!



Slutsatsen

Oavsett om du känt mig i flera år eller om du precis knackat på min axel på krogen, tänk på det här: Du har ingen rätt i världen att säga åt mig vad som är rätt eller fel för mig att göra - så länge det inte skadar någon annan än mig själv. Ha gärna en åsikt, föreställ dig gärna hur du vill slå sönder mitt ansikte bara för att jag inte gör som du vill. Om jag inte ber om din åsikt så vill jag med största sannolikhet att du håller käften, för så länge du inte stöttar mig så gör du mig inget gott.

Det bästa någon kan göra - förstående eller ej - är att stötta mig i det jag vill göra för att bli lyckligare. Du tycker inte det är vackert? Nehe, men jag tycker det, och jag behöver gå igenom det här just nu.

Ta det om du vill, jag sväljer det helt.

Min kropp

Jag är instäng i ett skal. Ett väldekorerat, vackert skal. Inuti finns något större och starkare, men pulsen slår inte fort och hårt nog för att kunna utnyttja all kompetens. Därför är jag instängd.

Jag vill så gärna tro på själen. Livet kan inte bestå av tolkningar min hjärna gör med hjälp av mina organ och mina sinnen. Det måste finnas något mer där inne.

Människokroppen är perfektion. Min kropp är inte perfekt, och inte din heller men människokroppen är en perfekt skapelse. Det vackraste man kan tänka sig. För mig handlar mina kroppsmodifikationer om en enda sak: narcissism. Att förändra något vackert till något vackrare. Ta ett steg närmre perfektion och därmed älska min exteriör lite till.

Det finns en koppling mellan min själ och min kropp. Just nu är förbindelsen helt av, men när jag gör något extremt mot min kropp så finner plus och minus varandra igen. Det är ungefär som en orgasm. Hela tiden.

Lösa tankar

Om det inte riktigt framgått så skäms jag inte för den jag är. Jag är stolt över hur förbannat frispråkig jag är och att jag kan säga vad jag tycker, samtidigt som jag kan argumentera för mina åsikter mer än väl. För mig är det en belöning då halvrabiater kommer fram (eller skriver under korkade pseudonymer (jag fick nyligen en kommentar av en person här på bloggen som skrev att jag var "sjuk i huuvveet" och skrev under med signaturen "Äckel") utan giltigt betyg i sitt modersmål) och påpekar hur konstig jag är. Då får jag en chans att förklara mig och oftast står de där med öppen mun och gapar. De förväntar sig inte att någon som drömmer om att få hänga sig i krokar även kan öppna munnen och faktiskt formulera meningar på korrekt svenska.

Fördomar är något jag alltid förföljts av. Att växa upp i en liten by i Norrland, där fördomar är vanligare än höbalar, med högre ambitioner än att jobba på charkuteriet i lokala matbutiken har inte alltid varit det enklaste. Varje gång jag visat att jag inte nöjer mig med mediokert och att tradition är ett dödsfördömt ord som bör ifrågasättas lyfter folk på ögonbrynen och skakar på huvudet. Varför lämna något som fungerat för oss i alla år? frågar de. Varför avfärda något som korrekt bara för att majoriteten följer dessa riktlinjer? undrar jag.

Ni är bakåtsträvande och ni är dömda att leva era nio till fem-liv i en sardinburk köpt på IKEA. Och jag kommer fan inte sakna er.

Invandrare. Det ordet är nästan lika smutsigt att säga som "neger". Ofta hör man att det är okej att säga "neger" på grund av ordets ursprung, men nej, det är inte okej att använda ett så otroligt negativt ord om en folkgrupp. Detsamma håller på att hända med ordet invandrare. Jag kan inte minnas sist jag hörde ordet användas i positiv benämning. Jag mår illa.

Kan folk välkomna begreppet "mångkulturellt" istället för att fördöma det?

Ni är bakåtsträvande och ni är dömda att leva era nio till fem-liv, förtryckta och förtryckande med era enfaldiga fördomar om allt ni inte känner till. Och jag kommer fan inte sakna er.

Flockdjuret människan

Människan är ett flockdjur, inget annat. Ändå letar vi oss ut ur flocken för att stadga oss med en enskild individ. Jag har valt bort det sättet att leva och har väldigt svårt att tänka mig hur jag någonsin kommer ändra min åsikt. Varför? Jag ska försöka förklara - men att lyckas förklara detta utan att såra någon på vägen kommer bli svårt. Därför ber jag redan här så hemst mycket om ursäkt, och tillägger förklaringen att jag behöver få det här ur mig.

Efter en rejält krisande period i mitt liv valde jag att leva mitt liv lite annorlunda än tidigare. Jag bestämde mig för att i alla tänkbara situationer försöka låta bli att ha några begränsningar, att alltid tänka på vilket vis jag kan få ut så mycket njutning som möjligt, utan att skada någon annan. För mig kändes livet mediokert, vardagligt och medel-Svensson. Så ville jag inte ha det. Jag ville något annat.

Vid "vändpunkten" hade jag allt jag tänkas kunde behöva; ett lyckat förhållande med en underbar människa jag älskade och fortfarande älskar, fler vänner än någonsin, en fotoutställning att se fram emot och en skolgång som verkade mer än lovande. Men hela tiden kliade det i ryggmärgen. Jag ville bort. Jag ville något annat. Ville något nytt. Och något nytt fick jag.

Att binda mig har alltid varit en rädsla jag haft, och tanken att spendera min tid sida vid sida med en annan individ för evigt är för mig helt surrealistiskt. Ju mer jag vande mig vid att ha någon intill mig så ofta desto mer drevs tankarna iväg mot min rädsla. Var det verkligen värt det? Skulle jag skada mer om jag fortsatte istället för att sätta stopp redan nu? Ett tag visste jag varken ut eller in men till slut insåg jag att hur mycket gott en person gjorde för mig så kunde jag aldrig tillförlita mig till denne fullständigt. Jag kunde inte sätta mig i en situation jag älskade men samtidigt så desperat ville ur. Jag behövde vara själv.

Det beslutet var det tyngsta jag tagit på mycket länge - kanske någonsin. Det kändes som halva mitt hjärta slutat slå och mina lungor kollapsat av ensamheten. Jag visste att jag mist något jag skulle ångra resten av mitt liv.

Begränsning. Ett hårt ord att kalla någon man älskar. Kallt och metalliskt. Men det hjälps inte. Jag har lovat mig själv att vara ärlig. Att vara i ett förhållande var för mig en begränsning, men det handlade inte om att någon inte räckte riktigt till, det handlade om att jag inte kunde räcka till för någon. Jag är inte skapt för att leva med en annan människa, och jag är fullt övertygad om att de flesta människor inte heller är det. Det är för mig en begränsning att dela mitt liv med en människa när jag hela tiden längtar efter att träffa nya. Jag är inte anpassad för att leva ensam. Jag behöver en flock. En flock med hondjur.

Oskulden

Jag minns första gången jag fascinerades av nålar. En enda erfarenhet, en halv livstids paus, och till slut, en helt nyfödd passion.

När jag var sex-sju år fick jag ett kontors-kit med hålslagare, häftapparat, gem, pennvässare och stiftpennor av mamma och pappa. Jag var i ett kapitel av mitt liv då jag såg upp till min morfar mer än någonsin. Morfar jobbade då på kontor, och det var ungefär samtidigt jag fick syn på min första dator. Jag avgudade morfar och ville jobba på kontoret med honom. Därav kontors-kitet.

Jag var som sagt i sjuårsåldern och det var samtidigt dags för mig att upptäcka det lilla hudveck jag hade mellan bene. Om jag säger att en helt ny värld öppnade sig så överdriver jag inte. Hudvecket var askalas.

Kontors-kitet lektes med var dag inne på mitt rum, vid mitt nya skrivbord med tillhörande arkiveringsskåp och grafunderlägg. Allt var så snyggt och prydligt. Det enda som saknades var en söt sekreterare.

Hudvecket lektes med var dag inne på mitt rum, i min nya säng med tillhörande vitt nattduksbord och ett överkast med en tiger på. Allt var så snyggt och prydligt. Det enda som saknades var sexleksakerna.

Jag minns det så väl. Första gången.

Det var så förbjudet.

Jag satt på vardagsrummets plastgolv framför TVn en helt vanlig dag. Mamma var i köket - två rum bort - och jag hade mitt kontors-kit framför mig. Allt var så snyggt och prydligt. Inget låg fel. Gemen för sig, sudden för sig.

I min hand höll jag ett gem som jag böjt för att få den så rak som möjligt. Jag kikade på den och dess form. Rörde försiktigt med fingertoppen vid gemets spetts och kände hur den pastellfärgade plasten slutade och en halv millimeter stål stack ut i änden. Något med känslan fick mig att rysa - delvis av obehag men även av en sorts upprymdhet jag tidigare aldrig upplevt.

Min hand var innanför byxorna, som den brukar i dessa dagar av extremexperimentering. Idén slog mig plötslig och stenhårt. En kvick paus och en försäkran om att ingen var i närheten. Känslan sekunderna innan var precis densamma som när man står i affären och tvekar innan man snattar något, och kicken börjar ta vid. Exakt samma känsla.

Min blick hade flyttats från gemet till snoppen mellan mina fingrar. Försiktigt, försiktigt förde jag gemet närmre till det bara var ett par centimeter mellan spetsen och min hud. Försiktigt, försiktigt petade jag på min snopp på olika sätt och från olika håll.

Plötsligt hör jag mitt namn ropas från köket. Plötsligt hörs ljudet av vuxna fotsteg i hallen.

Hjärtat bultade sönder mitt sköra sjuårsbröst. Jag kände mig skyldig. Jag hade snattat och affärsbiträdet var på väg mot mig.

Men biträdet såg inte vad jag gjorde. Hon meddelade bara att maten var klar innan hon vände och gick tillbaka till sina sysslor.

Gemet låg fortfarande i min hand när mamma gått sin väg. Jag vägde det i min hand. Det var blytungt.

För första och sista gången inom de närmsta sju åren ville jag sticka mig med något vasst för min egen njutning. En enda erfarenhet, en halv livstids paus, och till slut, en nyfödd passion.

Lita på mig

Jag försöker att inte ha några begränsningar.

Jag äter kött så sällan jag kan och väljer vegetabilisk protein före animalisk så fort jag får chansen. Men jag kallar mig inte vegetarian för den sakens skull.

Jag dricker väldigt sällan alkohol eller konsumerar andra halvskumma substanser. Men jag kallar mig inte nykterist för den sakens skull.

Jag attraheras i första hand av det motsatta könet och jag har aldrig haft något sexuellt umgänge med en kille att skryta med. Men jag kallar mig inte heterosexuell för den sakens skull.

Jag älskar mig själv mer än dig och är mer än nöjd med allt som har med mig att göra. Men jag säger inte att jag är bäst i världen för den sakens skull.

Jag försöker bara att inte ha några begränsningar.

Skoltoaletter och pizza-kartonger

♠

Herregud vad jag är kåt. Typ hela tiden. Typ så där mycket så att jag blir tvungen att ha ett tidsfördrivsrunk på skoltoan varannan dag. Typ så kåt.

Att runka på skolan är ungefär som att skaka hand med en ny människa, varje gång. Först ser man människan framför sig och man längtar lite efter att få hälsa, för det är ju alltid trevligt med människor. Så sträcker man ut handen och rör vid den andras. Pulsen stiger en aning innan man öppnar munnen och hälsar. Man skakar i ett par sekunder, ler, och släpper taget. Plötsligt är det över. Den pirrande känslan man hade sekunden innan är över. Klimax är över och man är tilbaka på noll. Man går därifrån och allt är precis som innan. Man är lika kåt igen.

Ungefär så är det att runka.

Det där med att välja partner är ju väldigt omtalat. Ska man ligga med någon och andra får reda på det så är det tamigfan bäst att hon ser bra ut och inte har för lång lista med tidigare ligg på samvetet. Herregud, annars kan hon ju vara en slampa! Och det värsta som finns är väl för fan att ligga med en slampa?! Då är du ju en lika stor slampa själv och du har praktiskt taget knullat alla som tjejen knullat med. Inte så jävla ballt kanske.Men om man inte bryr sig då? Om man tycker att sex är för bra för att bry sig? Kan ni inte bara hålla käften? Är jag intresserad av vad du tycker om mitt sexliv? Visst, du kan sitta hemma i din fula jävla lägenhet med dina äckliga pizza-kartonger på bordet och vara stolt över dig själv för att du inte njuter av ditt liv med vem fan som helst. Allt medan jag ligger hemma bredvid någon med alldeles för lång lista med tidigare ligg på samvetet och säger "Var det skönt för dig med?".

Jag menar, vad gör det dig om jag ligger med någon som har legat med fler än mig? Innan jag blivit skrynklig är ju min lista dubbelt så lång som hennes ändå. Och vem fan räknar egentligen?

Kan inte folk bara ligga med vem dom vill? Helst med sina vänner och bekanta med. Herregud, sex mår du ju bra av. Längst lista när den dör vinner.