Flockdjuret människan

Människan är ett flockdjur, inget annat. Ändå letar vi oss ut ur flocken för att stadga oss med en enskild individ. Jag har valt bort det sättet att leva och har väldigt svårt att tänka mig hur jag någonsin kommer ändra min åsikt. Varför? Jag ska försöka förklara - men att lyckas förklara detta utan att såra någon på vägen kommer bli svårt. Därför ber jag redan här så hemst mycket om ursäkt, och tillägger förklaringen att jag behöver få det här ur mig.

Efter en rejält krisande period i mitt liv valde jag att leva mitt liv lite annorlunda än tidigare. Jag bestämde mig för att i alla tänkbara situationer försöka låta bli att ha några begränsningar, att alltid tänka på vilket vis jag kan få ut så mycket njutning som möjligt, utan att skada någon annan. För mig kändes livet mediokert, vardagligt och medel-Svensson. Så ville jag inte ha det. Jag ville något annat.

Vid "vändpunkten" hade jag allt jag tänkas kunde behöva; ett lyckat förhållande med en underbar människa jag älskade och fortfarande älskar, fler vänner än någonsin, en fotoutställning att se fram emot och en skolgång som verkade mer än lovande. Men hela tiden kliade det i ryggmärgen. Jag ville bort. Jag ville något annat. Ville något nytt. Och något nytt fick jag.

Att binda mig har alltid varit en rädsla jag haft, och tanken att spendera min tid sida vid sida med en annan individ för evigt är för mig helt surrealistiskt. Ju mer jag vande mig vid att ha någon intill mig så ofta desto mer drevs tankarna iväg mot min rädsla. Var det verkligen värt det? Skulle jag skada mer om jag fortsatte istället för att sätta stopp redan nu? Ett tag visste jag varken ut eller in men till slut insåg jag att hur mycket gott en person gjorde för mig så kunde jag aldrig tillförlita mig till denne fullständigt. Jag kunde inte sätta mig i en situation jag älskade men samtidigt så desperat ville ur. Jag behövde vara själv.

Det beslutet var det tyngsta jag tagit på mycket länge - kanske någonsin. Det kändes som halva mitt hjärta slutat slå och mina lungor kollapsat av ensamheten. Jag visste att jag mist något jag skulle ångra resten av mitt liv.

Begränsning. Ett hårt ord att kalla någon man älskar. Kallt och metalliskt. Men det hjälps inte. Jag har lovat mig själv att vara ärlig. Att vara i ett förhållande var för mig en begränsning, men det handlade inte om att någon inte räckte riktigt till, det handlade om att jag inte kunde räcka till för någon. Jag är inte skapt för att leva med en annan människa, och jag är fullt övertygad om att de flesta människor inte heller är det. Det är för mig en begränsning att dela mitt liv med en människa när jag hela tiden längtar efter att träffa nya. Jag är inte anpassad för att leva ensam. Jag behöver en flock. En flock med hondjur.