Flockdjuret människan

Människan är ett flockdjur, inget annat. Ändå letar vi oss ut ur flocken för att stadga oss med en enskild individ. Jag har valt bort det sättet att leva och har väldigt svårt att tänka mig hur jag någonsin kommer ändra min åsikt. Varför? Jag ska försöka förklara - men att lyckas förklara detta utan att såra någon på vägen kommer bli svårt. Därför ber jag redan här så hemst mycket om ursäkt, och tillägger förklaringen att jag behöver få det här ur mig.

Efter en rejält krisande period i mitt liv valde jag att leva mitt liv lite annorlunda än tidigare. Jag bestämde mig för att i alla tänkbara situationer försöka låta bli att ha några begränsningar, att alltid tänka på vilket vis jag kan få ut så mycket njutning som möjligt, utan att skada någon annan. För mig kändes livet mediokert, vardagligt och medel-Svensson. Så ville jag inte ha det. Jag ville något annat.

Vid "vändpunkten" hade jag allt jag tänkas kunde behöva; ett lyckat förhållande med en underbar människa jag älskade och fortfarande älskar, fler vänner än någonsin, en fotoutställning att se fram emot och en skolgång som verkade mer än lovande. Men hela tiden kliade det i ryggmärgen. Jag ville bort. Jag ville något annat. Ville något nytt. Och något nytt fick jag.

Att binda mig har alltid varit en rädsla jag haft, och tanken att spendera min tid sida vid sida med en annan individ för evigt är för mig helt surrealistiskt. Ju mer jag vande mig vid att ha någon intill mig så ofta desto mer drevs tankarna iväg mot min rädsla. Var det verkligen värt det? Skulle jag skada mer om jag fortsatte istället för att sätta stopp redan nu? Ett tag visste jag varken ut eller in men till slut insåg jag att hur mycket gott en person gjorde för mig så kunde jag aldrig tillförlita mig till denne fullständigt. Jag kunde inte sätta mig i en situation jag älskade men samtidigt så desperat ville ur. Jag behövde vara själv.

Det beslutet var det tyngsta jag tagit på mycket länge - kanske någonsin. Det kändes som halva mitt hjärta slutat slå och mina lungor kollapsat av ensamheten. Jag visste att jag mist något jag skulle ångra resten av mitt liv.

Begränsning. Ett hårt ord att kalla någon man älskar. Kallt och metalliskt. Men det hjälps inte. Jag har lovat mig själv att vara ärlig. Att vara i ett förhållande var för mig en begränsning, men det handlade inte om att någon inte räckte riktigt till, det handlade om att jag inte kunde räcka till för någon. Jag är inte skapt för att leva med en annan människa, och jag är fullt övertygad om att de flesta människor inte heller är det. Det är för mig en begränsning att dela mitt liv med en människa när jag hela tiden längtar efter att träffa nya. Jag är inte anpassad för att leva ensam. Jag behöver en flock. En flock med hondjur.

Oskulden

Jag minns första gången jag fascinerades av nålar. En enda erfarenhet, en halv livstids paus, och till slut, en helt nyfödd passion.

När jag var sex-sju år fick jag ett kontors-kit med hålslagare, häftapparat, gem, pennvässare och stiftpennor av mamma och pappa. Jag var i ett kapitel av mitt liv då jag såg upp till min morfar mer än någonsin. Morfar jobbade då på kontor, och det var ungefär samtidigt jag fick syn på min första dator. Jag avgudade morfar och ville jobba på kontoret med honom. Därav kontors-kitet.

Jag var som sagt i sjuårsåldern och det var samtidigt dags för mig att upptäcka det lilla hudveck jag hade mellan bene. Om jag säger att en helt ny värld öppnade sig så överdriver jag inte. Hudvecket var askalas.

Kontors-kitet lektes med var dag inne på mitt rum, vid mitt nya skrivbord med tillhörande arkiveringsskåp och grafunderlägg. Allt var så snyggt och prydligt. Det enda som saknades var en söt sekreterare.

Hudvecket lektes med var dag inne på mitt rum, i min nya säng med tillhörande vitt nattduksbord och ett överkast med en tiger på. Allt var så snyggt och prydligt. Det enda som saknades var sexleksakerna.

Jag minns det så väl. Första gången.

Det var så förbjudet.

Jag satt på vardagsrummets plastgolv framför TVn en helt vanlig dag. Mamma var i köket - två rum bort - och jag hade mitt kontors-kit framför mig. Allt var så snyggt och prydligt. Inget låg fel. Gemen för sig, sudden för sig.

I min hand höll jag ett gem som jag böjt för att få den så rak som möjligt. Jag kikade på den och dess form. Rörde försiktigt med fingertoppen vid gemets spetts och kände hur den pastellfärgade plasten slutade och en halv millimeter stål stack ut i änden. Något med känslan fick mig att rysa - delvis av obehag men även av en sorts upprymdhet jag tidigare aldrig upplevt.

Min hand var innanför byxorna, som den brukar i dessa dagar av extremexperimentering. Idén slog mig plötslig och stenhårt. En kvick paus och en försäkran om att ingen var i närheten. Känslan sekunderna innan var precis densamma som när man står i affären och tvekar innan man snattar något, och kicken börjar ta vid. Exakt samma känsla.

Min blick hade flyttats från gemet till snoppen mellan mina fingrar. Försiktigt, försiktigt förde jag gemet närmre till det bara var ett par centimeter mellan spetsen och min hud. Försiktigt, försiktigt petade jag på min snopp på olika sätt och från olika håll.

Plötsligt hör jag mitt namn ropas från köket. Plötsligt hörs ljudet av vuxna fotsteg i hallen.

Hjärtat bultade sönder mitt sköra sjuårsbröst. Jag kände mig skyldig. Jag hade snattat och affärsbiträdet var på väg mot mig.

Men biträdet såg inte vad jag gjorde. Hon meddelade bara att maten var klar innan hon vände och gick tillbaka till sina sysslor.

Gemet låg fortfarande i min hand när mamma gått sin väg. Jag vägde det i min hand. Det var blytungt.

För första och sista gången inom de närmsta sju åren ville jag sticka mig med något vasst för min egen njutning. En enda erfarenhet, en halv livstids paus, och till slut, en nyfödd passion.

Lita på mig

Jag försöker att inte ha några begränsningar.

Jag äter kött så sällan jag kan och väljer vegetabilisk protein före animalisk så fort jag får chansen. Men jag kallar mig inte vegetarian för den sakens skull.

Jag dricker väldigt sällan alkohol eller konsumerar andra halvskumma substanser. Men jag kallar mig inte nykterist för den sakens skull.

Jag attraheras i första hand av det motsatta könet och jag har aldrig haft något sexuellt umgänge med en kille att skryta med. Men jag kallar mig inte heterosexuell för den sakens skull.

Jag älskar mig själv mer än dig och är mer än nöjd med allt som har med mig att göra. Men jag säger inte att jag är bäst i världen för den sakens skull.

Jag försöker bara att inte ha några begränsningar.

Skoltoaletter och pizza-kartonger

♠

Herregud vad jag är kåt. Typ hela tiden. Typ så där mycket så att jag blir tvungen att ha ett tidsfördrivsrunk på skoltoan varannan dag. Typ så kåt.

Att runka på skolan är ungefär som att skaka hand med en ny människa, varje gång. Först ser man människan framför sig och man längtar lite efter att få hälsa, för det är ju alltid trevligt med människor. Så sträcker man ut handen och rör vid den andras. Pulsen stiger en aning innan man öppnar munnen och hälsar. Man skakar i ett par sekunder, ler, och släpper taget. Plötsligt är det över. Den pirrande känslan man hade sekunden innan är över. Klimax är över och man är tilbaka på noll. Man går därifrån och allt är precis som innan. Man är lika kåt igen.

Ungefär så är det att runka.

Det där med att välja partner är ju väldigt omtalat. Ska man ligga med någon och andra får reda på det så är det tamigfan bäst att hon ser bra ut och inte har för lång lista med tidigare ligg på samvetet. Herregud, annars kan hon ju vara en slampa! Och det värsta som finns är väl för fan att ligga med en slampa?! Då är du ju en lika stor slampa själv och du har praktiskt taget knullat alla som tjejen knullat med. Inte så jävla ballt kanske.Men om man inte bryr sig då? Om man tycker att sex är för bra för att bry sig? Kan ni inte bara hålla käften? Är jag intresserad av vad du tycker om mitt sexliv? Visst, du kan sitta hemma i din fula jävla lägenhet med dina äckliga pizza-kartonger på bordet och vara stolt över dig själv för att du inte njuter av ditt liv med vem fan som helst. Allt medan jag ligger hemma bredvid någon med alldeles för lång lista med tidigare ligg på samvetet och säger "Var det skönt för dig med?".

Jag menar, vad gör det dig om jag ligger med någon som har legat med fler än mig? Innan jag blivit skrynklig är ju min lista dubbelt så lång som hennes ändå. Och vem fan räknar egentligen?

Kan inte folk bara ligga med vem dom vill? Helst med sina vänner och bekanta med. Herregud, sex mår du ju bra av. Längst lista när den dör vinner.