First tattoo: Full leg.

Jag skrev detta på engelska häromdagen. Orkar inte översätta. Och det är lite upprepning av tidigare inlägg. Men ja. Enjoy!

"The worm"

Our story begins, as these stories often do, with a young boy dreaming of becoming a pirate. Pirates have wooden legs, scurvy, eye-patches and monstrous tattoos filling their big, hairy, Caribbean-sun burnt arms. I guess you know where this story is heading already.

Honestly I have no exact memory of when I encountered tattoos for the first time but I'm pretty sure it was through comic books rather than actual events from real life. I grew up in a pretty secluded village where the only ones with tattoos were the ones considered to be feared. Or maybe they just seemed scary when I was that age - I'm not really decided.

To keep things interesting let's just go with the idea that my first inspiration to get tattooed derives from the world of cartoons and move on further towards the present. As far as I can remember decorations in general always felt natural to me and since my body always has been my only home of course it felt just as natural to decorate it. I still have pictures of me at the age of five sitting in my parent's bedroom reading a book about dinosaurs with my arms covered up by rub-ons resembling the beasts I was beholding in my book. Indeed my fascination for body modification seems to have started far earlier than any person would imagine if they saw me today. For most people this is just a trend. A phase we outgrow. Necessary but unimportant. Well, we'll see about that.

It was through the song "Dig" by nu-metal band Mudvayne that I first saw heavy tattoos on legs. The music video for "Dig" was released in 2000 when I was eleven years old but it must've taken me a couple more years to find the behind-the-scene footage of the video. In it the drummer Matthew McDonough shows off his beautiful legs to the camera unveiling colorful tattoos that went all the way covering over both his legs. I was awestruck by the sight and couldn't really let go of the memory. Ever.

The next I step I took was fairly natural in the development of my perspectives: The first visit in the world of BMEzine. I read every FAQ I could get my hands on and went through the entire encyclopedia with the same eager I had read about Tyrannosaurus Rex just a few years earlier. I was mesmerized by the depth of body modification and finally started to understand the significant link between decoration of the body and its impact on ones soul. All of a sudden there was a deeper meaning behind the modification than just the aesthetic appeal. Featured experiences told me stories of men transforming themselves spiritually through their bodies physically and again my interest reached a new peak. Indefatigably I continued the search for more knowledge and the further I walked on my journey the deeper I sank into the culture. For good and for bad.



Like many others IAM and bme.com gave me a sort of false contentment about myself and who I was or wanted to be. Online I was normal, a freak even compared to the other heavily modified forum users, but in the real world my ideas and wishes seemed unorthodox to others (of course this has changed a lot by the years but I think many of you can recognize the feeling of alienation at young age and how it has affected you as adults). IAM, bme.com and the like were treacherous this way but of course it continued to feed me with information I kept hunger for, and for that I am thankful. In the encyclopedia I read about one of the most influential men in my life; Fakir Musafar. He taught and showed me things about myself and others that truly helped me clear out the path for my future. Somehow his teachings aided me to put my feelings into thoughts and words and really made things easier in pursuing my dreams. It was also through bme and Modblog that I came in contact with Little Swastika, whom I to this day state to be my absolute favorite artist in the world of body modification.

I never decided on tattooing my legs. It never came to me like a struck of lightning one day. I never thought "this is what I really want and need". Somehow I just knew. To me it felt like I had had my mind set on it since day one. I kept looking at Little Swastika's designs and there was no argue that his work was the only art I craved. And that was that.

"The cocoon"

My best friend in the whole wide world (imagine Christopher Robin and Winnie the Poo and you're getting remotely close) bought a painting from me that I had made in 2008 - a self-portrait. The painting was based on the bme calm-logo (which I found fitting since I really loved that logo and thought it was a good reference for a self portrait) but looks nothing like me , although at the time it represented my emotional side very well. On the sides of the painting are some words written in Swedish. To the right is "självrespekt" (self-respect) written in an Arabic-like font and on the left you can see "ingen skam" (no shame). The friend who bought the painting actually went to Little Swastika in Germany and got half of it - självrespekt - tattooed as a full sleeve. Like anyone would be I was very humbled by her gesture and happy that my art could inspire and make her more satisfied in life.



Our relationship possibly grew even stronger after that. Who could have though a tattoo could make a difference? On a superficial level it never did but emotionally it actually gave me a good shake. It affected to me to such an extent that I decided to honor her the same way she had. Getting the same tattoo as someone else is usually a pretty bad idea from many points of view but so far I haven't found a single reason why I shouldn't have. Apparently the tattoo she chose was highly personal for her and something she was proud of doing, and how much more personal do you get than when you make a self-portrait?

The word self-respect means a lot to me. No matter where I turn in life I always wish to look back at my achievements and think that all efforts were worth it because in the end I succeeded. I don't want to live a mediocre life. I don't want to end up without achievements. I don't want to die forgotten by the world. And to make that happen I need to respect myself and my strengths and my limits more than anything.

"The butterfly"

When I finally reached Little Swastika in November 2009 after several years of wait I was really happy with life. This was my time. He was going to help me further down the line to completion.

Once at his working place he drew the designs directly on my leg. We talked about a few ideas and discussed my vision back and forth. The major layout was finished since long in my head but the details were very vague. I said 'flower', 'självrespekt', 'sketchy', 'black' and 'pink'. He stopped to think for ten minutes and then drew the brilliant design. This was my very first tattoo so I didn't know what to expect of it. Retrospectively, I'm not one of those who enjoy the pain of tattoos.

Time flew by and to be honest I'm not sure how many hours I was under the needle. Little Swastika is incredibly fast both with designs and fillings and I didn't think time had any relevance for my experience. We split the whole tattoo into two sittings. Day one we did the flower together with its shading, the text and the few outlines for the black parts. Day two we went on filling all the black spaces. I'm not sure which I preferred. The black didn't hurt as much (partly, but we'll come to that) as the outlines and text but on the other hand was more focused on one spot at the time. As you can see on the photos the black parts were pretty large so it took a lot of my energy to endure it. He started to fill the front of my leg first moving down the thigh, knee, shin and foot and then I turned around to do the back part done. The worst covering was on my knee caps, which felt really awkward since the vibration of the needle got all the way to my tail bone and continued up my spine. Also the hock was pretty horrible with it being so sensitive. The sweat was flowing out of my body and all my muscles were tired from flexing all the time. There wasn't much left and I had gotten incredibly tired. However he did save the worst for last...



Little Swastika told me (in his cute German accent) that tattooing the butt cheeks was less like tattooing and more like "a knife stabbing you in the ass". Sure, that was intimidating to hear but I still remembered how I had endured every ordeal so far in my life and this couldn't be the worst yet.

Well.

I was wrong.

Terribly fucking wrong.

The pain caused by a mere needle going up and down the skin in the buttocks was beyond words. It wasn't like a knife stabbing. It was like a saber plowing rapidly in and out through my complete torso via the rectum. If I was to pile up all the pain I have gone through so far in my life and throw myself in it I would thrive in that pile compared to tattooing the ass. When he went over me with his machine I was screaming my lungs out, and not the fuck-that-hurts-so-bad kind of way. Rather the stupid-American-character-in-X-horror-film-gets-tortured-for-fun kind of way. No air could reach my lungs if there was the slightest pressure on my stomach so that I had to support my upper body with my elbows. If I relaxed my arms and let the torso down I felt like I was gonna vomit any second. My focus was pointed directly towards my breathing to keep a constant rhythm of breaths and make sure they were deep enough. In my hand I held a plastic bottle that was completely shredded by the time we were done from the squeezing and biting. During those minutes I experienced a proper wish for death. Had I had the choice of a bullet or five more minutes in hell the bullet had seem like a golden relief. Honestly. True fucking story. Not even trying to be funny.

So how did I feel afterwards? The moment he said the beautiful word "Done" and I could get down from the bunk I felt something really awesome. The torture I had just abided made me feel incredibly alive afterwards. The fantastic restfulness in my body was stronger than anything I had felt before. It was... I don't know. Empowering.

Yes, that's the word.



I looked at myself in the mirror and stood before it both in awe and disgust. With a stare on both my legs I felt so unnatural. This was just so very wrong. What had I done? It seemed so weird and alien that leg I was looking at. How did this happen? Why do I feel like this? And then I realized. My reaction was not directed to my beautiful left leg, it was the empty white page that still was left untouched that felt so unfamiliar. I kept looking at it and wondered how I could ever have lived without a black leg. The right leg seemed so strange to me and yet I should be very much used to the look of it after 20 years attached to it.

A very peculiar discovery. Peculiar indeed.

suspensionüberalles

För en vecka sedan fick jag uppleva min andra suspension. Och den upplevelsen var perfektion.

Många frågar mig hur det känns, varför jag gör det, om det gör hemskt ont och alla andra tänkbara frågor som dyker upp i huvudet när man ser någon hänga i krokar. Många är till och med "men usch, det är ju han som hänger i krokar - då är han säkert jättekonstig."

Fine. Jag köper det. Det är en jävligt underlig aktivitet.

a) Det gör ont.
b) Det kostar pengar.
c) Det tar upp dyrbar tid.
d) Det anses vara konstigt och man riskerar därmed att få en etikett som inte alltid är helt fördelaktig.

Well, I got my arguments.

a) Det gör oftast mindre ont än man föreställer sig och smärtan tonas generellt ut väldigt snabbt.
b) Ja, det kostar pengar, men det gör även allt annat i livet också och hur jag än vrider och vänder på det så känns upplevelsen för mig ovärderlig. Det är dessutom inga fantasisummor vi pratar om.
c) Tid är pengar och alla vet vi ju att konsumtion är det viktigaste i livet. Fast det är klart. Skippar man krogen två-tre helger så har man plötsligt råd att testa något som för de flesta är en livsförändrande upplevelse.
d) Man kan alltid vara anonym. Ingen annan än du och din utövare behöver någonsin veta vad du gjort.

Fast varför argumentera? Jag behöver inte övertyga dig. Erfarenheten är helt min och egentligen skriver jag det här för att ge dig min sida av det hela, inte få dig att sticka krokar i kroppen. My body, my temple, my choice liksom. Men det vet du ju redan.




Nu och då

Det var en rejäl skillnad i känslan denna gång och förra gången. Förmodligen kommer inget (kanske någonsin) kunna toppa den känsla jag hade första gången jag hängde. Det var helt sinnessjukt, och inga ord i vår vokabulär kan möjligtvis kombineras till adjektivsprudlande meningar för att göra känslan rättvis. Men den här gången var annorlunda. Det finns nog inget bättre sätt att få dig att förstå förutom att säga så här: Om första gången var en orgasmisk kaskad av välbehag så var detta en lekfull karusell av glädje. Prettoformulering? I don't give a damn.

Efteråt var jag så oerhört lycklig - båda gångerna - men om första gången var en dörröppning var det här en orientering på andra sidan. Där euforin slutade när jag gjorde min "Coma" tog glädjeruset mig vidare i min "Suicide". Känslorna är så överväldigande starka vid en suspension men ändå sublima nog att kunna vara greppbara. Det är ofattbart men ändå helt självklart.

Den största skillnaden mellan de båda gångerna tordes vara smärtan.

Jag vet inte om det var på grund av krokarnas placering men att pierca huden och få dem isatta var verkligen enkelt den här gången. Vid min första hängning var inte krokandet särskilt farligt heller men den här gången kände jag mig verkligen stark. Det var så befriande att upptäcka att smärtan jag var rädd för innan inte berörde mig. Det var en vacker känsla.




Att lyfta den här gången gick jättebra. Efter ett par minuters stretching och vägande fram och tillbaka för att vänja mig vid den där konstiga känslan att någonting drar mig mot luften lämnade fötterna marken och hela jag var en svallvåg av välmående. Det som möjligtvis kunde identifieras som smärta byttes genast ut mot ett översköljande välbehag. Det var helt enormt.

Resten av resan är ett enda töcken av dimmande eufori. Med fantastisk musik i öronen och vänner som gungade mig fram och tillbaka försvann allt vad vardag och måsten heter. Vid det tillfället var jag verkligen jag.



Efter vad som kändes som ett par sekunder och en halv evighet på samma gång sänktes jag ner till marken igen. Och tro mig på orden när jag säger att en människa som varit i luften upphängd i krokar och får komma ner på jorden igen känner sig som en kolossalt tung klump. När man når marken och gravitationen slår tillbaka i solarplexus känns det som om hela världen sätter sig på ens axlar och pressar ner kroppen samtidigt som det snarare verkar som om allt blir vakuum och inget kan på bättre sätt få en att känna sig helt fri från kvantfysikens krafter. Det är underligt, det är påfrestande och det är underbart. Kort sagt: allt blir upp och ner, in och ut, och alla andra aviga sidor man nu kan ha.




Efter att ha hängt själv en lång stund möttes jag och Yukiko upp för en "Spinning beam". Idén är mycket enkel: En lång balk med öglor i vardera ände och en fast punkt i mitten ger två personer chansen att snurra runt i en cirkel, åka upp och ner och samtidigt rotera runt sin egen axel. Helt enkelt är det en gunga för vuxna.

Jag säger bara ett ord: latjo!

Klura på det här ett tag nu. Läs ovanstående hur underbart och fullkomligt fenomenalt det är att hänga själv och föreställ er sedan att vi tar det till en nivå där man delar upplevelsen med någon annan. I en enorm gungställning. Latjo.

Vi snurrade och skrattade och stönade och tjöt och log och skuttade och försvann i ett virrvarr av eufori. Gastronomiskt!



Efter den dagen känns det rätt självklart att suspensions är något jag kommer behöva mer av.

Åt helvete med kontorsjobb.
Åt helvete med kriser.
Åt helvete med trivialiteter.

Heja livet.

Welcome to Rivendale, Mr. Anderson

Idag är det bara två veckor kvar till jag åker till Tyskland för att tatueras. Onsdag förmiddag går flyget mot Zürich varifrån jag sen tar mig med tåg till Radolfzell i Tyskland. Just nu är min hud helt ren från det ädla bläcket så under mina två dagar i studion hoppas jag förgylla min kropp med vackra dekorationer.





Varför åka ända till Tyskland för att tatuera mig? Det kanske är svårt att förstå men jag vill nästan låta bilderna här tala för sig själva. Jag tatuerar mig inte för att följa ett mode eller "för att få det gjort" som så många andra gör (erkänn det eller ej). Det är fullt så enkelt att det bara finns en handfull artister jag skulle låta röra min hud och den bästa av dem alla bor i Tyskland.

Det finns ingen anledning för mig att knalla in på första bästa studio och plocka ner en flash från väggen gjord av en artist jag varken respekterar eller beundrar. Visst, det kryllar av duktiga tatuerare i vårt avlånga land, men det handlar inte om att vara tekniskt överlägsen utan om att skapa ett konstverk som talar till hjärtat. Det är få som kan det.





Sen måste väl även erkännas att det inte enbart handlar om överlägsenheten hos min valda tatuerare. Det är även något av en ritual, och valet av motiv är väl anknutet till den transformation jag önskar göra. Låt mig säga så här: Det är inte två svalor och ett hjärta som ska tatueras...

Så länge jag kan minnas har jag längtat efter dagen då jag tatuerar mig. Men bråttom har jag inte haft! Jag valde att vänta just för att det är så pass stort och viktigt för mig och jag tror inte att jag vore redo för min lilla förvandling för ett eller två år sedan. Idag känns det som en naturlig del av mig. En "rite of passage" om du vill. Jag skiter i vilket. För mig handlar det om att ta mig från där jag står i mitt liv idag till en annan, högre, nivå. Må det så bara vara en avbildning av något vackert på mitt skinn med det döljer sig betydligt mer än så under ytan.

Kalla mig pretto. Det handlar aldrig någonsin om din åsikt i alla fall. Visst är det tufft att vara obetydlig?





Så vem är då denna gudabenådade konstnär? Marc från Swastika Freakshop är mannen som kommer göra mig vacker. Enligt mig finns ingen bättre passad man till jobbet. Det är perfektion på hud.

Svastikor? Oh, my! Ja, det är kontroversiellt att tatuera in en svastika på en annan människas hud men om du inte förstår att det här inte har något som helst att göra med de fascistiska värderingar som blev så populära i Europa under slutet av 30-talet, läs då detta.

Nog för att nynazism är intressant nog för att fascineras av svastikor men det är väl kanske inte en vidare trevlig anledning att tatuera in skiten på kroppen.

Kommer jag ha den mångtförbannade (och väldigt missförstådda) symbolen på min kropp vid hemkomst 15 november? Skit i det du! Eller kolla på bilderna när de slängs upp här.





Hoppas jag inte låter alltför bitter i detta inlägg. Jag är bara så trött på att förklara och försvara mina val i livet. Som om det vore upp till dig vad jag gör med min kropp och mina pengar. Verkar det idioti för dig att jag åker för att förverkliga mina drömmar i ett annat land? Well, fuck you then! Verkar jag konstig som inte går till grannen och gaddar mig när det är så du gör? Fuck you, fuck you very much!

Och jag vill absolut inte klanka ner på andra eller deras val i det här inlägget. Du får jättegärna ge fan i att åka till Tyskland för min del. Så länge du blir nöjd är jag en glad lax. Men kom då inte här och påstå att du skulle gjort ett annat val i min situation, för där har du med absolut aldrig varit.

"It's time for you to experience it on your own level.
Because you can't experience it on mine"

- Joe Aylward

Suspensionüberalles!

Frankie goes to Holly... Malmö!


Fuck me sideways, 21 november är det jag som gör en knee suspension i Malmö :D Damn!

Med lite tur har Concrete Jungle Tribe hittat en lucka 21 november så jag kan göra min andra suspension. Good news, in deed!

Det har gått på tok för lång tid sedan sist! Om platsen finns kvar när lönen kommer och ekonomin tillåter tar jag första bästa tåg till Malmö.

Upp

Klockan är två minuter i nio och jag har tjugo färska sår i kroppen.

Jag är utmattad både köttsligt och sinnligt på ett sätt jag inte kan minnas att jag varit förr. Det är frustrerande för jag har så mycket jag vill göra, så mycket jag vill säga, men samtidigt är det oerhört rofyllt. Tro mig när jag säger att i natt kommer jag sova lika tungt som en nyfödd.

För åtta timmar sedan gjorde jag min första suspension - en ritual jag mentalt förberett mig för i fyra år. Varför man vill göra en suspension är för många obegripligt, och det förstår jag. För mig fanns det flera anledningar och de flesta var grundade i nyfikenhet. Dels ville jag se gränsen för min förmåga. Att fästa 4 mm tjocka köttkrokar i huden är inget människokroppen är anpassad för och den reagerar därmed därefter. Möjligheten att kunna säga "jag klarade det" efter att ha satt mig i en situation som till synes är omöjlig att ta mig ur utan att backa undan vore belöning nog. En andra anledning var möjligheten att kunna sväva fritt. Enligt andras erfarenheter domnar huden bort och kroppen försätts i ett sorts chocktillstånd som närmast kan beskrivas vid att flyga. Om deras historier ens var i närheten av verkligheten så ville jag uppleva det. Den största och förmodligen mest uppenbara anledningen var adrenalinet och endorfinerna. Vid en traumatisk upplevelse bokstavligen sprutar det hormoner i kroppen. Människor som hoppar fallskärm, spelar poker eller tävlingsdansar har känt samma sak.

Med facit i hand kan jag bara säga en sak: Precis så var det!

Samtidigt vill jag mena att det var väldigt långt från hur jag föreställt mig. Och det är nu den långa förklaringen kommer.

Den typen av suspension jag gjorde kallas för "coma" just för att den som hänger ser ut att vara i dvala. Kroppen är helt horisontell och alla krokar fäst på kroppens framsida. Jag valde coma för att jag ansåg att om jag skulle uppleva tyngdlöshet så skulle jag göra det svävandes på rygg. Coma görs vanligen med minst åtta krokar beroende på personens vikt och önskemål. Jag hade tio krokar.

Steg ett i att göra en suspension är att rengöra huden. Desinfektionstvål och sprit är det som gäller, munskydd och gummihandskar likaså (googla kortkontamination så förstår du vad det handlar om). Steg två blir att rita ut var ingångs- och utgångshål blir i kroppen. Steg tre är att fästa krokarna. Det är här någonstans folk börjar blunda och gör grimaser.

Det som skiljde sig mest från min vision var smärtnivån. Jag var väl medveten om att tio stycken krokar, vardera mantlade med 5 mm kanyler, skulle träs genom min kropp. Min smärtgräns är inte omänskligt hög och om sanningen ska fram tycker jag att ett nyp kan göra nog så ont Krokarna pressades igenom parvis av två personer samtidigt. Jag andades in. Jag andades ut. Krokarna var i. Vissa gjorde att jag började blöda, andra drog med sig kroppsfet ut. Mysigt.

Den första positiva vågen kom när jag insåg att det inte gjorde särskilt ont. Eller snarare att jag inte lät det göra ont. Det var så oerhört mäktigt att veta att jag kunde fokusera på mig själv istället för min smärta - att den inte bekom mig. När jag låg på bordet med alla tio krokar i kroppen och med den känslan i magen så visste jag att jag skulle kara det och att det skulle bli helt fantastiskt.

När alla krokar, linor, änterhakar, knutar och människor var där de skulle vara började min upplevelse på allvar. Sakta, sakta drogs repet som länkade alla krokar. Sakta, sakta sträcktes mitt skinn ut och min kropp började lätta. Här börjar det helt fantastiska. Det som jag trodde skulle vara en ryslig smärta var istället ett starkt tryck och en brännande intensitet i min kropp. Självklart fanns där en smärta, förmodligen mycket värre än något jag uthärdat förr, men jag hade fullständig fokus och jag har inget minne av att tappa kontrollen över den.

De höjde mig så att mitt skinn var utsträckt maximalt och jag bad dem stanna. Min kropp var statisk i några sekunder så att jag skulle kunna vänja mig vid den underliga känslan. Två tankar for genom mitt huvud:

1. "Herregud, ta mig härifrån! Så här konstigt ska inte en kropp må! Varför gör jag så här mot mig själv?"

2. "Herregud, hissa upp mig! Det enda som stoppar mig nu ären rädsla jag redan bevisat att jag kan övervinna. Det här är helt underbart!"

Nu kommer ett av de starkaste ögonblicken i mitt liv. Det är nu jag beordrar min kropp att uthärda smärtan, traumat, chocken, energin, intensiteten och gravitationen. Efter att ha vilat min kropp ett par sekunder i det läge där krokarna känns som mest signalerade jag med handen att de skulle hissa upp mig.

Upp, upp, upp...

Väl i luften var det tre perioder som var så oerhört tillfredsställande att jag inte kan finna ord starka nog. Den första perioden var den första minuten efter att jag lämnat bänken. En otrolig självkänsla sköljde över mig när jag insåg att jag enkelt klarade av att göra det jag drömt om att göra i fyra år men aldrig trott mig kunna klara av utan att få kämpa livet ur mig. När jag väl hängde från tio krokar i den tomma luften med ögonen slutna och med en enorm fokus på mig själv, min andning, min tankegång och varje procentenhet av min kropp så var min enda tanke "nu klarar jag vad som helst." Den andra perioden kom några minuter senare. Den slog i magen som en slägga i solarplexus; när jag började gunga. Känslan som slog mig såhårt var så oerhörd och mäktig att den aldrig går att beskriva. Ruset av adrenalin och endorfiner som pumpade genom mig var den mäktigaste känslan jag upplevt till denna dag. Inget negativt fanns kvar i mitt liv. Allt som inte kretsade kring det ögonblick jag just precis upplevde var borta. Det enda som fanns kvar var ett glimmer av allt underbart och skönt i hela världen. Det fanns ingen smärta, det fanns inga hinder: Jag hade klivit över dem alla. Jag var den enda kraften imitt liv som var mäktig nog att ta mig till mina mål. Det ruset jag fick talade om för mig att om jag kan kontrollera min rädsla så finns inga hinder stora nog. Jag kan kliva över dem alla.

Den tredje och sista perioden var den som var starkast fysiskt. Detta var när jag hissades ner och återvände till bänken. Aldrig tidigare hade jag upplevt hur tung min kropp är. När jag landade hände något mycket märkligt och jag kan fortfarande inte bestämma mig för om trycket lättade eller blev helt enormt. Det var som om hela världen pressade sig mot min kropp men orkade inte trycka ner mig tillräckligt utan gav plötsligt vika. Eftersom jag inte känt trycket innan var det helt fantastiskt när det försvann.

Jag var lätt och jag var tung. Jag var enkel och jag var komplex. Jag var allt mellan djävulen och gud.

Jag anser mig inte skilja mig avsevärt från de flesta andra individer som aldrig skulle göra något liknande. Faktum är att jag tror det enbart handlar om att jag ser smärtan som ett hinder att ta mig över medan andra ser smärta som en fiende att fly från. Jag vägrar fly från något så trivialt. Jag vägrar fly alls.

Tidigare trodde jag mig kunna möta för stora hinder. Det har jag nu slutat tro.