söndag, december 20, 2009

sauna

Jag har alkohol i blodet.
Termometern skvallrade om 80 grader inne i bastun.
Hett nog att min ölburk ska kunna bränna mina läppar.
När vi hällde vatten på elementets hettande stenar avdunstade det så fort att man nästan kunde höra de smärtsamma skriken från vätebindningar som bröts itu.
Utanför var det 100 graders skillnad i temperatur. Med 20 minusgrader skymdes kvicksilversträngen av ett tjockt lager av renaste is.
Jag badade i snö. Jag rökte min första cigarett på 7 dagar. I snön. Mina fötter dolda i vitt pulver. Pulserande smärta.
Armhävningar i fruset vatten och vinterluft. Du borde prova det. Min kropp nästan knäckt, likt en kall sten skållad av kokande vatten.
Jag kunde känna min puls i varje molekyl i min kropp. Vibrationer i huden.
När kroppen träffar snön känns det som om tvåhundra miljoner nålar penetrerar huden. Och du kan inte fatta om det är en vacker känsla att omfamna eller en hemsk känsla att avsky. Man får besluta sig för något mittemellan, rymma åter till bastuns trygghet.
Jag tänkte på Soundtape. Jag tänkte på en massa saker. Jag tänkte på mig.
Jag slog huvudet mot mig själv och vaknade.
Jag ville aldrig att det skulle sluta.
Men jag ger upp. Slutligen. Du skulle också ge upp.
Och efteråt kan man inte säga om man gav upp eller om man bara bestämt sig för att man har fått tillräckligt och att det är okej med tillräckligt.
Men skit i det.

Jag har alkohol i blodet och du borde verkligen, verkligen inte bry dig om mig.

fredag, december 18, 2009

kvällsdopp

Photobucket

Klockan är några minuter över midnatt och jag rannsakar mig själv.

Är det en känsla?
Eller luras jag bara att tro att där finns något dylikt?

Ska det vara så svårt att älska en annan människa?
Det verkar så självklart.

Ubi amor, ibi dolor.

torsdag, december 03, 2009

First tattoo: Full leg.

Jag skrev detta på engelska häromdagen. Orkar inte översätta. Och det är lite upprepning av tidigare inlägg. Men ja. Enjoy!

"The worm"

Our story begins, as these stories often do, with a young boy dreaming of becoming a pirate. Pirates have wooden legs, scurvy, eye-patches and monstrous tattoos filling their big, hairy, Caribbean-sun burnt arms. I guess you know where this story is heading already.

Honestly I have no exact memory of when I encountered tattoos for the first time but I'm pretty sure it was through comic books rather than actual events from real life. I grew up in a pretty secluded village where the only ones with tattoos were the ones considered to be feared. Or maybe they just seemed scary when I was that age - I'm not really decided.

To keep things interesting let's just go with the idea that my first inspiration to get tattooed derives from the world of cartoons and move on further towards the present. As far as I can remember decorations in general always felt natural to me and since my body always has been my only home of course it felt just as natural to decorate it. I still have pictures of me at the age of five sitting in my parent's bedroom reading a book about dinosaurs with my arms covered up by rub-ons resembling the beasts I was beholding in my book. Indeed my fascination for body modification seems to have started far earlier than any person would imagine if they saw me today. For most people this is just a trend. A phase we outgrow. Necessary but unimportant. Well, we'll see about that.

It was through the song "Dig" by nu-metal band Mudvayne that I first saw heavy tattoos on legs. The music video for "Dig" was released in 2000 when I was eleven years old but it must've taken me a couple more years to find the behind-the-scene footage of the video. In it the drummer Matthew McDonough shows off his beautiful legs to the camera unveiling colorful tattoos that went all the way covering over both his legs. I was awestruck by the sight and couldn't really let go of the memory. Ever.

The next I step I took was fairly natural in the development of my perspectives: The first visit in the world of BMEzine. I read every FAQ I could get my hands on and went through the entire encyclopedia with the same eager I had read about Tyrannosaurus Rex just a few years earlier. I was mesmerized by the depth of body modification and finally started to understand the significant link between decoration of the body and its impact on ones soul. All of a sudden there was a deeper meaning behind the modification than just the aesthetic appeal. Featured experiences told me stories of men transforming themselves spiritually through their bodies physically and again my interest reached a new peak. Indefatigably I continued the search for more knowledge and the further I walked on my journey the deeper I sank into the culture. For good and for bad.



Like many others IAM and bme.com gave me a sort of false contentment about myself and who I was or wanted to be. Online I was normal, a freak even compared to the other heavily modified forum users, but in the real world my ideas and wishes seemed unorthodox to others (of course this has changed a lot by the years but I think many of you can recognize the feeling of alienation at young age and how it has affected you as adults). IAM, bme.com and the like were treacherous this way but of course it continued to feed me with information I kept hunger for, and for that I am thankful. In the encyclopedia I read about one of the most influential men in my life; Fakir Musafar. He taught and showed me things about myself and others that truly helped me clear out the path for my future. Somehow his teachings aided me to put my feelings into thoughts and words and really made things easier in pursuing my dreams. It was also through bme and Modblog that I came in contact with Little Swastika, whom I to this day state to be my absolute favorite artist in the world of body modification.

I never decided on tattooing my legs. It never came to me like a struck of lightning one day. I never thought "this is what I really want and need". Somehow I just knew. To me it felt like I had had my mind set on it since day one. I kept looking at Little Swastika's designs and there was no argue that his work was the only art I craved. And that was that.

"The cocoon"

My best friend in the whole wide world (imagine Christopher Robin and Winnie the Poo and you're getting remotely close) bought a painting from me that I had made in 2008 - a self-portrait. The painting was based on the bme calm-logo (which I found fitting since I really loved that logo and thought it was a good reference for a self portrait) but looks nothing like me , although at the time it represented my emotional side very well. On the sides of the painting are some words written in Swedish. To the right is "självrespekt" (self-respect) written in an Arabic-like font and on the left you can see "ingen skam" (no shame). The friend who bought the painting actually went to Little Swastika in Germany and got half of it - självrespekt - tattooed as a full sleeve. Like anyone would be I was very humbled by her gesture and happy that my art could inspire and make her more satisfied in life.



Our relationship possibly grew even stronger after that. Who could have though a tattoo could make a difference? On a superficial level it never did but emotionally it actually gave me a good shake. It affected to me to such an extent that I decided to honor her the same way she had. Getting the same tattoo as someone else is usually a pretty bad idea from many points of view but so far I haven't found a single reason why I shouldn't have. Apparently the tattoo she chose was highly personal for her and something she was proud of doing, and how much more personal do you get than when you make a self-portrait?

The word self-respect means a lot to me. No matter where I turn in life I always wish to look back at my achievements and think that all efforts were worth it because in the end I succeeded. I don't want to live a mediocre life. I don't want to end up without achievements. I don't want to die forgotten by the world. And to make that happen I need to respect myself and my strengths and my limits more than anything.

"The butterfly"

When I finally reached Little Swastika in November 2009 after several years of wait I was really happy with life. This was my time. He was going to help me further down the line to completion.

Once at his working place he drew the designs directly on my leg. We talked about a few ideas and discussed my vision back and forth. The major layout was finished since long in my head but the details were very vague. I said 'flower', 'självrespekt', 'sketchy', 'black' and 'pink'. He stopped to think for ten minutes and then drew the brilliant design. This was my very first tattoo so I didn't know what to expect of it. Retrospectively, I'm not one of those who enjoy the pain of tattoos.

Time flew by and to be honest I'm not sure how many hours I was under the needle. Little Swastika is incredibly fast both with designs and fillings and I didn't think time had any relevance for my experience. We split the whole tattoo into two sittings. Day one we did the flower together with its shading, the text and the few outlines for the black parts. Day two we went on filling all the black spaces. I'm not sure which I preferred. The black didn't hurt as much (partly, but we'll come to that) as the outlines and text but on the other hand was more focused on one spot at the time. As you can see on the photos the black parts were pretty large so it took a lot of my energy to endure it. He started to fill the front of my leg first moving down the thigh, knee, shin and foot and then I turned around to do the back part done. The worst covering was on my knee caps, which felt really awkward since the vibration of the needle got all the way to my tail bone and continued up my spine. Also the hock was pretty horrible with it being so sensitive. The sweat was flowing out of my body and all my muscles were tired from flexing all the time. There wasn't much left and I had gotten incredibly tired. However he did save the worst for last...



Little Swastika told me (in his cute German accent) that tattooing the butt cheeks was less like tattooing and more like "a knife stabbing you in the ass". Sure, that was intimidating to hear but I still remembered how I had endured every ordeal so far in my life and this couldn't be the worst yet.

Well.

I was wrong.

Terribly fucking wrong.

The pain caused by a mere needle going up and down the skin in the buttocks was beyond words. It wasn't like a knife stabbing. It was like a saber plowing rapidly in and out through my complete torso via the rectum. If I was to pile up all the pain I have gone through so far in my life and throw myself in it I would thrive in that pile compared to tattooing the ass. When he went over me with his machine I was screaming my lungs out, and not the fuck-that-hurts-so-bad kind of way. Rather the stupid-American-character-in-X-horror-film-gets-tortured-for-fun kind of way. No air could reach my lungs if there was the slightest pressure on my stomach so that I had to support my upper body with my elbows. If I relaxed my arms and let the torso down I felt like I was gonna vomit any second. My focus was pointed directly towards my breathing to keep a constant rhythm of breaths and make sure they were deep enough. In my hand I held a plastic bottle that was completely shredded by the time we were done from the squeezing and biting. During those minutes I experienced a proper wish for death. Had I had the choice of a bullet or five more minutes in hell the bullet had seem like a golden relief. Honestly. True fucking story. Not even trying to be funny.

So how did I feel afterwards? The moment he said the beautiful word "Done" and I could get down from the bunk I felt something really awesome. The torture I had just abided made me feel incredibly alive afterwards. The fantastic restfulness in my body was stronger than anything I had felt before. It was... I don't know. Empowering.

Yes, that's the word.



I looked at myself in the mirror and stood before it both in awe and disgust. With a stare on both my legs I felt so unnatural. This was just so very wrong. What had I done? It seemed so weird and alien that leg I was looking at. How did this happen? Why do I feel like this? And then I realized. My reaction was not directed to my beautiful left leg, it was the empty white page that still was left untouched that felt so unfamiliar. I kept looking at it and wondered how I could ever have lived without a black leg. The right leg seemed so strange to me and yet I should be very much used to the look of it after 20 years attached to it.

A very peculiar discovery. Peculiar indeed.

fredag, november 27, 2009

suspensionüberalles



För en vecka sedan fick jag uppleva min andra suspension. Och den upplevelsen var perfektion.

Många frågar mig hur det känns, varför jag gör det, om det gör hemskt ont och alla andra tänkbara frågor som dyker upp i huvudet när man ser någon hänga i krokar. Många är till och med "men usch, det är ju han som hänger i krokar - då är han säkert jättekonstig."

Fine. Jag köper det. Det är en jävligt underlig aktivitet.

a) Det gör ont.
b) Det kostar pengar.
c) Det tar upp dyrbar tid.
d) Det anses vara konstigt och man riskerar därmed att få en etikett som inte alltid är helt fördelaktig.

Well, I got my arguments.

a) Det gör oftast mindre ont än man föreställer sig och smärtan tonas generellt ut väldigt snabbt.
b) Ja, det kostar pengar, men det gör även allt annat i livet också och hur jag än vrider och vänder på det så känns upplevelsen för mig ovärderlig. Det är dessutom inga fantasisummor vi pratar om.
c) Tid är pengar och alla vet vi ju att konsumtion är det viktigaste i livet. Fast det är klart. Skippar man krogen två-tre helger så har man plötsligt råd att testa något som för de flesta är en livsförändrande upplevelse.
d) Man kan alltid vara anonym. Ingen annan än du och din utövare behöver någonsin veta vad du gjort.

Fast varför argumentera? Jag behöver inte övertyga dig. Erfarenheten är helt min och egentligen skriver jag det här för att ge dig min sida av det hela, inte få dig att sticka krokar i kroppen. My body, my temple, my choice liksom. Men det vet du ju redan.




Nu och då

Det var en rejäl skillnad i känslan denna gång och förra gången. Förmodligen kommer inget (kanske någonsin) kunna toppa den känsla jag hade första gången jag hängde. Det var helt sinnessjukt, och inga ord i vår vokabulär kan möjligtvis kombineras till adjektivsprudlande meningar för att göra känslan rättvis. Men den här gången var annorlunda. Det finns nog inget bättre sätt att få dig att förstå förutom att säga så här: Om första gången var en orgasmisk kaskad av välbehag så var detta en lekfull karusell av glädje. Prettoformulering? I don't give a damn.

Efteråt var jag så oerhört lycklig - båda gångerna - men om första gången var en dörröppning var det här en orientering på andra sidan. Där euforin slutade när jag gjorde min "Coma" tog glädjeruset mig vidare i min "Suicide". Känslorna är så överväldigande starka vid en suspension men ändå sublima nog att kunna vara greppbara. Det är ofattbart men ändå helt självklart.

Den största skillnaden mellan de båda gångerna tordes vara smärtan.

Jag vet inte om det var på grund av krokarnas placering men att pierca huden och få dem isatta var verkligen enkelt den här gången. Vid min första hängning var inte krokandet särskilt farligt heller men den här gången kände jag mig verkligen stark. Det var så befriande att upptäcka att smärtan jag var rädd för innan inte berörde mig. Det var en vacker känsla.




Att lyfta den här gången gick jättebra. Efter ett par minuters stretching och vägande fram och tillbaka för att vänja mig vid den där konstiga känslan att någonting drar mig mot luften lämnade fötterna marken och hela jag var en svallvåg av välmående. Det som möjligtvis kunde identifieras som smärta byttes genast ut mot ett översköljande välbehag. Det var helt enormt.

Resten av resan är ett enda töcken av dimmande eufori. Med fantastisk musik i öronen och vänner som gungade mig fram och tillbaka försvann allt vad vardag och måsten heter. Vid det tillfället var jag verkligen jag.



Efter vad som kändes som ett par sekunder och en halv evighet på samma gång sänktes jag ner till marken igen. Och tro mig på orden när jag säger att en människa som varit i luften upphängd i krokar och får komma ner på jorden igen känner sig som en kolossalt tung klump. När man når marken och gravitationen slår tillbaka i solarplexus känns det som om hela världen sätter sig på ens axlar och pressar ner kroppen samtidigt som det snarare verkar som om allt blir vakuum och inget kan på bättre sätt få en att känna sig helt fri från kvantfysikens krafter. Det är underligt, det är påfrestande och det är underbart. Kort sagt: allt blir upp och ner, in och ut, och alla andra aviga sidor man nu kan ha.




Efter att ha hängt själv en lång stund möttes jag och Yukiko upp för en "Spinning beam". Idén är mycket enkel: En lång balk med öglor i vardera ände och en fast punkt i mitten ger två personer chansen att snurra runt i en cirkel, åka upp och ner och samtidigt rotera runt sin egen axel. Helt enkelt är det en gunga för vuxna.

Jag säger bara ett ord: latjo!

Klura på det här ett tag nu. Läs ovanstående hur underbart och fullkomligt fenomenalt det är att hänga själv och föreställ er sedan att vi tar det till en nivå där man delar upplevelsen med någon annan. I en enorm gungställning. Latjo.

Vi snurrade och skrattade och stönade och tjöt och log och skuttade och försvann i ett virrvarr av eufori. Gastronomiskt!



Efter den dagen känns det rätt självklart att suspensions är något jag kommer behöva mer av.

Åt helvete med kontorsjobb.
Åt helvete med kriser.
Åt helvete med trivialiteter.

Heja livet.

onsdag, november 18, 2009

Aftermath

Jaha. Några dagar senare alltså. Hur mår då mitt ben?
Svullnaden (som var enorm) har gått ner så gott som helt och den döda huden har börjat falla av. Varje morgon ligger det en fin samling svärtade hudflagor på lakanet. Känns inte jättefräscht men det är väl ett måste, antar jag.




Jag har även kommit på ett par saker som jag vill nämna.

Det här var min absolut första tatuering, och ja, den blev stor som satan. Men inte kan jag väl säg att "jag har en tatuering"? Det är ju liksom inte en tatuering som i ett motiv. Kan man verkligen säga så om vad jag har? Jag har väl snarare en halv taturing med tanke på att det högra benet är helt blankt och fult. Att jag är tatuerad kan jag gå med på men att kalla det för "ett motiv" eller "en tatuering" tycker jag känns lite fel.

En annan tanke som slog mig idag var min reaktion på det hela. När Marc lagt ifrån sig maskinen, spritat av mig och torkat mig ren från blod, och jag äntligen fick ställa mig framför spegeln for denna tanke genom mitt huvud: "vilket konstigt ben jag har. Det är alldeles vitt". Jag syftade alltså på mitt högra ben - det ben som fortfarande såg ut som innan min Tysklandsresa. Det känns verkligen naturligt att ha ett stort konstverk på benet medan det där andra, långa bredvid känns om möjligt ännu mer främmande än innan tatuerandet.

Jag vet inte riktigt vad jag vill komma fram till mer än att jag är otroligt nöjd och känner mig mer hemma i min kropp idag. Längtan efter läkt hud är verkligen enorm.

Och det här blogginlägget saknar verkligen struktur. Förlåt.

måndag, november 16, 2009

Mr Fancypants





Att tatuera sig i Tyskland innebär en del problem. Dels är de logistiska, dels är de korkade. De korkade problemen är i form av frågor, och de vanligaste tänkte jag försöka besvara här.

Varför åka till das Vaterland?

Helt enkelt för att det på vår jord finns ett tiotal konstnärer pysslandes med människohuden som faktiskt är värda namnet. Vi har bl.a fransosen Lionel, brasilianerna på Life under Zen, och så har vi även den eminente Little Swastika från Swastika Freakshop i Radolfzell, Tyskland. Dessa ovan nämnda artister har en gemensam nämnare: de är några av de jag anser vara de bästa tatuerarna i världen, och tamigfan är inte Little Swastika (Marc) den bästa! Ge mig då en enda bra anledning till att inte knalla dit för att få min kropp fulländad. Enough said.

Men han gör ju såna där hakkors, eller vad de heter!

Jadu, så kan det vara. Om dina samhällsorienterade kunskaper sträcker sig längre än till lågstadienivå så vet även du att Addemannen inte var den första att använda symbolen. Jag tänker inte gå vidare inpå ämnet men om du inte själv förstår att varken Marc, jag eller någon annan av hans kunder använder våra hudar för att sprida nynazistisk propaganda så har jag bara en sak att säga: Det är INTE menat som nynazistisk propaganda.

För mig är svastikan helt enkelt en vacker symbol som jag inte räds använda enbart pga en liten detalj i modern historia. Jag fnyser åt blotta tanken! Nej du! Här krävs betydligt mer för att avskräcka än några futtiga decennier av global feltolkning och dåliga associationer.




Gjorde det ont då?

Ja, det gjorde förbannat jävla ont. Faktum är att jag inte tror ett skit på de där som påstår sig gilla känslan av att tatueras. Hua! Visst, det hade sina höjdpunkter då det var mindre smärtsamt och mest bara behagligt men det var ju enbart i jämförelse med den tidigare känslan.

Givetvis fanns även olika grader och typer av smärta. Den rosa texten kändes betydligt mer än att fylla i framsidan av låret med svartaste svart. Det säger väl mest sig själv. Och det gjorde ont hela tiden. Varje lång timme var smärtsam. När vi körde över diverse ben eller kom i närheten av insida lår gjorde det till och med jävligt ont.

Men.

Nu ska ni tamigfan få höra.

Under min resa i Tyskland så lät jag mig utsättas för en känsla utan dess like. Jag trodde inte att något i världen som inte innefattade en Vietcong med examen i tortyr, bestyckad med vässad bambu, kunde göra så ont.

På riktigt.

Jag kommer aldrig någonsin mer kunna mysa så där grabbigt när den vältränade huvudkaraktären blir torterad så han skriker i näst sista scenen, alldeles innan klimax kommer och skurken får en roundkick ut genom stridshelipkoptern. No fucking more, not me!

Jag kommer bli tyst, börja kallsvettas och se med tomma ögon på den tv-skärm som efter år av trogen vänskap utelämnat mig till den kalla verklighet som heter: tatuera skinkan.

Häng upp mig i krokar, pierca min kuk, slå mig på käften - YOU CAN'T FUCKING HURT ME! Sådan överdjävlig smärta det var! Som bilden illustrerar gick Marc ganska djupt in i stjärten på mig (hiho!). Och varje streck som drogs kändes som en lång sabel, spetsande från rektum och hela vägen till adamsäpplet. Det fanns inget utrymme för syre, ögonen svartnade, världen rasade samman och det som blev kvar var ett enda mörker av hetta, kräk och kvälningar. Inga ord kan egentligen beskriva hur vidrigt det hela var så jag kan lika gärna sluta försöka.

När vi väl var klar sa jag, svettig och trasig, till min vän Tomas: "Det där var det värsta jag någonsin upplevt." Hans svar var: "Det där var det värsta jag någonsin behövt se någon uppleva."

Dagen efter hade jag mer ont i överkroppens muskler och i halsen av alla spänningar och skrik än vad jag hade i mitt nytatuerade ben/arsel. Jag skrek, slogs, svor, bet i saker och mig själv, spände varje muskel, hulkade, fräste och fnyste. Jag kan fortsätta rabbla verb. Fast jag har redan sagt att inga ord kan beskriva vad jag utsatte för. Så jag slutar nu.

Hur lång tid tog det?

Det kan jag inte svara på. Jag och Tomas fick två hela dagar. På de dagarna hann vi med hela hans vänstra arm och hela mitt vänstra ben. Första dagen började kl. 10.00 och slutade 20.00. Har du gått ut grundskolan precis som jag så får du det inte till 10 timmar effektiv tid. Precis. Där inräknat är så klart även pauser, toalettbesök, skissning (gick iofs fort) och prepp inför varje sittning. Dagen efter var kortare. Den påbörjades kl. 10.00 och slutade redan vid 16.00 om jag inte missminner mig.

Kort sagt: Jag har ingen aning. Men jag är en jävel på att uppskatta tid. Jag säger 7 timmar och 42 minuter. Damn fast!

Vad kostade kalaset?

Priset per sittning är 400 euro och jag hade två. Resan gick på 1600 sek, hotellet likaså. Resor utanför flygbiljetten landade på 600-800 sek, maten blev i slutändan billigare än spriten (vi smugglade och åkte fast i tullen, men det är ett annat kapitell) och resten är inte särskilt intressant.


Så, vad har jag lärt mig av denna resa?
Här är listan:

*) Ta med egna sängkläder, annars får du betala för de du saggar ner med bläck, blod och andra kroppsvätskor.
*) Dub Trio är bra som fan.
*) Tatuera arslet är en jävligt dålig idé.
*) Apotekare har ett mekka och det heter Radolfzell. Bagare och bankirer verkar också vara överförtjusta i staden. Faktum är att staden är uppbyggd runtom en by av apotek, bagerier, pubar och banker. Värt!
*) I Tyskland finns det fulla rappare som vill visa sina skills på kullerstensgatorna. Även klockan 11.00 en söndagmorgon.
*) Man får endast ta in en (1) flaska sprit från Tyskland till Schweiz. Inte tio (10).
*) Ingen av de du vill prata med i Tyskland förstår engelska. Dock verkar det alltid finnas minst en i samma rum med måttlig förståelse och förmåga att tala språket.
*) De har åttioprocentig strohrom på Lidl. Den kan man smuggla.
*) På pizzeriorna är Coca Cola dyrare än starköl.

Vi var väl klar där å!

tisdag, november 10, 2009

Jag kallar det progression

Igår lyckades jag med en bedrift över vad jag trodde var min förmåga. Vi körde bänkpress precis som vanligt där jag först värmer upp på låga vikter, sedan kör ett reps max och avslutar med min back cycling-progression. Den här gången var vikterna 82,5 kg x 1 reps samt 70 kg x 6 reps (nästa cykel 72,5 x 5 osv.)

(82,5 kg maxvikt kan verka aningen fjuttigt kanske men betänk då att jag är relativt liten och väger endast 60 kg. 80 kg är således 1,3 x kroppsvikt. So fuck you.)

Det här var en bra prestation för mig. Det var tyngre än vad jag någonsin pressat tidigare och repsen var snygga. Kort sagt: jag var nöjd. Efter dessa set är det tänkt att jag ska vara färdig vad gäller bänkpress. Det kallas inte max set för skojs skull. Det ska helt enkelt inte finnas mycket kraft till övers för att fortsätta i övningen.

Jag började då bläddra i min lilla svarta träningskalender och landade på sida 1.

Bänk: 50 kg x 6, 5, 4 reps


Det här är bara några månader tidigare. Givetvis blir jag glad av att kunna se resultatet, och min träningspartner herr Larsson klappade mig grabbigt på axeln. Och i vanlig ordning slängde han ur sig den briljanta idén: "Kör de där tre seten på 50 kg nu när du är helt slut och se hur tungt det är."

Sagt och gjort.

På det sista repset lät jag tom stången vila på bröstet två sekunder för att tvinga varenda muskel att pressa från viloläge.

Tro mig: det var länge sedan jag var så nöjd med mig själv. Och det var längesedan jag blev så förundrad över min egen förmåga.

Jag älskar min kropp. Jättemycket.

tisdag, november 03, 2009

Män söker




Spontan och skojfrisk 20-åring söker dig, självsäker,
driftig, lättsam och vacker. Jag: konstnärssjäl med
trohetssvårigheter, helt oförmögen att kompromissa
men med ett stort hjärta och sinne. Du: Sharon
Osbourne-typen som enkelt förlåter och inte tar ett
snedsteg som ett hugg i ryggen, som gillar utsmycka
din kropp med bläck och metall och som gärna följer
med på berikande resor världen över för att hängas
upp i krokar. Vi är båda kreativa och intelligenta
och tar gärna för oss, spelar tv-spel nätter igenom
och ser Gudfadern-trilogin med Coppolas kommentarspår.
Du är minst lika upptagen som jag själv och kan
således inte klaga när jag inte har tid/vill/orkar
träffas. Du är snyggare, äldre och mer erfaren än mig.
Du är helst perfekt. Sv. t. ”Annon 462” Läroverksgatan
43A, 82133, Bollnäs.

måndag, november 02, 2009

49:- ren och skär lycka.

Vid helgens Stockholm-besök fick jag den äran att besöka det magiska landskap som Ben & Jerry's givit oss svenskar i Gamla Stan. 'Total jävla glädje' tror jag mitt sinnestillstånd kallades när jag möttes av färgsprakande inredning, doften av nygräddade våfflor och glassmaker som får valfri impotent man att styvna. Lite äcklig association med en glassbar men det illustrerar gott väl min upphetsning.



Givetvis var jag tvungen att testa de unika (så jävla unika är de väl inte men i Sverige finns de ingen annanstans vad jag förstått) smakerna som fanns att tillgå. Mint Chocolate Chunk och Lemony var helt utom synhåll men Coffe, Coffe BuzzBuzzBuzz! och Coconut Almond Fudge Chip hamnade genast i en choklad- och kokosdragerad väffelstrut.

Båda smakerna var något så satans goda att endorfinerna nästan hoppade ut ur munnen på mig och dansade hula-hula på möblemanget. Kaffeglassen var rent av livsdjävlafarlig! Frågan är om man ska gråta eller glädjes över dess frånvaro i B&J-frysen på ICA. Den skulle ruinera mig och göra mig fetare än din mamma men å andra sidan skulle den ge mig en ny anledning att leva vidare på vår jord.

Knulla mig baklänges och i sidled. Det var fin djävla glass de serverade i Fjollträsk!

onsdag, oktober 28, 2009

Welcome to Rivendale, Mr. Anderson




Idag är det bara två veckor kvar till jag åker till Tyskland för att tatueras. Onsdag förmiddag går flyget mot Zürich varifrån jag sen tar mig med tåg till Radolfzell i Tyskland. Just nu är min hud helt ren från det ädla bläcket så under mina två dagar i studion hoppas jag förgylla min kropp med vackra dekorationer.





Varför åka ända till Tyskland för att tatuera mig? Det kanske är svårt att förstå men jag vill nästan låta bilderna här tala för sig själva. Jag tatuerar mig inte för att följa ett mode eller "för att få det gjort" som så många andra gör (erkänn det eller ej). Det är fullt så enkelt att det bara finns en handfull artister jag skulle låta röra min hud och den bästa av dem alla bor i Tyskland.

Det finns ingen anledning för mig att knalla in på första bästa studio och plocka ner en flash från väggen gjord av en artist jag varken respekterar eller beundrar. Visst, det kryllar av duktiga tatuerare i vårt avlånga land, men det handlar inte om att vara tekniskt överlägsen utan om att skapa ett konstverk som talar till hjärtat. Det är få som kan det.





Sen måste väl även erkännas att det inte enbart handlar om överlägsenheten hos min valda tatuerare. Det är även något av en ritual, och valet av motiv är väl anknutet till den transformation jag önskar göra. Låt mig säga så här: Det är inte två svalor och ett hjärta som ska tatueras...

Så länge jag kan minnas har jag längtat efter dagen då jag tatuerar mig. Men bråttom har jag inte haft! Jag valde att vänta just för att det är så pass stort och viktigt för mig och jag tror inte att jag vore redo för min lilla förvandling för ett eller två år sedan. Idag känns det som en naturlig del av mig. En "rite of passage" om du vill. Jag skiter i vilket. För mig handlar det om att ta mig från där jag står i mitt liv idag till en annan, högre, nivå. Må det så bara vara en avbildning av något vackert på mitt skinn med det döljer sig betydligt mer än så under ytan.

Kalla mig pretto. Det handlar aldrig någonsin om din åsikt i alla fall. Visst är det tufft att vara obetydlig?





Så vem är då denna gudabenådade konstnär? Marc från Swastika Freakshop är mannen som kommer göra mig vacker. Enligt mig finns ingen bättre passad man till jobbet. Det är perfektion på hud.

Svastikor? Oh, my! Ja, det är kontroversiellt att tatuera in en svastika på en annan människas hud men om du inte förstår att det här inte har något som helst att göra med de fascistiska värderingar som blev så populära i Europa under slutet av 30-talet, läs då detta.

Nog för att nynazism är intressant nog för att fascineras av svastikor men det är väl kanske inte en vidare trevlig anledning att tatuera in skiten på kroppen.

Kommer jag ha den mångtförbannade (och väldigt missförstådda) symbolen på min kropp vid hemkomst 15 november? Skit i det du! Eller kolla på bilderna när de slängs upp här.





Hoppas jag inte låter alltför bitter i detta inlägg. Jag är bara så trött på att förklara och försvara mina val i livet. Som om det vore upp till dig vad jag gör med min kropp och mina pengar. Verkar det idioti för dig att jag åker för att förverkliga mina drömmar i ett annat land? Well, fuck you then! Verkar jag konstig som inte går till grannen och gaddar mig när det är så du gör? Fuck you, fuck you very much!

Och jag vill absolut inte klanka ner på andra eller deras val i det här inlägget. Du får jättegärna ge fan i att åka till Tyskland för min del. Så länge du blir nöjd är jag en glad lax. Men kom då inte här och påstå att du skulle gjort ett annat val i min situation, för där har du med absolut aldrig varit.

"It's time for you to experience it on your own level.
Because you can't experience it on mine"
- Joe Aylward

onsdag, oktober 21, 2009

Quads v.002



NES-kontroller

My weapon of choice. Den första konsolen jag ägde. Den första spelmagin jag fick uppleva. Ni som var med vet vad jag menar. Mina tummar har fortfarande ärr efter Track and field.

Det var väl här någonstans det började. Eller fick utlopp för första gången. Verklighetsflykten. Sedan dess har det hållit i sig. Idag är jag möjligtvis av annan åsikt men då kändes min verklighet väldigt färglös och krystad. Min existens kändes mållös. I spelens värld kunde jag åtminstone få vara någon annan ett tag. Om så bara till extraliven tog slut och skärmen blinkade

GAME OVER!

Fattigmansmakro



Makrobilder: detaljfoto av på väldigt nära håll.

Så nu var det förklarat.

Vad man behöver: En systemkamera (i mitt fall Canon 400D) och ett halvschysst objektiv (i mitt fall Canon EF 50 f1,8 II).

Steg 1: Ta av gluggen från huset.
Steg 2: Vänd bakochfram på gluggen.
Steg 3: Håll tätt mellan objektiv och hus för att undvika ljusinflöde i kamerahuset.
Steg 4: Ta en bild.
Steg 5: Vinn polarpriset. Fast för foto. Typ.

Sjukt enkelt att ta spännande makrobilder utan att det ska kosta skjortan! För övrigt är Canons EF 50 f1,8 II världens bästa objektiv och bör vara obligatriskt i fotoutrustningen. För de få kronor skiten kostar får du apabra optik. Galet prisvärd. GO BUY!

Quads v.001



Jag har en idé till en liten serie som jag har börjat genomföra lite smått.

Fyra makrobilder av objekt jag förknippar 90-talet med (eller snarare min uppväxt) som är komponerade intill varandra.


Cigaretter och 5,9%

Det känns rätt tragiskt att behöva medge det men cigaretter och öl är förmodligen två av de saker i världen som väcker starkast minnen och känslor från min barndom. Under hela mitt liv har jag omgetts av rökare som lärt mig att både hata och åtrå cigaretterna. Både på grund av fylla och röklukt har jag verkligen fått uthärda mycket skit genom åren, men samtidigt har det gjort mig till den jag är idag. På gott och ont.

Det är med hatkärlek jag ser den här bilden. Men jag gillar den. Särskilt bildtekniskt. Den blev så skitig.

Glada laxen!




Det här blir man ju bara helt glad av :D Jag hoppas verkligen fler får det intrycket och att glädjen sprider av sig lite. Hiho!

<3

måndag, oktober 19, 2009

I sold my soul to the devil



Så här ser alltså mitt kylskåp ut. Enkelt, kort, koncist, strukturerat.

From the top!

1. 500 g kyckling som blev över. Ca 500 kcl, 100 g protein, 0 g kolhydrat, 10 g fett.
2. Tonfisksbrukar. Ca 160 kcl, 40 g protein, 0 g kolhydrater, <1 g fett. Per burk alltså.
3. Stekfett. Essential! Ca 660 kcl, 0 g pros och carbs, 75 g fett per 100 g.
4. Äggkartong. Ca 100 kcl, 10 g protein, 0 g kolhydrater, 5-10 g fett per ägg.
5. Vatten. We all need it.
6. 25 kg kvarg. 350 kcl, 60 g protein, 40 g kolhydrater, <1 g fett per bytta (en bytta är 500 g kvarg = en måltid).
7. Äpplen. Adam och Evas pryl. 60 kcl, 0 g protein, 10 g kolhydrater, 0 g fett. Roughly.






Så vad fan ska man nu med 25 kg kvarg till? Well, jag äter minst 1 kg om dagen. Mest för att jag är konstig, men även för att det är kalorisnålt, proteinrikt, billigt, enkelt, diskfritt och gött som snus!


* 500 g kvarg
* 0,5-1 dl lightsaft
* 0,5-1 dl vatten (gärna kolsyrat. Makes it all fizzy, yaaaw!)
* Shaker
* Sked


Now shake it!






Så här ser alltså den utsökta måltiden ut ^^, Hiho! Like yoghurt, I tell you!
Än så länge har de flesta som testat att äta skiten, efter att ha betvivlat dess utsökta kvaliteter, ändrat åsikt. Flera har tom lagt in det i sin diet.

Try one!

Suspensionüberalles!

Frankie goes to Holly... Malmö!


Fuck me sideways, 21 november är det jag som gör en knee suspension i Malmö :D Damn!

söndag, oktober 18, 2009

Magi

När jag var liten ville jag fly. Ingen förstod mig, ingen lyssnade.

De vuxna spelade kort, fimpade cigaretter i tomma femtvåor och skrattade åt saker som för mig bara var gråa och suddiga i deras dimma. Ingen kunde förklara det för mig, för jag var för liten. Då ville jag fly. Ingen förstod mig, ingen lyssnade.

När jag var liten älskade jag min pyjamas. Den höll mig varm på havet i min båt. Det slitna tyget doftade av vattnets sälta och små vita kristaller hade bildats i sömmarna från det våta havsstänket. Pyjamasen var lappad och lagad. Jag fick ingen ny pyjamas, för jag slet ut dem så snabbt att de hellre lagade den.

Det är därför vi inte har fina saker.


De kalla nätterna i min båt var ibland outhärdligt ensamma. Men månen och stjärnorna höll mig sällskap och gav mig hopp. Min pyjamas höll mig varm. När jag var liten och ville fly höll eldkloten mig sällskap och min pyjamas mig varm, och jag älskade dem för det.

På min egna ö var jag aldrig ensam. Där fanns mina vänner. Där fanns vildingarna som alltid hade tid för mig. Som kunde mina lekar. Som pratade mitt språk.

Mitt egna språk.
Mina egna lekar.
Mina egna vildingar.



Att säga att Maurice Sendaks barnbok Till vildingarnas land var viktig för mig som barn är ingen underdrift. Jag var Max som barn.

När jag var liten hade jag ingen pyjamas. Jag hade ingen egen ö heller, eller ens en båt för den delen. Men i mina drömmar hade jag det. Och mina drömmar är de enda som spelar någon roll.



27 november har Spike Jonzes filmatisering av boken biopremiär i Sverige.
I'll see you in front row.



Med lite tur har Concrete Jungle Tribe hittat en lucka 21 november så jag kan göra min andra suspension. Good news, in deed!

Det har gått på tok för lång tid sedan sist! Om platsen finns kvar när lönen kommer och ekonomin tillåter tar jag första bästa tåg till Malmö.

Second hand, I tell you!




Second hand är så jävla underskattat. Häromdagen köpte jag den här skitfula lampan. Stomme i vitt stål dekorerad med torkad djurhud och en mörk kätting. Stiligt!

Jag drog om elen lite, rensade den från död kossa och sprayade den röd.

Inköp:
Lampa - 100:-
El - 22:-
Spray - 30:-

Resultat:
Priceless!

lördag, oktober 17, 2009

Screen, I tell you!



Lyckades snubbla över en apasnygg skärmsläckare :)

FLIQLO kan du tanka hem här.

fredag, oktober 16, 2009

Tidsfördriv

Jag snubblade över en lista med världens 100 bästa filmatiseringar av böcker.
Givetvis snodde jag åt mig de titlar jag inte sett. Jag fetmarkerade även de titlar som jag skäms över att inte ha sett...

The Joy Lick Club
The Mambo Kings
Stekta gröna tomater
Patrioter
Wag the dog
Charlotte's Web
Friday Night Lights
Color of money
Apollo 13
Den tillfällige turisten
Verdict
Drugstore cowboy
Ragtime
Psycho
Engelska patienten
Once upon a time in America
Fly
Den bästa
Dr Strangelove
Girl Interrupted
Quiz Show
Den vilda jakten på stenen
Purpurfärgen
Dead Zone
Häftigt drag i plugget
Out of sight
First blood - Herregud, vilken 20-årig kille har INTE sett Rambo?
I faderns namn
Mystic river
Sophie's choice
Kiss of the spider woman
Kalle och chokladfabriken (1971)
Möss och människor
The year of living dangerously
En familj som andra
Thing
L.A. confidential
Apornas planet (1968)
Secret of Nimh
Sideways
Stand by me
Dansar med vargar
The assasination of Jesse James by the coward Robert Ford
Tjuren från Bronx
Den siste mohikanen
Postmannen ringer alltis två gånger
3:10 to Yuma
Misery/Lida
Shadowlands
Princess bride
Bron över floden Kwai
Jakten på Röd Oktober

Jag vet. Jag är nörd. Fuck you!

Följa bloggar

Jag har sällan tid att egentligen bry mig om vad andra har att säga, men det finns ju undantag. Här är några kanonbloggar :D

Modblog - Har varit min startsida i flera år. Leddes förr av BMEs grundare Shannon Larratt (höll betydligt högre standard då) men presenterar fortfarande feta modds och vackra människor.

Inredningsbloggen - Uppdateras ofta. Texten är väl rätt intetsägande men den ger mig apamycket inspiration.

Room Service - Samma som ovan; inspiration. Fast å andra sidan är det mindre budget och mer lyx. Inte min grej. Men drömma får man ju!

Pink Tentacle - Underbar blogg med allt möjligt skoj från Japan. Don't get me wrong. I ain't one of those J-freaks. Men ja... De slänger alltsomoftast up grym design och info om ny teknik. Sånt där som ger mig stånd, ni vet.

Life Under Zen - Tatooing is dead. Haha! Brasiliansk studio med mad, mad skills! Gå in och börja runka!

Zentastic! - Shannon Larrats blogg. Läses rätt sporadiskt, men jag gillar hans konst och bilder :) De ger mig lite hopp om en bättre värld.

Orvars filmblogg - Denna uppdateras veckovis och är perfekt som fredagsläsning. Filmkåt som jag är kan den vara rolig att läsa. Oftast görs associationer till nya storfilmer med lite intressant kuriosa.

Movie Blog - Bra skit. Här kommer det fram mycket roligt varje vecka :D



And while we're at it: 2007/2008 års bästa album, alla kategorier.
Dillinger Escape Plan - Ire Works.

Var fan börjar man? Titta på omslaget. Bara där inser man ju hur briljant skiten är. Konvolutet är så vidrigt väldesignat och enkelt vackert att man knappt ids öppna det och stoppa in CDn i anläggningen.

Det här är svårsmält. Det är rörigt, till synes (höres?) oorganiserat och jätteargt. Det låter ungefär som om någon håller fast trummisen bakifrån medan denna i spasmiska ryck förtvivlat försöker träffa allt samtidigt. Blanda in två skitförbannade gitarrister, en groteskt aggressiv sångare samt en synthesizer som sprutar ur sig melodier värda att dö för.

Antingen har du öra för det här, eller så har du det inte. Men om du väljer att lyssna och inte bara höra finns det så fantastiskt mycket att hämta från Ire Works. Så sjukt spännande komponerade låtar, klockren produktion och energi likvärdig en kärnreaktor.

Ire Works finns inte på Spotify men den 5-spåriga EPn Irony is a Dead Scene (2002) finns här :)

Don't miss!


We'll never feel like anything is wrong
The tragedy is not just our own sad song
Walls we have built and bridges we have burned
Deeper the hole the farther we feel from harm


- Greg Puciato "Dead as History"

GrooGrux!




Jag älskar hösten. Really, I do. Men klockan 06.30 är vädret föga inspirerande och uppiggande. Därför har jag bytt ut morgonkaffet mot en daglig dos Dave Matthews Band - Big Whiskey and the GrooGrux King. Satan i gatan vilken energikick!

Kiss kiss make a wish
Hope that it comes true
I ain't waiting for the world to change
Gonna change the world for you

Come on pretty baby
Make you lose your mind
Everybody get together
Gonna make love shine


Hur glad blir man inte?

Här är Spotify-länken till albumet :)

torsdag, oktober 15, 2009










Ovan är Donald's Dead - Disneyland's Down, Mickey's Dead - Disneyland's Down och Cunt!

Mickey har länge varit klar men jag bestämde mig för att göra om den lite.

Cunt! är egentligen gjort enbart för att matcha mitt kök.

De två översta är till salu. Kika mer på http://karatemuffin.deviantart.com/gallery och maila till dadilydoo@gmail.com vid intresse.

onsdag, oktober 14, 2009

Choklad








Jag hittade dessa underbara chokladkakor på jobbet. Själva choklad, om än så god, var inte ens i närheten så intressant som omslagen. Chokladen får de andra dela på medan jag snor åt mig förpackningarna och dekorerar köket med dem. Sweet :D

finns en hel hög med schyssta choklader. Smaken Chocolate negri bio 70% cacao con flor de Sal de Ibiza var riktigt häftig med sin havssaltsfyllda choklad.

Marklyftarben





Så här ser man ut dagen efter marklyft.

Träning

Många har undrat vilken typ av träning jag kör och hur ofta jag tränar. För det mesta är jag inte i gymmet mer än en gång i veckan men ibland kan jag sträcka mig till två pass, särskilt om jag delar upp muskeltyperna.

Anledningen? Ja, inte är det för att jag är lat i alla fall. Den typen av träning jag kör kräver lång återhämtning, och med rätt teknik behövs inte fler pass än så.

Under några månaders tid har jag tekniktränat olika basövningar, främst med fria vikter. De fria vikterna är allt som oftast lite bättre än maskinerna eftersom alla rörelser kräver mer balans från kroppen. Exempelvis om du kör bänkpress i en maskin behöver du aldrig ge balans åt stången genom att hålla bålstyrkan, vilket ger sämre träning åt mage och rygg. Bänkpress är inte en bröst- och tricepsövning enbart (sen att rörelsen blir helt annan i maskin är en annan femma).

Chins
Jag börjar oftast ett pass med chins (smalare grepp om stången, handflatorna mot ansiktet) eftersom det är bra uppvärmning för överkroppen. 4 reps, 3 set med vikter är grejen. Ökningen i chins är förvånansvärt liten per pass(ungefär lika liten som biceps är som muskeltyp). Jag brukar öka antalet vikter med 1.25 kg när jag dragit 4 reps, 3 set perfekt. Jag är inte girig! Girig är dåligt!

Säg att jag har kommit så långt att jag kör kroppsvikten + 5 extra kg. Då gör jag 4, 3 och 2 reps på 5 kg. Nästa gång 4, 4 och 3 och tredje och sista passet 4, 4 och 4. Därefter går jag vidare till 6.25 kg, 7.5 kg, 8.75kg, 10 kg osv.


Bänkpress

Här har jag påbörjat ett cykliskt upplägg. Det innebär att jag värmer upp, kör sedan ett max set med ett reps, sedan antal reps och vikt beroende på det cykliska upplägget. Säg att jag startar på 60 kg. Första setet ska vara 10 reps - det är mitt enda mål. Jag kör två set till och landar kanske på 10, och 6 reps. Nästa gång jag bänkar lastar jag på 2,5 kg både i ett reps max och i cykeln. 62,5 kg - 8 reps första set. Nästa gång - öka 2,5 kg: 65 kg, 6 reps osv. till man är nere på två reps. Därefter börjar jag om på 5 kg från det första målet (från 60 kg till 65 kg) och gör samma ökning med 2,5 kg och 2 reps färre.


Marklyft

Den underbart mördande helkroppsövningen! Hujedamig... Att lyfta en stång från marken med raka armar är fan så enkelt när det är mer än 100 kg. Plötsligt är inte lilla jag så kaxig längre! Men det går :) Här kör jag vanlig progression. Värmer upp med några lätta lyft, lastar på för att köra ett reps max (vilket ökas med 2,5 kg varje gång - no more, no less). Därefter körs ett set med 20 reps på tyngsta möjliga vikt (ökas med 2,5 kg varje gång. Ni ser ett mönster va? ;) 20 reps i mark är ingen picknick! DAMN! Det blir en hel del pauser för andning i de sista 10 repsen. Men det får ta den tid det tar. Stången ska i alla fall lyftas 20 gånger innan jag får sitta ner.


Benböj

Varannat pass marklyft, varannat pass benböj. Den värsta övningen jag vet. Samma apporach som mark; 1 max reps, 20 reps på tyngsta möjliga (ökning med 2,5 kg även här.) Jag har på sistone börjat köra det cykliska upplägget även här med reps om 10, 8, 6, 4 och 2 och jag gillar det!


Triceps och axlar

Här testar jag fortfarande olika tekniker för att hitta min grej. Jag har fastnat för hantel press både i triceps och axlar, så jag fortsätter nog där. I båda kör jag 10 reps, 3 set. När de sitter felfritt blir det en ökning med 2 kg till den dag jag sätter 10 reps, 3 set klockrent.


Övrigt

Givetvis latjas det en del med repchins, extra triceps och lite annat roligt men det är ovanstående jag verkligen räknar varje dag.



Jag vet att det blev en hel del text här nu men... det var roligt :D

tisdag, oktober 13, 2009








Jag hittade dessa underbara affischer på Discshop. Kommer bli sweetassfathermucker i tre ramar i vardagsrummet.

DAMN!