Svullnaden (som var enorm) har gått ner så gott som helt och den döda huden har börjat falla av. Varje morgon ligger det en fin samling svärtade hudflagor på lakanet. Känns inte jättefräscht men det är väl ett måste, antar jag.
Jag har även kommit på ett par saker som jag vill nämna.
Det här var min absolut första tatuering, och ja, den blev stor som satan. Men inte kan jag väl säg att "jag har en tatuering"? Det är ju liksom inte en tatuering som i ett motiv. Kan man verkligen säga så om vad jag har? Jag har väl snarare en halv taturing med tanke på att det högra benet är helt blankt och fult. Att jag är tatuerad kan jag gå med på men att kalla det för "ett motiv" eller "en tatuering" tycker jag känns lite fel.
En annan tanke som slog mig idag var min reaktion på det hela. När Marc lagt ifrån sig maskinen, spritat av mig och torkat mig ren från blod, och jag äntligen fick ställa mig framför spegeln for denna tanke genom mitt huvud: "vilket konstigt ben jag har. Det är alldeles vitt". Jag syftade alltså på mitt högra ben - det ben som fortfarande såg ut som innan min Tysklandsresa. Det känns verkligen naturligt att ha ett stort konstverk på benet medan det där andra, långa bredvid känns om möjligt ännu mer främmande än innan tatuerandet.
Jag vet inte riktigt vad jag vill komma fram till mer än att jag är otroligt nöjd och känner mig mer hemma i min kropp idag. Längtan efter läkt hud är verkligen enorm.
Och det här blogginlägget saknar verkligen struktur. Förlåt.
1 kommentar:
Kan inte annat än hålla med! När det ena benet är mer tatuerat än det andra så känns det naket på något sätt. Det känns inte som det med mindre tatueringar (otatuerade) benet inte är färdigt än! Men det är väl bara en tidsfråga innan båda benen är lika tatuerade! :)
Btw.. att se bilder på sig själv när man var helt otatuerad känns ungefär lika konstigt som att se sig själv utan skägg.. haha.. Something is missing! ;)
Skicka en kommentar