Torka mina tårar med ett sista andetag

Döden är någonting vackert.

Precis som jag kan hänföras av skönheten i människans skapelse kan jag finna en lika stark lidelse för livets slut. Det är vår bräcklighet som gör oss vackra och jag räds den inte mer än att jag låter den påminna mig om att ta vara på min tid. För mig är vetskapen om att vår existens endast är tillfällig kanske den viktigaste vetskap jag besitter. Må vi alla vara ömtåliga och vår framtid oviss men utan ett avslut kan det aldrig finnas mening i en början.

Idag avled en människa som stått mig väldigt nära under hela min barndom, ungdom och i mitt vuxna liv. Hennes död var väntad efter flera års sjukdom som sedan hösten förvärrats och slutligen låtit Henne insomna i frid och utan plågor. 79 år, 4 månader och 24 dagar var den tid Hon gavs och 20 år, 10 månader och 5 dagar var den tid som gavs till mig.

Hon räddade mig, Hon stöttade mig, Hon fanns för mig och Hon älskade mig.

Villkorslöst. Varsamt. Ömt.

Döden är fruktansvärd i många avseenden då den tar våra nära vänner och älskade familj ifrån oss närhelst den behagar. Med orättvisa och största uselhet är den vår största fiende och vårt absoluta förakt. Men idag välkomnar jag dig, min fiende, med en öppen dörr. Du är väntad och du är rättvis. Ge min fågel sina vingar och låt Henne flyga genom min dörr. Efter allt Hon gav mig under sin livstid är det den enda gåva jag har kvar att ge.

Det var med sorg jag tog ett sista farväl av min mormoder på Ljusdals sjukhus men det är med varmaste kärlek jag minns Hennes skratt, Hennes tårar och Hennes sista starka andetag.

Försök att hålla andan i evighet/
Eller torka mina tårar med ett sista andetag

Lilly Ingegärd Kihlman
*1930-11-25 | † 2010-04-18

Med varmaste ömhet,
Ditt barnbarn

Anders

Anders - När Anders lägger pek-, lång- och ringfingret i samlad trupp på lysknappen i köket gör han inte som 99% av Sveriges övriga befolkning. Vanliga, normala människor trycker invant på lysknappen utan att tänka sig för och vandrar sedan över kökströskeln för att möta skenet av sextio watt glödlampa. Men inte Anders. Han drar de tre fingertopparna över den fyrkantiga anordningen på väggen uppifrån och ned. Tre gånger. Med kärleksfull precision smeker Anders lysknappen i triss innan han slutligen trycker in knappen och hör dess klickande ljud ringa ut i det nästintill tomma rummet. Välkommen in, tänker han!

Samma procedur tillämpas på kylskåpet innan dörren dras utåt och blottar ketchupflaskor och kaviartuber. Fast med en liten variation. Tre tysta och försynta knackningar uppstår när det högra pekfingrat slår mot skåpets handtag. Likt en frågande gest. Får jag komma in? Men ingen svarar någonsin Anders.

Det är dessa små egenheter som utgör Anders liv. Utan dessa vore han inget annat än en grå klump som likt alla andra rör sig från arbetsplatsens rutinuppställda sysslor till vardagsrumssoffans beigea plyschkuddar. Denna ticks-artade treenighet ger en sorts identitet som för honom själv är ytterst oumbärlig. I alla andra avseenden finns inget nämnvärt i hans personlighet, själ eller hjärta. Allt han ser hos sig själv har han redan sett hos andra långt innan det kunde synas i den egna spegelbilden. Hans glastvilling som lojalt följt med under alla år är enbart en reflektion av varje människa han träffat, varje rum han besökt och varje Aftonbladet han läst. Allt utom treenigheten.

På de kalla plasthyllorna har livsmedel prydligt radats upp för enklast möjliga navigation. Konsum, 7,90:-/kg. ICA, 1671 bonuspoäng för maj månad. Gröna kossor betar på vita mjölkförpackningar med Tetra tryckt på ovansidan. Intill står smörpaketet i nästan identisk nyans. Anders har ännu inte lyckats bestämma sig om innehållet i kylen ska sorteras enligt färgkod eller innehåll. Mjölkprodukter överst, pålägg under. Eller rött överst och blått underst? Han har ännu inte bestämt sig men inbillar sig likväl att där finns ett system. Ordning. Ordning är viktigt. Essentiellt, till och med.

Kärlekslivet har varit oerhört spartanskt för Anders de senaste tjugofem åren. Spartanskt är i det här sammanhanget ett finare ord för onani. Och mytomani. Och saknad och jämmer. En kvinnas sköte har inte sett en skymt av Anders nakna kropp sedan han miste oskulden under gymnasietiden och det, mina damer och herrar, var tamigfan inte igår! Åren har ogenerat fallit förbi medan magen fyllts av sockerrör och alkohol. På huvudskalpen ringas en stor, oval hudfläck in av till synes sporadiskt utspridda hårstrån i mörkbrun nyans. Håret, ja. Vilket djävla öde att bli flint innan trettio!

Ibland tänker Anders lite extra mycket på att få knulla. De gångerna slår ångesten honom hårt över käften och han tvingas svälja den stora klumpen. Begrava den i saltsyra och pepsin. Livet hytter med näven och säger "ge fan i att tro nånting, fittgubbe!". Anders nickar och ler men gråter inombords. Han vill ju för fan också bli älskad. Eller i alla fall knulla nånting.

Nu står han vid kylskåpet igen. Det flourescerande skenet kastar en jättelik skugga bakom Anders. Man kan nästan räkna bilringarna var för sig i den här pikétröjan, tänker han. På tredje hyllan syns rödbetsburken med sin vinröda färgning. Varför har jag köpt rödbetor? Jag äter väl för fan inte rödbetor? Datumstämpeln på locket visar åtminstone att innehållet i glasflaskan kommer hålla sig länge. Kanske hinner han börja uppskatta dem. Några prinskorvar ligger instängda i en svettig vakuumförpackning. Två liter cola skvalpar intill. Anders önskar att där var tre liter istället. För ordningens skull.

För ordningens skull.

Anders drar de åtsittande jeansen i skrevet för att separera tyglagren mellan penis och kök. Rättar till sömmarna. Gör sig bekväm. Han ser återigen burken med rödbetor. Kärlekens färg. Han flyttar blicken till de svettiga korvarna. Dörren stängs. Lunkandes försvinner Anders ut ur köket. I ett annat rum hörs tre knackningar mot en trälist. Men ingen säger välkommen in! Ingen svarar någonsin Anders.

Dödshjälp

Välkommen till Supporten. Du talar med Cornelis. Vad kan jag hjälpa dig med?

Det är vad jag säger. Över hundra gånger. Varje dag. I resten av mitt liv.

Jag jobbar för en av världens ledande datortillverkare. Jag är deras ansikte utåt. Bildligt talat. I själva verket är jag datortillverkarens länk mellan kunden och företaget, eller snarare länken mellan konsumenten och skattkistan. Du kan kalla mig cynisk om du vill men vi kan väl säga så här: Jag är arbetsskadad.

På andra änden sitter Agda, 73, med en ny bärbar dator. Hon fick den av sin givmilde son i julklapp då hon vid tidigare tillfälle klämt ur sig att det var bättre förr. Sonen triumferar då med den billigaste konfigurationen vi erbjuder och skriker i örat på henne: "DET ÄR TRÅDLÖST MAMMA! TRÅDLÖST! SOM EN MOBILTELEFON!".

Agda blir imponerad av den nya tekniken. Faktum är att manicken är det mest tekniska hon hållit i händerna sedan TVn fick fjärrkontroll som standardutrustning på 60-talet. Jag å andra sidan vill slå ihjäl sonen med den plastigt blänkande datorn som tack för att Asta ringer in. Eller vad hon nu sa att hon hette. Kärringjävel.

Välkommen till Supporten. Du talar med Rupert. Vad kan jag hjälpa dig med?

Det meddelande jag helst av allt vill framföra är "Välkommen till dödshjälpen. Du pratar med en seriemördare. Hur vill du dö?". Men det kan jag ju inte. Jag skulle kunna få en tillsägelse!

När tanten med vänlig men osäker röst långsamt förklarat sitt ärende ber jag lika vänligt men kyligt om hennes serienummer. Alma förstår inte så bra. Hon undrar givetvis vad det är för ett nummer jag önskar. "Jo, Agnes, det är numret som står på datorns undersida, på en vit klisterlapp med svart text, skrivet med blandade siffror och bokstäver. Det står 'SN' följt av ett tjugofyra tecken långt nummer som börjar på 'HP'", säger jag då med klar och tydlig irritation orsakad av hennes totalt bristfälliga kompetens i den ädla konsten att ringa en datorsupport. Förbannade äckliga jävla as!

Nu börjar det roliga. Jag hör hur Astrid med stor möda, pust och stånk försöker vända den gudsförgätna apparaten för att hitta klisterlappen med det beryktade serienumret. Som ett eko hör jag hur hennes handleder nästan går av då reumatismen gör sig påmind. Men det märker ju inte hon som är totalt tjackad på slemlösande och förtunnande läkemedel.

"Ojojoj", ojar sig rösten i andra änden.

"JA, OJ-JVÄLA-OJ!", skriker jag högt i huvudet. "Fy satan, så mycket begärt av dig att lyfta din tvåkilosklump till dator! Vart fan är hemtjänsten när jag behöver dem?"

Sen är ju Aina blind på ena ögat och har grönstarr på det andra. Då är det ju klart att texten skriven med 14 punkters typsnitt är för liten. Och svart på vitt är ju inte kontrastrikt nog. Så 2 och Z blir samma sak. Och 0 och D. och Q och 4. Och katten som ligger på stolen bredvid ser ut ungefär som John Lennons frisyr skulle se ut om man försökte fotografera den i 200 km/h med en engångskamera. Rätt jävla knepigt att gissa rätt, med andra ord.

Vi har nu med varsamhet och noggrant utvald information spenderat närapå tre minuter av samtalet i sökandet på det enda som kan identifiera hennes enhet i mitt system. Och ett snittsamtal får ta fem minuter. Ögonen på klockan. Den saten har nu dryga två minuter kvar till undergången. En sekund över och jag lovar mig själv att spåra samtalet och gasa ihjäl den jäveln med hemmagjord vätecyanid, Karl Fritzsch style.

Vår konversation är fruktlös. När Alicia väl stakat ur sig det 24 tecken långa serienumret, med svarta siffror och tecken skrivna, på en vit klisterlapp tryckta, på datorns undersida placerad, för femte gången... Då kommer vi fram till att hon ringt till fel support. "Tänka sig! Det var en annan dator. Nämen ojsan, hopsan! Jisses Amalia! GUDARS SKYMNING! Hade du läst fel? Ajaj! Så det kan gå, Anna-Greta!"

S Å D E T K A N G Å!!!

"Haha! Ingen fara, söta tanten", skrockar jag på som en hora med sprucken ändtarm som ändå ska visa uppskattning för hundringen. "Nej, gud! Det är sånt som händer! HAHA! Men om det inte var något lilla jag kunde hjälpa söta tanten med så får jag önska dig en fortsatt trevlig eftermiddag i alla fall. Och god jul på dig! Ja, god jul! Hälsa din givmilde son också! Hälsa god jul till hela tjocka släkten! Ja, då. Ja, då! Ja, då, Aina-Stina! Ja, då! Jo, jag sa 'JAAAA, DÅÅÅÅ'! Japp! Jajemän. Ja! Tack, hej!"

Tack? Jo, så säger man på support. Tack för att du gör mitt liv ett brinnande inferno. Tack för att du sätter krydda på tillvaron. Tack, för mig. Det var så lite så. Jag ställer mig här synlig i hörnet så du enklare kan kasta bajs på mig.

Tack.

Välkommen till Supporten. Du talar med Jack. Vad kan jag hjälpa dig med?

(Cornelis, Rupert och Jack hade egentligen hetat någonting annat. Om det här vore baserat på verkliga händelser.)