De vuxna spelade kort, fimpade cigaretter i tomma femtvåor och skrattade åt saker som för mig bara var gråa och suddiga i deras dimma. Ingen kunde förklara det för mig, för jag var för liten. Då ville jag fly. Ingen förstod mig, ingen lyssnade.
När jag var liten älskade jag min pyjamas. Den höll mig varm på havet i min båt. Det slitna tyget doftade av vattnets sälta och små vita kristaller hade bildats i sömmarna från det våta havsstänket. Pyjamasen var lappad och lagad. Jag fick ingen ny pyjamas, för jag slet ut dem så snabbt att de hellre lagade den.
Det är därför vi inte har fina saker.
De kalla nätterna i min båt var ibland outhärdligt ensamma. Men månen och stjärnorna höll mig sällskap och gav mig hopp. Min pyjamas höll mig varm. När jag var liten och ville fly höll eldkloten mig sällskap och min pyjamas mig varm, och jag älskade dem för det.
På min egna ö var jag aldrig ensam. Där fanns mina vänner. Där fanns vildingarna som alltid hade tid för mig. Som kunde mina lekar. Som pratade mitt språk.
Mitt egna språk.
Mina egna lekar.
Mina egna vildingar.
Att säga att Maurice Sendaks barnbok Till vildingarnas land var viktig för mig som barn är ingen underdrift. Jag var Max som barn.
När jag var liten hade jag ingen pyjamas. Jag hade ingen egen ö heller, eller ens en båt för den delen. Men i mina drömmar hade jag det. Och mina drömmar är de enda som spelar någon roll.
27 november har Spike Jonzes filmatisering av boken biopremiär i Sverige.
I'll see you in front row.
