En förundrans tid är förbi

Försök att nå lite till. Sträck dig upp, för i helvete!

Jag ville upp på molnen och vandra på de vita tygtrasorna.
Jag trodde att min tunna, sköra kropp kunde bäras.
De lärda sa mig att moln var av ånga och gas.
Ska jag då chansa eller låta mig läras?

Ett stipendie för mod och ambition gav de mig.
Med vackert papper köpte de min själ.
Drömmar må vara flyktiga.
Men mina vill mig väl.

Jag, liksom ni, har nog fruktat det okända.
Jag vet att ni har det, för ni har fruktat mig.
Alla nätter utan tröst för rädslan av att vara annorlunda.
Alla nätter av ångest för att tvingas vara som dig.

Musiken sa mig att egenhet var vackrast av allt.
Konsten berättade att det kan ta mig dit jag vill.
Idag ser jag tillbaka på förundrans tid med ett leende.
Men med iskalla tårar precis intill.

Jag försöker att nå lite till. Jag sträcker mig upp, för i helvete!