onsdag, oktober 28, 2009

Welcome to Rivendale, Mr. Anderson




Idag är det bara två veckor kvar till jag åker till Tyskland för att tatueras. Onsdag förmiddag går flyget mot Zürich varifrån jag sen tar mig med tåg till Radolfzell i Tyskland. Just nu är min hud helt ren från det ädla bläcket så under mina två dagar i studion hoppas jag förgylla min kropp med vackra dekorationer.





Varför åka ända till Tyskland för att tatuera mig? Det kanske är svårt att förstå men jag vill nästan låta bilderna här tala för sig själva. Jag tatuerar mig inte för att följa ett mode eller "för att få det gjort" som så många andra gör (erkänn det eller ej). Det är fullt så enkelt att det bara finns en handfull artister jag skulle låta röra min hud och den bästa av dem alla bor i Tyskland.

Det finns ingen anledning för mig att knalla in på första bästa studio och plocka ner en flash från väggen gjord av en artist jag varken respekterar eller beundrar. Visst, det kryllar av duktiga tatuerare i vårt avlånga land, men det handlar inte om att vara tekniskt överlägsen utan om att skapa ett konstverk som talar till hjärtat. Det är få som kan det.





Sen måste väl även erkännas att det inte enbart handlar om överlägsenheten hos min valda tatuerare. Det är även något av en ritual, och valet av motiv är väl anknutet till den transformation jag önskar göra. Låt mig säga så här: Det är inte två svalor och ett hjärta som ska tatueras...

Så länge jag kan minnas har jag längtat efter dagen då jag tatuerar mig. Men bråttom har jag inte haft! Jag valde att vänta just för att det är så pass stort och viktigt för mig och jag tror inte att jag vore redo för min lilla förvandling för ett eller två år sedan. Idag känns det som en naturlig del av mig. En "rite of passage" om du vill. Jag skiter i vilket. För mig handlar det om att ta mig från där jag står i mitt liv idag till en annan, högre, nivå. Må det så bara vara en avbildning av något vackert på mitt skinn med det döljer sig betydligt mer än så under ytan.

Kalla mig pretto. Det handlar aldrig någonsin om din åsikt i alla fall. Visst är det tufft att vara obetydlig?





Så vem är då denna gudabenådade konstnär? Marc från Swastika Freakshop är mannen som kommer göra mig vacker. Enligt mig finns ingen bättre passad man till jobbet. Det är perfektion på hud.

Svastikor? Oh, my! Ja, det är kontroversiellt att tatuera in en svastika på en annan människas hud men om du inte förstår att det här inte har något som helst att göra med de fascistiska värderingar som blev så populära i Europa under slutet av 30-talet, läs då detta.

Nog för att nynazism är intressant nog för att fascineras av svastikor men det är väl kanske inte en vidare trevlig anledning att tatuera in skiten på kroppen.

Kommer jag ha den mångtförbannade (och väldigt missförstådda) symbolen på min kropp vid hemkomst 15 november? Skit i det du! Eller kolla på bilderna när de slängs upp här.





Hoppas jag inte låter alltför bitter i detta inlägg. Jag är bara så trött på att förklara och försvara mina val i livet. Som om det vore upp till dig vad jag gör med min kropp och mina pengar. Verkar det idioti för dig att jag åker för att förverkliga mina drömmar i ett annat land? Well, fuck you then! Verkar jag konstig som inte går till grannen och gaddar mig när det är så du gör? Fuck you, fuck you very much!

Och jag vill absolut inte klanka ner på andra eller deras val i det här inlägget. Du får jättegärna ge fan i att åka till Tyskland för min del. Så länge du blir nöjd är jag en glad lax. Men kom då inte här och påstå att du skulle gjort ett annat val i min situation, för där har du med absolut aldrig varit.

"It's time for you to experience it on your own level.
Because you can't experience it on mine"
- Joe Aylward

onsdag, oktober 21, 2009

Quads v.002



NES-kontroller

My weapon of choice. Den första konsolen jag ägde. Den första spelmagin jag fick uppleva. Ni som var med vet vad jag menar. Mina tummar har fortfarande ärr efter Track and field.

Det var väl här någonstans det började. Eller fick utlopp för första gången. Verklighetsflykten. Sedan dess har det hållit i sig. Idag är jag möjligtvis av annan åsikt men då kändes min verklighet väldigt färglös och krystad. Min existens kändes mållös. I spelens värld kunde jag åtminstone få vara någon annan ett tag. Om så bara till extraliven tog slut och skärmen blinkade

GAME OVER!

Fattigmansmakro



Makrobilder: detaljfoto av på väldigt nära håll.

Så nu var det förklarat.

Vad man behöver: En systemkamera (i mitt fall Canon 400D) och ett halvschysst objektiv (i mitt fall Canon EF 50 f1,8 II).

Steg 1: Ta av gluggen från huset.
Steg 2: Vänd bakochfram på gluggen.
Steg 3: Håll tätt mellan objektiv och hus för att undvika ljusinflöde i kamerahuset.
Steg 4: Ta en bild.
Steg 5: Vinn polarpriset. Fast för foto. Typ.

Sjukt enkelt att ta spännande makrobilder utan att det ska kosta skjortan! För övrigt är Canons EF 50 f1,8 II världens bästa objektiv och bör vara obligatriskt i fotoutrustningen. För de få kronor skiten kostar får du apabra optik. Galet prisvärd. GO BUY!

Quads v.001



Jag har en idé till en liten serie som jag har börjat genomföra lite smått.

Fyra makrobilder av objekt jag förknippar 90-talet med (eller snarare min uppväxt) som är komponerade intill varandra.


Cigaretter och 5,9%

Det känns rätt tragiskt att behöva medge det men cigaretter och öl är förmodligen två av de saker i världen som väcker starkast minnen och känslor från min barndom. Under hela mitt liv har jag omgetts av rökare som lärt mig att både hata och åtrå cigaretterna. Både på grund av fylla och röklukt har jag verkligen fått uthärda mycket skit genom åren, men samtidigt har det gjort mig till den jag är idag. På gott och ont.

Det är med hatkärlek jag ser den här bilden. Men jag gillar den. Särskilt bildtekniskt. Den blev så skitig.

Glada laxen!




Det här blir man ju bara helt glad av :D Jag hoppas verkligen fler får det intrycket och att glädjen sprider av sig lite. Hiho!

<3

måndag, oktober 19, 2009

I sold my soul to the devil



Så här ser alltså mitt kylskåp ut. Enkelt, kort, koncist, strukturerat.

From the top!

1. 500 g kyckling som blev över. Ca 500 kcl, 100 g protein, 0 g kolhydrat, 10 g fett.
2. Tonfisksbrukar. Ca 160 kcl, 40 g protein, 0 g kolhydrater, <1 g fett. Per burk alltså.
3. Stekfett. Essential! Ca 660 kcl, 0 g pros och carbs, 75 g fett per 100 g.
4. Äggkartong. Ca 100 kcl, 10 g protein, 0 g kolhydrater, 5-10 g fett per ägg.
5. Vatten. We all need it.
6. 25 kg kvarg. 350 kcl, 60 g protein, 40 g kolhydrater, <1 g fett per bytta (en bytta är 500 g kvarg = en måltid).
7. Äpplen. Adam och Evas pryl. 60 kcl, 0 g protein, 10 g kolhydrater, 0 g fett. Roughly.






Så vad fan ska man nu med 25 kg kvarg till? Well, jag äter minst 1 kg om dagen. Mest för att jag är konstig, men även för att det är kalorisnålt, proteinrikt, billigt, enkelt, diskfritt och gött som snus!


* 500 g kvarg
* 0,5-1 dl lightsaft
* 0,5-1 dl vatten (gärna kolsyrat. Makes it all fizzy, yaaaw!)
* Shaker
* Sked


Now shake it!






Så här ser alltså den utsökta måltiden ut ^^, Hiho! Like yoghurt, I tell you!
Än så länge har de flesta som testat att äta skiten, efter att ha betvivlat dess utsökta kvaliteter, ändrat åsikt. Flera har tom lagt in det i sin diet.

Try one!

Suspensionüberalles!

Frankie goes to Holly... Malmö!


Fuck me sideways, 21 november är det jag som gör en knee suspension i Malmö :D Damn!

söndag, oktober 18, 2009

Magi

När jag var liten ville jag fly. Ingen förstod mig, ingen lyssnade.

De vuxna spelade kort, fimpade cigaretter i tomma femtvåor och skrattade åt saker som för mig bara var gråa och suddiga i deras dimma. Ingen kunde förklara det för mig, för jag var för liten. Då ville jag fly. Ingen förstod mig, ingen lyssnade.

När jag var liten älskade jag min pyjamas. Den höll mig varm på havet i min båt. Det slitna tyget doftade av vattnets sälta och små vita kristaller hade bildats i sömmarna från det våta havsstänket. Pyjamasen var lappad och lagad. Jag fick ingen ny pyjamas, för jag slet ut dem så snabbt att de hellre lagade den.

Det är därför vi inte har fina saker.


De kalla nätterna i min båt var ibland outhärdligt ensamma. Men månen och stjärnorna höll mig sällskap och gav mig hopp. Min pyjamas höll mig varm. När jag var liten och ville fly höll eldkloten mig sällskap och min pyjamas mig varm, och jag älskade dem för det.

På min egna ö var jag aldrig ensam. Där fanns mina vänner. Där fanns vildingarna som alltid hade tid för mig. Som kunde mina lekar. Som pratade mitt språk.

Mitt egna språk.
Mina egna lekar.
Mina egna vildingar.



Att säga att Maurice Sendaks barnbok Till vildingarnas land var viktig för mig som barn är ingen underdrift. Jag var Max som barn.

När jag var liten hade jag ingen pyjamas. Jag hade ingen egen ö heller, eller ens en båt för den delen. Men i mina drömmar hade jag det. Och mina drömmar är de enda som spelar någon roll.



27 november har Spike Jonzes filmatisering av boken biopremiär i Sverige.
I'll see you in front row.



Med lite tur har Concrete Jungle Tribe hittat en lucka 21 november så jag kan göra min andra suspension. Good news, in deed!

Det har gått på tok för lång tid sedan sist! Om platsen finns kvar när lönen kommer och ekonomin tillåter tar jag första bästa tåg till Malmö.

Second hand, I tell you!




Second hand är så jävla underskattat. Häromdagen köpte jag den här skitfula lampan. Stomme i vitt stål dekorerad med torkad djurhud och en mörk kätting. Stiligt!

Jag drog om elen lite, rensade den från död kossa och sprayade den röd.

Inköp:
Lampa - 100:-
El - 22:-
Spray - 30:-

Resultat:
Priceless!