Klockan är två minuter i nio och jag har tjugo färska sår i kroppen.Jag är utmattad både köttsligt och sinnligt på ett sätt jag inte kan minnas att jag varit förr. Det är frustrerande för jag har så mycket jag vill göra, så mycket jag vill säga, men samtidigt är det oerhört rofyllt. Tro mig när jag säger att i natt kommer jag sova lika tungt som en nyfödd.
För åtta timmar sedan gjorde jag min första suspension - en ritual jag mentalt förberett mig för i fyra år. Varför man vill göra en suspension är för många obegripligt, och det förstår jag. För mig fanns det flera anledningar och de flesta var grundade i nyfikenhet. Dels ville jag se gränsen för min förmåga. Att fästa 4 mm tjocka köttkrokar i huden är inget människokroppen är anpassad för och den reagerar därmed därefter. Möjligheten att kunna säga "
jag klarade det" efter att ha satt mig i en situation som till synes är omöjlig att ta mig ur utan att backa undan vore belöning nog. En andra anledning var möjligheten att kunna sväva fritt. Enligt andras erfarenheter domnar huden bort och kroppen försätts i ett sorts chocktillstånd som närmast kan beskrivas vid att flyga. Om deras historier ens var i närheten av verkligheten så ville jag uppleva det. Den största och förmodligen mest uppenbara anledningen var adrenalinet och endorfinerna. Vid en traumatisk upplevelse bokstavligen sprutar det hormoner i kroppen. Människor som hoppar fallskärm, spelar poker eller tävlingsdansar har känt samma sak.
Med facit i hand kan jag bara säga en sak: Precis så var det!
Samtidigt vill jag mena att det var väldigt långt från hur jag föreställt mig. Och det är nu den långa förklaringen kommer.
Den typen av suspension jag gjorde kallas för "coma" just för att den som hänger ser ut att vara i dvala. Kroppen är helt horisontell och alla krokar fäst på kroppens framsida. Jag valde coma för att jag ansåg att om jag skulle uppleva tyngdlöshet så skulle jag göra det svävandes på rygg. Coma görs vanligen med minst åtta krokar beroende på personens vikt och önskemål. Jag hade tio krokar.
Steg ett i att göra en suspension är att rengöra huden. Desinfektionstvål och sprit är det som gäller, munskydd och gummihandskar likaså (googla kortkontamination så förstår du vad det handlar om). Steg två blir att rita ut var ingångs- och utgångshål blir i kroppen. Steg tre är att fästa krokarna. Det är här någonstans folk börjar blunda och gör grimaser.
Det som skiljde sig mest från min vision var smärtnivån. Jag var väl medveten om att tio stycken krokar, vardera mantlade med 5 mm kanyler, skulle träs genom min kropp. Min smärtgräns är inte omänskligt hög och om sanningen ska fram tycker jag att ett nyp kan göra nog så ont Krokarna pressades igenom parvis av två personer samtidigt. Jag andades in. Jag andades ut. Krokarna var i. Vissa gjorde att jag började blöda, andra drog med sig kroppsfet ut. Mysigt.
Den första positiva vågen kom när jag insåg att det inte gjorde särskilt ont. Eller snarare att jag inte lät det göra ont. Det var så oerhört mäktigt att veta att jag kunde fokusera på mig själv istället för min smärta - att den inte bekom mig. När jag låg på bordet med alla tio krokar i kroppen och med den känslan i magen så visste jag att jag skulle kara det och att det skulle bli helt fantastiskt.
När alla krokar, linor, änterhakar, knutar och människor var där de skulle vara började min upplevelse på allvar. Sakta, sakta drogs repet som länkade alla krokar. Sakta, sakta sträcktes mitt skinn ut och min kropp började lätta. Här börjar det helt fantastiska. Det som jag trodde skulle vara en ryslig smärta var istället ett starkt tryck och en brännande intensitet i min kropp. Självklart fanns där en smärta, förmodligen mycket värre än något jag uthärdat förr, men jag hade fullständig fokus och jag har inget minne av att tappa kontrollen över den.
De höjde mig så att mitt skinn var utsträckt maximalt och jag bad dem stanna. Min kropp var statisk i några sekunder så att jag skulle kunna vänja mig vid den underliga känslan. Två tankar for genom mitt huvud:
1. "
Herregud, ta mig härifrån! Så här konstigt ska inte en kropp må! Varför gör jag så här mot mig själv?"
2. "
Herregud, hissa upp mig! Det enda som stoppar mig nu ären rädsla jag redan bevisat att jag kan övervinna. Det här är helt underbart!"
Nu kommer ett av de starkaste ögonblicken i mitt liv. Det är nu jag beordrar min kropp att uthärda smärtan, traumat, chocken, energin, intensiteten och gravitationen. Efter att ha vilat min kropp ett par sekunder i det läge där krokarna känns som mest signalerade jag med handen att de skulle hissa upp mig.
Upp, upp, upp...
Väl i luften var det tre perioder som var så oerhört tillfredsställande att jag inte kan finna ord starka nog. Den första perioden var den första minuten efter att jag lämnat bänken. En otrolig självkänsla sköljde över mig när jag insåg att jag enkelt klarade av att göra det jag drömt om att göra i fyra år men aldrig trott mig kunna klara av utan att få kämpa livet ur mig. När jag väl hängde från tio krokar i den tomma luften med ögonen slutna och med en enorm fokus på mig själv, min andning, min tankegång och varje procentenhet av min kropp så var min enda tanke "
nu klarar jag vad som helst." Den andra perioden kom några minuter senare. Den slog i magen som en slägga i solarplexus; när jag började gunga. Känslan som slog mig såhårt var så oerhörd och mäktig att den aldrig går att beskriva. Ruset av adrenalin och endorfiner som pumpade genom mig var den mäktigaste känslan jag upplevt till denna dag. Inget negativt fanns kvar i mitt liv. Allt som inte kretsade kring det ögonblick jag just precis upplevde var borta. Det enda som fanns kvar var ett glimmer av allt underbart och skönt i hela världen. Det fanns ingen smärta, det fanns inga hinder: Jag hade klivit över dem alla. Jag var den enda kraften imitt liv som var mäktig nog att ta mig till mina mål. Det ruset jag fick talade om för mig att om jag kan kontrollera min rädsla så finns inga hinder stora nog. Jag kan kliva över dem alla.
Den tredje och sista perioden var den som var starkast fysiskt. Detta var när jag hissades ner och återvände till bänken. Aldrig tidigare hade jag upplevt hur tung min kropp är. När jag landade hände något mycket märkligt och jag kan fortfarande inte bestämma mig för om trycket lättade eller blev helt enormt. Det var som om hela världen pressade sig mot min kropp men orkade inte trycka ner mig tillräckligt utan gav plötsligt vika. Eftersom jag inte känt trycket innan var det helt fantastiskt när det försvann.
Jag var lätt och jag var tung. Jag var enkel och jag var komplex. Jag var allt mellan djävulen och gud.
Jag anser mig inte skilja mig avsevärt från de flesta andra individer som aldrig skulle göra något liknande. Faktum är att jag tror det enbart handlar om att jag ser smärtan som ett hinder att ta mig över medan andra ser smärta som en fiende att fly från. Jag vägrar fly från något så trivialt. Jag vägrar fly alls.
Tidigare trodde jag mig kunna möta för stora hinder. Det har jag nu slutat tro.
